Var går gränsen för när ett politiskt parti med radikala åsikter inte längre åtnjuter skydd enligt artikel 11 om föreningsfrihet i Europakonventionen om mänskliga fri- och rättigheter? Denna fråga aktualiserades i det så kallade Refah-fallet (Refah Partisi v Turkey) som avgjordes av Europadomstolen i stor kammare 2003.
Refah-partiet (välfärdspartiet) var ett politiskt parti i Turkiet som grundades 19 juli 1983. I landets parlamentsval 1995 erhöll partiet 22 procent av rösterna och Refah blev därefter ett av de större partierna i den koalitionsregering som bildades.
I maj 1997 begärde generaladvokaten vid Kassationsdomstolen i Turkiet att landets författningsdomstol skulle upplösa partiet, som han ansåg motverka principen om sekularism; det vill säga åtskillnaden mellan stat och religion, en princip som ligger till grund för det turkiska statsskicket. I januari 1998 meddelade den turkiska författningsdomstolen sin dom. Refah upplöstes med omedelbar verkan. Vidare förordnade domstolen att partiets tillgångar skulle tillfalla staten och sex av partiets företrädare förbjöds för en period om fem år att över huvud taget bedriva politisk verksamhet.
Företrädarna för Refah-partiet klagade till Europadomstolen, där de gjorde gällande att såväl upplösningen av partiet som förbudet för dess ledare att verka politiskt stred mot den i artikel 11 skyddade föreningsfriheten i Europakonventionen. I juli 2001 fann en av kamrarna i Europadomstolen med 4 röster mot 3 att artikel 11 i konventionen inte hade kränkts.
Kammaren framhöll i domen att ett politiskt parti, för att åtnjuta skydd enligt artikel 11, inte får verka för olagliga eller odemokratiska förändringar i samhället och inte heller får främja våldsanvändning. Refah hade i olika uttalanden gjort gällande att partiet ville verka för en stat med parallella rättssystem beroende av medborgarnas religiösa tillhörighet. Företrädare för partiet hade också uttryckt en vilja att verka för införandet av shariarätt som den lag som skulle tillämpas på muslimska trosbekännare. Dessutom hade vissa medlemmar i Refah förklarat sig stödja tanken om jihad, ett heligt krig, något som domstolen tolkade som att partiet inte uteslutit våldsanvändning i syfte att uppnå sina politiska mål.
Europadomstolen konstaterade därför att åtgärden att upplösa partiet hade stöd i turkisk lag och tjänade ett legitimt ändamål. Ingreppet ansågs vidare ha varit nödvändigt i ett demokratiskt samhälle. Artikel 11 i konventionen hade därmed inte kränkts. De tre skiljaktiga ansåg emellertid att upplösningen var oproportionerlig.
På begäran av de klagande hänsköts målet till stor kammare, med 17 sittande domare, för ny prövning. Domstolen fann enigt, dock med två skiljaktiga motiveringar, att ingen kränkning av artikel 11 i konventionen hade skett och upprätthöll därmed den tidigare domen. I sammanhanget kan det vara intressant att notera att den andra domen meddelades efter terroristattackerna den 11 september 2001.
Även i den stora kammaren var den huvudsakliga frågan om upplösningen var nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Domstolen konstaterade att införandet av parallella rättssystemet, baserat på religion, var oförenligt med konventionen. Staten ses nämligen som garanten för att medborgarnas fri- och rättigheter upprätthålls, däribland rätten till religionsfrihet. Dessutom menar domstolen att ett införande av flera rättssystem skulle innebära att principen om icke-diskriminering mellan individer åsidosätts, då olika regler skulle tillämpas på olika individer beroende på trosbekänning.
Vidare anser domstolen att shariarätt är oförenligt med fundamentala demokratiska principer. I domskälen uttalas att det är svårt att uttrycka respekt för demokrati och mänskliga rättigheter samtidigt som man stödjer en regim baserad på shariarätt, vars värderingar klart skiljer sig från de värderingar som Europakonventionen vilar på. Genom domen slås det således uttryckligen fast att shariarätt är att anse som oförenligt med Europakonventionen.
Till stöd för att upplösningen var nödvändig i ett demokratiskt samhälle anför även domstolen, i likhet med vad som sägs i den tidigare domen, att vissa medlemmar stödjer tanken på jihad, vilket domstolen tolkar som ett heligt krig vars syfte är åstadkomma en fullständig seger för islam, och att partiet i detta sammanhang inte uteslutit våldsanvändning. Även den stora kammaren fann mot denna bakgrund att upplösningen var nödvändig i ett demokratiskt samhälle och att ingen kränkning av artikel 11 hade skett.
Domen är uppseendeväckande då Refah var det femtonde partiet i ordningen som upplöstes av de turkiska myndigheterna, men det första av de fall som kommit under Europadomstolens prövning där domstolen fann att artikel 11 inte hade kränkts. Domen kan även sägas ge uttryck för en skärpt inställning, i den meningen att bevisningen i Refah-fallet utgjordes av olika uttalanden och skrifter från partiets medlemmar, inte partiprogrammet som i de tidigare fallen. Innebörden av domen väcker den kontroversiella frågan om staten är evig, då staten genom konstitutionen har makt att upplösa partier som anses riskera statens maktmonopol.
Domen har blivit föremål för hård kritik från olika håll. Enligt vissa kritiker ger domen uttryck för att det över huvudtaget inte finns något utrymme för en teokratisk stat (religiös regim) i Europa. Vidare har domen kritiserats för den inte understryker att det måste bevisas att det faktiskt föreligger ett hot från ett politiskt parti innan ett upplösande kan anses berättigat. I annat fall skulle domen få konsekvensen att sekularism ses som ett krav från konventionens sida och att samtliga partier som förespråkar införandet av en teokrati därmed inte kommer att åtnjuta något skydd av artikel 11 i konventionen.
Omfattande kritik har även riktats mot domstolen för dess syn på islam och i synnerhet sin karakterisering av shariarätt och jihad. Domstolen kritiseras för att ha varit generaliserande och onyanserad i sin bedömning av begreppen. Vissa kritiker gör gällande att det finns olika sätt att karaktärisera shariarätt och att uppfattningen om vad sharia innehåller varierar från land till land, varför man därmed inte kan göra ett ensidigt uttalande att shariarätt är oförenligt med konventionen. Generaliseringar borde inte ligga till grund för upplösandet av ett politiskt parti, menar kritikerna.
Dessutom ifrågasätts domstolens uppfattning om jihad. Kritikerna menar att domstolen främst tagit fasta på att jihad är synonymt med våldsanvändning, men menar att även alternativa tolkningar är möjliga. Jihad kan nämligen syfta till olika former av kamp, inte nödvändigtvis förenat med våld. Mot bakgrund av denna kritik kan domstolen dom ses som olycklig.
Den uppseendeväckande domen och den efterföljande kritikstormen visar hur svårt det är att förena rättsliga och religiösa principer, vilka i det här fallet konkurrerar om att utgöra grunden för Turkiets statsskick. Svårigheterna till trots, hade det varit önskvärt att domstolen öppet och tydligt redovisat nyanserna i synsätten som företräddes och i högre grad utvecklat sina ställningstaganden.
Avslutningsvis kan konstateras att Refah-domen i jämförelse med tidigare domar i liknande fall innebär en mer strikt linje från Europadomstolens sida gentemot politiska partier med radikala åsikter. Sådana partier kan efter denna dom riskera att inte omfattas av skyddet för föreningsfriheten enligt artikel 11 i Europakonventionen.
Artikeln är tidigare publicerad i tidningen Press Judicata nr 5.