TV-sända rättegångar och integritet

Brottmål har på senare tid i allt större utsträckning blivit föremål för allmänhetens intresse. Rättegången mot Anders Eklund i somras är bara en i raden av medialt uppmärksammade mål. Av såväl mediaföreträdare som intresserade privatpersoner har debatten om det så kallade fotoförbudet åter aktualiserats. Många anser att det är tid för rättskipningen att ta steget ut i offentlighetens ljus och för lagstiftaren att tillåta tv-sända rättegångar.

Fotoförbudet som infördes 1948 återfinns i Rättegångsbalkens (1942:740) 5 kap. 9 § och innebär ett absolut förbud mot bildupptagning under pågående rättegång. Motiven till införandet av fotoförbudet var dels det störningsmoment dåtidens kameror med blixtar skulle innebära, dels ansågs fotograferande orsaka onödigt lidande för de som medverkar i processen (SOU 1938:44, s. 113).

Till förmån för ett avskaffande av fotoförbudet åberopas allmänhetens intresse av insyn i rättsskipningen och att fotoförbudet är förlegat och måste omvärderas. Förtroende för rättsväsendet förutsätter insyn menar förespråkarna. De framhåller att en offentlig och direkt upptagning av rättsprocessen skulle skulle öka allmänhetens förståelse för rättsprocessen och förhindra att felaktiga föreställningar om den tilltalades eventuella skuld cementeras i mediebevakningen. Härigenom, menar förespråkarna skulle tv-sända rättegångar dessutom kunna motverka brister i rättsprocessen.

De som motsätter sig tv-bevakade rättegångar åberopar såväl hänsyn till den åtalade som målsägande och vittnen som skäl mot ett avskaffande av fotograferingsförbudet och ett införande av tv-sända rättegångar. Motståndarna menar att allmänhetens intresse av insyn måste vägas mot de medverkandes integritet och i den avvägningen väger integritetsskyddet över. Många framhäver också att risken för obehagskänslor och rädsla hos de inblandade i processen är ett hot mot rättssäkerheten som är lika aktuellt i dag som när förbudet infördes för 60 år sedan.

Advokatkåren förefaller vara splittrad i frågan om att tillåta tv-sända rättegångar. Brottmålsadvokaten Lena Blixt är kritisk och betonar att många vittnen känner stor rädsla och oro inför att vittna framför allt i brottmål. Hon anser att skyddet för de medverkandes personliga integritet är det starkaste skälet till varför tv-sända rättegångar inte bör tillåtas. Hon anför även säkerhetsaspekter, såsom risken för hot och våld skulle öka, för de inblandade som ett skäl mot att införa tv-sända rättegångar.

Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare, menar dock att allmänhetens förståelse för såväl lagstiftning som domstolarnas arbete skulle öka. Dessutom skulle tv-sända rättegångar innebära att den enskilde har möjlighet att lämna sin syn på händelseförloppet utan medias filtrering.

I den offentliga debatten har också de norska reglerna figurerat som ett exempel på en lösning som möjligen kan accepteras av såväl kritiker som företrädare. I Norge gäller som huvudregel i brottmål ett förbud mot ljud- och bildupptagning. Domstolen kan dock om den åtalade samtycker medge undantag och även om samtycke saknas kan rättens ordförande besluta om att tillåta tv-sändning av rättegången.

En förutsättning härför att rättegången bedöms ha ett särskilt allmänintresse och att behandlingen av målet inte kommer att påverkas negativt. Till skillnad från Sverige har således Norge inget absolut förbud mot tv-sända rättegångar. Såväl rättegången mot Anders Eklund som Rödebymålet och Englafallet hade med en dylik lagstiftning i Sverige troligen blivit föremål för tv-bevakning.

Frågan om att tillåta tv-sända rättegångar måste också ses mot bakgrund av försöksverksamheten med ljud- och bildupptagningar av vittnesmål som pågått sedan den 1 december 2007 och som ska gälla samtliga förhör från och med första november i år. Projektet går under benämningen “en modernare rättegång”.

Förespråkarna för tv-sända rättegångar menar att argumentet att risken för obehag inte håller mot bakgrund av att vittnesförhören ändå videofilmas och kan komma att begäras ut som en vanlig rättegångshandling. Motståndarna pekar emellertid på att domstolen kan vägra att lämna ut handlingen om den hörde lider men.

Frågan om tv-sända rättegångar är komplicerad och svår. Samtidigt som allmänintresset bör tillgodoses måste också hänsyn tas till de inblandades integritet. Faktum kvarstår emellertid; intresset från såväl allmänheten som media kring våldsbrott och brottmålsrättegångar har aldrig tidigare varit större.

Artikeln har tidigare publicerats i Press Judicata nr 5 2008.