I min bokhylla står Ekelöfs röda rättegångsserie alltjämt prydligt uppradad. Otaliga timmar har jag tillbringat med näsan djupt i dessa böcker för att få grepp om rättegångsbalkens minst sagt snåriga bestämmelser. Forumval, laga förfall och rättskraft blev under termin fyra omgående en del av den obligatoriska juridiska vokabulären. Man insåg emellertid snart att timmarna i Ekelöfs sällskap knappast skulle ge en inblick i hur en process fungerar i verkligheten och processpelet, som visserligen var givande, men långt ifrån överensstämmande med verkligheten.
I syfte att få en inblick i hur processföring går till i praktiken och inte endast enligt Ekelöfs teoretiska modeller tog jag således tåget till en solig huvudstad och styrde stegen mot White & Case sobra lokaler på Biblioteksgatan 12. Väl framme visas jag in i ett till receptionen närliggande konferensrum. Jag hade stämt träff med Mattias Nilsson, en senior biträdande jurist på deras processavdelning.
Efter att han presenterat sig ber jag honom berätta lite om sin bakgrund. Mattias började som trainee i processgruppen på byrån i mars 2005. Han tog sin examen från Stockholms universitet. Dessförinnan hade han såväl studerat som arbetat som journalist. Efter en tid på byrån satt han även ting på Södra Roslags tingsrätt.
Mattias understryker att han aldrig hade en uttalad ambition att bli affärsjurist, men att han under studierna fick upp ett särskilt intresse för processrätten, ett intresse som tilltog genom att han deltog i Svenska Juridiska Mästerskapen (SJM). Dessutom hade han fattat tycke för civilrätten i allmänhet, vilket bland annat föranlett att han arbetat som lärare i bland annat fastighetsrätt vid Juridicum i Stockholm. ”Civilprocessen handlar också mer om rättsfrågor än bevisfrågor”, menar Mattias och tillägger träffande: ”juridik är kul”. Att arbeta som affärsjurist inom processrätt blev således en naturlig följd.
På frågan hur ett ärende går till i praktiken svarar han först att det beror på i vilket skede ärendet kommer in. ”Att föredra är att ärendet kommer in i ett så tidigt skede som möjligt, redan när exempelvis en reklamation ska utformas”, säger Mattias. När ett ärende kommer in görs inledningsvis en riskanalys. ”Vilka möjligheter har vi att vinna framgång och hur mycket arbete måste läggas ned är frågor man måste ställa sig. Även kostnaden måste givetvis beaktas – som affärsjurist måste man alltid sträva efter att vara så kostnadseffektiv som möjligt”, understryker Mattias. Klienten ska således få ett så bra resultat så fort som möjligt och till så låg kostnad som möjligt, utan att äventyra kvaliteten.
När ett ärende har kommit in sker vad man skulle kunna kalla lite av ett detektivarbete, då bevisning exempelvis måste säkras, något som Mattias kallar för en ”civilrättslig förundersökning”. ”I stora och komplexa mål är utredningsbiten avgörande”, säger Mattias. Under utredningsskedet sparas e-postmeddelande ned, man pratar med nyckelpersoner och kontaktar sakkunniga och andra experter. Det gäller således att skapa sig en så komplett bild av händelseförloppet som möjligt. ”Parallellt beaktar man den juridiska sidan”, säger Mattias; ”man undersöker grunder för sin talan, preskriptionstider, vilken lag som ska tillämpas på avtal och förfaranden om en skiljedomsklausul finns”. Därefter utformas en reklamation eller en stämningsansökan. Mattias menar att det gäller att få med så mycket som möjligt, men att ändå vara tillräckligt preciserad för att göra motparten benägen att komma till förhandlingsbordet.
Jag frågar sedan Mattias om hur många jurister som normalt biträder en klient i en process. ”Det beror givetvis på hur stort ärendet är och dess komplexitet. Men i mål omkring ett par miljoner är det normalt två jurister; en delägare med övergripande ansvar och en biträdande jurist som har huvudansvaret”, svarar Mattias. ”I större skiljeförfaranden kan det vara upp till tre ombud”. Det handlar om kostnadseffektivitet och vad som praktiskt är mest ändamålsenligt – att rada upp en armé jurister är inte det.
Vi glider över på frågan om hur mycket som är processtaktik och hur mycket som är juridik. ”Det varierar givetvis från fall till fall”, menar Mattias. ”Riskanalysen och värderingen av bevisläget avgör hur vi lägger upp en strategi”, säger han. ”Om bevisläget är sämre i ett avseende kan det vara förmånligt att förlikas, men det handlar också om att förlikas vid en rimlig nivå. Motparten ska oavsett få intrycket att vi är väl förberedda för en eventuell process – något som i praktiken kan vara ett incitament till en förlikning”. På samma ämne frågar jag hur man lägger upp en stämningsansökan och hur man ska rangordna grunderna för sin talan. ”Det logiska sambandet är viktigt. Om grunderna är logiskt sammanhängande framstår de också som övertygande för en skiljenämnd eller domstol”, säger Mattias.
Vilka är de praktiska skillnaderna mellan att föra process i skiljenämnd mot i en allmän domstol, frågar jag sedan. ”Det första är tidsaspekten – att låta Stockholms Handelskammare avgöra en tvist i ett ordinärt skiljeförfarande kan ta mellan sex månader och ett år, medan det kan ta upp till sex år för att en kommersiell tvist slutligen ska avgöras i allmän domstol”, säger Mattias, ”Den andra aspekten är att skiljeförfarande endast är ett eninstansförfarande.” Jag frågar då hur han ser på processen i allmän domstol sedan processreformen om en modernare rättegång (EMR), som trädde i kraft i november föregående år. Kan inte det ses som ett eninstansförfarande i praktiken, eftersom det numera krävs prövningstillstånd till hovrätten i alla dispositiva mål, frågar jag. ”Det är oklart vart domstolarna kommer att sätta ribban, men jag har svårt att tro att den kommer att vara alltför hög”, spekulerar Mattias.
Vad gäller de eventuella skillnaderna i kompetens mellan skiljeförfarandet och allmän domstol säger Mattias att det kan vara lite mer av ett lotteri i allmän domstol – mycket beror på vilken rotel och vilken domare man blir tilldelad. ”Dessutom kan man i skiljeförfaranden i större utsträckning påverka vilka som ska vara och döma i tvisten”, säger Mattias. Det finns således en möjlighet att välja en skiljeman som är uppdaterad på det aktuella området. Rent praktiskt skiljer sig även ett skiljeförfarande från process i domstol i att tidsgränserna är kortare med att inkomma med inlagor och bevisning.
Vidare finns det inga möjligheter att använda sig av civilprocessuella tvångsmedel i ett skiljeförfarande. ”En skiljenämnd kan exempelvis inte höra ett vittne under ed”, säger Mattias.
”I ett för klienten mycket viktigt avseende skiljer sig skiljedomar från en dom från allmän domstol när det gäller verkställbarheten”, understryker Mattias. Som huvudregel erkänner inte Sverige utländska domar och samma princip gäller även i andra stater. Genom 1958-års New York-konvention är det möjligt för en klient att få en skiljedom verkställd utomlands. ”Något som är synnerligen betydelsefullt om motparten har tillgångar i ett annat land”, säger Mattias.
Jag frågar sedan vilka incitament det finns till att föra process i en allmän domstol framför i ett skiljeförfarande. ”Skiljeförfaranden har en högre initialkostnad eftersom skiljedomarnas arvode betalas av parterna och erläggs i förskott. Om tvisten rör mindre belopp, men principiellt viktiga frågor kan det finnas en poäng i att istället föra processen i en allmän domstol”, menar Mattias.
Efter en stunds diskussioner om skillnaderna mellan skiljeförfaranden och process i allmän domstol kommer vi in på förhandlingen i sig. ”Det är det roligaste”, säger Mattias med ett leende. ”Det är där allt avgörs och man får se om de omfattande förberedelserna som man gjort kommer att löna sig. Om förhandlingen beräknas ta två till fyra dagar ligger normalt sett en förberedelsetid på det dubbla”, säger Mattias. Och det är i detta avseende som det är givande att arbeta i en processgrupp vid en större byrå – man får enligt Mattias möjlighet gå till botten med juridiska frågor på grund av byråns omfattande resurser.
En stor del av arbetet inför en huvudförhandling handlar om att förbereda vittnesförhören. Det gäller att förstärka det ur vittnenas egna berättelse som stärker klientens sak. ”Man kan även testa att ställa frågor på olika sätt för att se vilka svar man får”, säger Mattias. Dessutom gäller det att förutse vilka frågor motpartsombuden eventuellt kommer att fråga så att man kan förbereda vittnet på dem. Mattias understryker sedan huvudregeln vid vittnesförhör – fråga aldrig en fråga du inte vet svaret på.
”En process är aldrig svart eller vit”, påpekar Mattias, ”Det kan dels röra sig om bevismässiga problem, dels om juridiska frågor som inte är helt klara. Det bästa ombudet vinner inte alltid; det beror givetvis på fallet i sig, men ett bra ombud kan göra väldigt mycket”, säger Mattias. ”Utsikterna till framgång kan också förändra sig mycket under processens gång”, tillägger han. ”Det är en del av spänningsmomentet”.
Efter drygt en och en halv timme känner jag mig nöjd med intervjun, knäpper kavajen och tackar Mattias, som sedan visar mig vägen ut. Jag kunde, medan jag styrde stegen mot centralstationen, konstatera att världen i verkligheten utanför Ekelöfs teoretiska modeller onekligen framstår som mer spännande.
0 svar till “Praktisk processföring”