Vi läser nyheter, kommunicerar med våra vänner, familjer och kollegor, deklarerar, utför bankärenden och handlar numera på Internet. Två decennier har passerat sedan Internet fick sitt genomslag och det är en mild underdrift att hävda att det världsomspännande datornätverket fått en fundamental och minst sagt integrerad roll i våra dagliga liv. Få är sannolikt de i vårt avlånga land som kan föreställa sig en dag utan e-post, Facebook och tidningarnas nätupplagor. Informationssamhället vilar onekligen på de möjligheter Internet ger oss.
Det är mot denna bakgrund som det under den senaste tiden höjts röster för att tillgång till Internet ska anses vara en mänsklig rättighet. I en undersökning som brittiska BBC genomförde i mars i år ansåg fyra av fem av de tillfrågade att tillgång till Internet utgör en fundamental rättighet. 27 000 vuxna från 26 olika länder ingick i undersökningen. Det finns således onekligen ett stort stöd bland människor i världen för att tillgång till Internet bör utgöra en mänsklig rättighet. ”Tillgång till Internet bör av regeringar anses utgöra fundamental infrastruktur, som vägar och tillgång till rent vatten”, kommenterade Dr Hamandoun Toure, generalsekreterare i den Internationella teleunionen (ITU), undersökningen. Vidare konstaterade han att ”rätten att kommunicera inte kan ignoreras”. Kritikerna hävdar dock att tillgång till Internet visserligen är viktigt, men att erkänna det som en rättighet vore att gå för långt. Internet som en positiv rättighet för var och en är orealistiskt, menar de.
Ett fåtal länder, däribland Finland, Grekland och Estland, har emellertid deklarerat att tillgången till Internet ska anses utgöra en mänsklig rättighet. Grekland har till och med fastslagit rätten till tillgång till Internet i sin konstitution. I Finland har regeringen uttalat att från och med juli i år är det en juridisk rättighet för landets samtliga medborgare att ha en Internetuppkoppling med en hastighet på minst en megabit per sekund. Även inom FN har steg tagits mot att erkänna tillgång till Internet som en mänsklig rättighet, men hittills utan konkreta resultat.
De ovan nämnda länderna har valt att se frågan om tillgång till Internet som en positiv rättighet i den meningen att en dylik rättighet medför en skyldighet för staten att se till att alla medborgare har en uppkoppling. Men tillgång till Internet kan även ses som en negativ rättighet, det vill säga skydd från att få sin uppkoppling godtyckligt avstängd av staten eller andra myndigheter, något som har aktualiserats i samband med den alltjämt högaktuella frågan om illegal fildelning. I anslutning härtill har Europaparlamentet konstaterat att tillgång till Internet inte ska anses utgöra en fundamental rättighet. Uttalandet ska dock ses i ljuset av diskussionen som förts i ett flertal medlemsstater om att införa lagstiftning som innebär att en Internetanvändare kan stängas av från Internet, om det kan bevisas att denne illegalt fildelat upphovsrättsskyddat material.
I Frankrike antogs också under hösten 2009 efter en långdragen process den högst kontroversiella så kallade HADOPI-lagen. Lagen introducerade en ny myndighet, HADOPI, vars syfte är att reglera tillgången till Internet. Myndigheten gavs genom den nya lagen närmast polisiära befogenheter med rätt att såväl granska som att stänga av användare som illegalt fildelat upphovsrättsskyddat material. Det var emellertid osäkert om lagen över huvudtaget skulle träda i kraft, sedan författningsrådet (Conseil Constitutionnel) prövade frågan om lagen var förenlig med Frankrikes konstitution. Rådet slog fast att tillgång till Internet är en fundamental mänsklig rättighet och utgör en del av rätten till yttrandefrihet och att den föreslagna lagen stod i direkt strid med denna rättighet. Endast efter en juridisk prövning i domstol ska det vara möjligt att stänga av medborgare från Internet, konstaterade rådet. Sedan lagförslaget hastigt ändrats till att kräva en juridisk prövning innan en medborgare stängs av från Internet antogs slutligen lagen den 22 oktober 2009.
HADOPI-lagen bygger på en trestegsprocedur, där först en varning skickas till den användare som misstänks fildela upphovsrättsskyddat material, efter uppmaning av upphovsrättsinnehavaren eller dess företrädare. Därefter övervakas uppkopplingen och om inte rättelse sker skickas ytterligare en varning. Det sista steget utgör en skyldighet för Internetleverantören att stänga av uppkopplingen upp till ett år. Dessutom svartlistas användaren och förhindras därmed att teckna ett nytt abonnemang hos en annan leverantör. Den franska lagstiftningen är således uppenbart mer långtgående än den så kallade IPRED-lagen, som endast ger upphovsrättsinnehavare en rätt att i domstol begära ut identiteten bakom en IP-adress.
En lagstiftning liknande den franska har, som en del av den så kallade ”Digital Economy Bill”, emellertid också föreslagits i Storbritannien av Lord Mandelson. En möjlighet att stänga av Internetanvändare som illegalt fildelat upphovsrättsskyddat material ströks dock i samband med att det brittiska parlamentet nyligen antog lagen. Den delen av lagen ansågs vara för kontroversiell. Istället öppnades det upp för möjligheten att kräva att hemsidor som används för att sprida upphovsrättsskyddat material ska stängas ner.
Även förekomsten av censur är intressant i förhållande till tillgång till Internet som mänsklig rättighet. Frågan huruvida en reglering av tillgången till information kan anses vara förenligt med en sådan rättighet blir omedelbart aktuell när man höjer blicken mot Kina och dess utbredda censur av Internet, den så kallade ”Great Firewall of China”, som syftar till att begränsa tillgången till och tysta kritik mot den kinesiska ledningen. En dylik censur som systematiskt begränsar tillgången till Internet skulle uppenbarligen vara oförenligt med tillgång till Internet som universell mänsklig rättighet.
En annan intressant fråga är om tillgång till Internet kan anses vara en del av den i artikel 10 i Europakonventionen skyddade rätten till informations- och yttrandefrihet. Artikel 10 slår nämligen fast att envar inte endast har rätt till fri opinionsbildning, utan även rätt att motta idéer och information utan statens inblandning. Det finns således ett tolkningsutrymme i artikel 10 till att anse att tillgång till Internet är en rättighet som ett led i yttrandefriheten. Med denna utgångspunkt skulle tillgång till Internet som en negativ rättighet kunna utvecklas genom Europadomstolens praxis. Inskränkningar i denna rättighet skulle därmed också bli föremål för en proportionalitetsbedömning. Frågan synes emellertid ännu inte ha prövats av Europadomstolen, men det är sannolikt endast en tidsfråga innan så sker.
Utvecklingen rörande tillgång till Internet som en mänsklig rättighet är onekligen intressant. På endast två decennier har Internet revolutionerat våra dagliga liv. En del har till och med kallat det en av mänsklighetens största uppfinningar. Tillgång till Internet må kanske inte anses vara en mänsklig rättighet redan idag, men frågan är vad som sker imorgon?
Tidigare publicerad i Press Judicata nr 3 2010.