När väl en dom vunnit laga kraft är den i princip definitiv. De enskildas rättstrygghet motiverar att domar är orubbliga; när väl en dom avkunnats och tiden för att överklaga har gått ut ska den enskilde kunna lita på att domen står fast och kunna inrätta sitt liv därefter.
Det finns emellertid ett antal extraordinära rättsmedel som bryter igenom domars rättskraft. Att rättsmedlen är extraordinära innebär i korthet att särskilda omständigheter måste föreligga för att de ska kunna tillämpas. Resningsinstitutet är ett sådant rättsmedel och fyller i rättstat en uppenbar funktion – resning fungerar som en rättslig säkerhetsventil för att kunna rätta till felaktiga domar. Resning är samtidigt ett medel för att åstadkomma materiell rättvisa i det enskilda fallet.
Det går knappast att föreställa sig en rättstat utan möjligheten till resning. Materiellt felaktiga domar skulle stå orubbligt fast efter att de vunnit laga kraft, vilket skulle te sig klart stötande för allmänhet. Förtroendet för rättsskipningen skulle effektivt urholkas.
Möjligheterna till resning blev föremål för en intensiv debatt i samband med den så kallade Axberger-rapporten till Justitiekanslern om rättssäkerheten i Sverige benämnd ”Felaktigt dömda”. I rapporten föreslogs att ett särskilt fristående resningsorgan skulle inrättas som tar ställning till resningsansökan och avgör om ansökan ska föranleda ytterligare utredningsåtgärder eller inte. Andra länder, exempelvis Norge och England, har inrättat ett sådant system.
I det svenska systemet är den dömde hänvisad till att själv söka resning i Högsta domstolen eller försöka förmå Riksåklagaren att göra det. Åklagarmyndigheten är givetvis obenägen att vidta ytterligare utredningsåtgärder när åtalet tidigare vunnit bifall, vilket får till följd att HD ofta måste konstatera att det saknas tillräckliga skäl för resning. Ett fristående resningsorgan som kan besluta om nya utredningsåtgärder skulle, enligt rapporten, kunna komma till rätta med detta problem.
I debatten har det ifrågasatts om inte möjligheterna till resning till förmån för den tilltalade borde utökas. Det saknas dock statistik över antalet resningsansökningar och hur många som sedan beviljats, men under de senaste 15 åren har endast elva personer som dömts till tre års fängelse eller mer frikänts efter resning. Det är således oklart hur många som får till stånd en omprövning, men om endast elva personer har blivit frikända efter fått beviljad resning de senaste elva åren kan fråga ställas hur mycket som egentligen krävs för att HD ska finna att ”tillräckliga skäl” föreligger för resning? Uppenbarligen en hel del, och i debatten har tanken dryftats att en så restriktiv tillämpning av resningsinstitutet är nästintill densamma som ett obefintligt institut. Tanken är hårresande.
Samtidigt ska resningsinstitutet vara just ett extraordinärt rättsmedel. Tillämpningen får inte bli så generös att domars rättskraft luckras upp till den grad att det automatiskt finns en inbyggd osäkerhet om dess orubblighet. Även det skulle kunna äventyra enskildas förtroende för rättsskipningen.
Möjligheten till resning är så att säga rättsstatens nödutgång; det är en yttersta utväg att kunna rätta till begångna fel. I brottmålsprocessen är resningsinstitutets betydelse särskilt framträdande. Det knappast vara många som inte hellre ser att tio mördare går fria på gatan än att en oskyldig sitter i fängelse. Det är därför åklagaren måste bevisa den tilltalades eventuella skuld ”bortom allt rimligt tvivel”. Frågan är om inte även resningsinstitutet bör återspegla denna tankegång.
Artikeln är tidigare publicerad i Press Judicata nr 3 2008.
0 svar till “Rättsstatens nödutgång”