Nämndemännens vara eller icke vara

Sedan två nämndemän, trots tystnadsplikt, uttalat sig i media om den åtalades skuld i det så kallade Arboga-målet under föregående sommar kom den ständigt kontroversiella frågan om nämndemannainstitutets vara eller icke vara att åter aktualiseras. Händelserna vid Västmanlands tingsrätt gav kritikerna nytt vatten på sina kvarnar. ”Det handlar ytterst om förtroendet för rättsväsendet”, uttalade Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap vid Örebro universitet som en kommentar på händelserna. Den allmänna bilden av nämndemännen är också alltjämt en sovande äldre politiker – frågan är således om det dags att omvärderna nämndemannainstitutets vara i den svenska rättskipningen?

Nämndemannainstitutet som sådant kan konstateras ha en lång historia i Sverige. Det kan spåras tillbaka till landskapslagarnas tid och så kallade nämndsmål – det moderna nämndemannainstutet kan således sägas ha en mer än 800-årig tradition. Skillnaderna mellan dagens system med landskapslagarnas nämnd är dock betydande; under långa tidsperioder kan nämnden främst ha ansetts ha en rådgivande roll för att så att säga ”ge ett sken av folklighet”. I 1734-års rättegångsbalk kunde exempelvis endast en enig nämnd överrösta domaren. Det var först i och med införandet av den individuella rösträtten vid 1983-års processreform som nämndemännen fick en reell maktposition.

Den individuella rösträtten gäller alltjämt idag. Nämndemännen i form av lekmannadomare har således formellt lika stort inflytande som juristdomaren – en nämndemans röst väger lika tungt som juristdomarens. Och av förespråkarna försvaras det medborgerliga inflytandet över den dömande verksamheten minst sagt med näbbar och klor.

Förespråkarna menar att nämndemannainstitutet ger legitimitet till rättskipningen. Domstolen ska inte uppfattas som en del av statens maktapparat, utan rättskipningen ska ses som ett kollektivt ansvar. Genom det politiska beslutet att ha lekmannarepresentanter i domstolarna accepterar således medborgarna, åtminstone indirekt, domstolarnas rätt att sätta sig till doms över dem. Även ett krav på demokratisk insyn åberopas av förespråkarna. Dessutom ska lekmannadomarnas inflytande ses som en garant för att domstolens domar ligger i linje med den allmänna rättsuppfattningen – nämndemännen ses som en spärr mot en alltför stel och teknisk tolkning av rätten.

Kritikerna menar å sin sida att nämndemannainstitutet bygger på en hopplöst föråldrad syn på den dömande verksamheten. För att döma krävs faktisk kompetens, annars finns en risk för subjektivism och godtycke; bristande kunskaper lämnar nämligen utrymme för eget tycke, värderingar och eventuella fördomar, anser kritikerna. Ekelöf sammanfattar träffande med: ”lekmännen har inte samma kyliga objektivitet”.

Medborgarnas krav på insyn uppfylls enligt kritikerna genom rättegångens offentlighet. Dessutom är risken för politisering betydande, menar kritikerna. På senare tid har röster också höjts mot att politiker tillhörande Sverigedemokraterna är med och dömer i migrationsmål, vilket har fått bland annat Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg att föreslå att utnämningen av nämndemän ska ske av socialstyrelsen istället för kommunfullmäktige.

Frågan om nämndemännens vara eller icke vara är alltjämt en kontroversiell fråga. Den senaste tidens rubriker om nämndemän i såväl Arboga-målet som i den så kallade kopplerihärvan bör åtminstone leda till en förnyad diskussion om ett eventuellt avskaffande av institutet. Tills dess fortsätter den allmänna bilden av nämndemännen att präglas av en sovande politiker, utan någon egentlig juridisk kompetens, som dömer folk till fängelse i våra svenska domstolar.