Sjukvården till svars

I dessa tider när mediahysterin kring den så kallade svininfluensan har nått sin kulmen har vi åter fått upp ögonen för sjukvården. Idag ställs allt högre krav på att patienten ska få information och behandling inom skälig tid. Men vad händer om något går fel? Vilka möjligheter har en patient att få ersättning för en skada? Kort sagt; hur ställer man sjukvården till svars?

Detta rättsområde går i USA under benämningen medical malpractice och har blivit vad man närmast kan kalla en industri. Amerikanska patienter drar sig inte för att stämma sina läkare inför domstol, om de anser att de vållat skadat eller felbehandlat dem. I Sverige har endast ett fåtal rättsfall i allmän domstol aktualiserats. Vägen att få ersättning direkt grundat på skadeståndslagen (SkL) har visat sig vara föga framgångsrik.

Patienten måste nämligen, enligt sedvanliga skadeståndsrättsliga principer, visa såväl orsakssamband mellan skada och felbehandling som oaktsamhet hos vårdgivaren. Inte sällan rör det komplicerade förhållanden och processen inför domstol kan därför bli både långdragen och kostsam. Patienten är dessutom i ett uppenbart underläge – motparten har ju knappast några problem att få fram sakkunniga och expertvittnen. Domstolen fäster vidare i regel också betydande vikt vid deras utlåtanden. En förlust innebär också att patienten måste stå för såväl sina egna som motpartens rättegångskostnader. Så vilka möjligheter finns det i praktiken?

Den första tanken som sannolikt slår en patient, som anser sig ha blivit felbehandlad, är att anmäla detta till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). En anmälan leder dock på intet sätt till att patienten blir ekonomiskt kompenserad. HSAN prövar endast om vårdgivare gjort sig skyldiga till fel i sin yrkesutövning, vilket om så är fallet, kan föranleda en disciplinär påföljd, varav den mest ingripande påföljden är ett återkallande av legitimation. Att en yrkesutövare blir fälld av HSAN ger dock sällan några faktiska konsekvenser. Det är nämligen upp till arbetsgivaren att vidta åtgärder till följd av anmälan – något som sällan sker i praktiken.

Då återstår möjligheten att få ersättning i enlighet med patientskadelagen (PSL), som ålägger alla vårdgivare att ha en patientförsäkring. I lagen regleras vilka fall som berättigar till ersättning. De vanligast förekommande fallen är att en skada, vid en bedömning i efterhand, med övervägande sannolikhet kunnat undvikas eller att patienten i samband med vården fått en infektion som han inte skäligen måste tåla. Lagen är uttömmande såtillvida att inga fall utöver de som anges i lagen ger rätt till ersättning, hur ömmande omständigheterna än är.

Till skillnad från skadeståndsvägen enligt SkL har PSL inget krav på oaktsamhet eller culpa. Vidare har PSL ett lägre beviskrav på orsakssamband; patienten måste endast visa att orsakssambandet är ”övervägande sannolikt” och inte ”klart mer sannolikt” som SkL stadgar. Vilka skäl finns det då att i alla fall välja den omständliga skadeståndsvägen framför patientskadeersättning? Ett skäl är att ersättningen enligt PsKL är begränsat till ett maxbelopp, något som vid stora skador kan få patienter att istället överväga att processa genom allmän domstol istället för att sätta sitt hopp till patientskadenämnden välvilja.

Det är uppenbarligen inte helt enkelt att ställa sjukvården till svars för de fel som begås. Alternativen är flera och lagstiftningen snårig. Det ligger även i sakens natur att det kan bli svårt att reda ut vem som ska bära ansvaret när mediciniska bedömningar blir föremål för juridisk överprövning. Men frågan vi kanske bör ställa oss är om vi egentligen vill ha ett system likt det i USA där läkare inte vågar ta några risker i rädslan att deras försäkringsbolag ska dra tillbaka deras ansvarsförsäkringar eller att patienten tänker stämma dem. Vill vi ha en sjukvård där vi kan ställa läkaren mot väggen? Svaret är onekligen avhängigt om man själv utsatts för felbehandling eller ej. Således; ibland, men knappast alltid.