Den närmast legendariske engelska domaren Lord Denning beskrev språkets betydelse för juristerna med följande ord: ”Words are the lawyer’s tools of trade”. Och det är något som betonas från allra första dagen på juristlinjen – språket är juristens främsta arbetsverktyg. För att bli en god jurist måste man således utveckla ett gott språkbruk. Det är troligen ingen överdrift att påstå att språket har större betydelse i juristernas yrkesverksamhet än i något annat yrke.
Tegnér sa att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta – det må vara mer eller mindre sant, men juristen vill givetvis till varje pris undvika att framstå som dunkel; dugligheten som jurist visar sig just i förmågan att skriva kort, klart och korrekt. Språket är således något av en kompetensmarkör för juristen.
Det hänger samman med att det juridiska språket inte endast syftar till att kommunicera ett tankeinnehåll, utan även utgör ett redskap i yrkesutövningen. När försvarsadvokaten exempelvis anför att hans klient inte var likgiltig inför utgången har det en specifik betydelse.
För den som inte är jurist framstår säkerligen uttalandet som främmande och svårtillgängligt, men juristerna nickar förstående. Det juridiska språket präglas av såväl juridisk-tekniska begrepp som rättskällorna. Och därför är det inte helt oproblematiskt att förenkla det juridiska språket – av rättssäkerhetsskäl krävs en precision i språket som inte finns i det vardagliga språket.
”Words are the lawyer’s tools of trade” – Lord Denning
Juristens språkbruk färgas även omgivningen. Ytterst sällan hör man en jurist högt uttala svordomar eller nedsättande omdömen, utan kritik framförs med största försiktighet. När en advokat är upprörd säger han således ”Vi finner det anmärkningsvärt att…”. Den irriterade advokaten kan nöja sig med att säga: ”Vi noterar med förvåning att…”. Samtidigt är juristerna måna om att värna om språkliga traditioner. Juristen använder hellre ord som ”skäligt” och ”erhålla” istället för ”rättvist” och ”få”.
Språkbruket kan nog också ses som ett uttryck av den solidaritet och yrkesstolthet som av tradition präglar juristkåren. Men språket kan även sägas utgöra ett mått på erfarenhet och skicklighet – en jurist som kan utnyttja språket väl för att påverka, övertyga och förändra blir ofta både framgångsrik och beundrad av sina kollegor. På samma sätt som kläder och sättet att uppföra sig skapar gemenskap skapar juristens språk således en viss social tillhörighet.
Dessutom formulerar sig juristen inte sällan försiktigt och ibland en smula svävande, vilket givetvis hänger samman med att juristen inte gärna vill ge ett definitivt svar på en rättslig fråga. Exempelvis kan ett rekvisit i den aktuella lagregeln bjuda på ett betydande tolkningsutrymme, varför juristen inte med fullständig säkerhet kan säga om rättföljden inträder eller ej. Något som säkerligen kan vara en smula frustrerande för gemene man som menar att de där juristerna minsann inte vill ge några klara svar.
Det juridiska språket har också en lång tradition och förändras långsamt i förhållande till det allmänna språket. Juristerna är kort sagt konservativa när det kommer till sitt språkbruk. Som exempel kan nämnas att Högsta domstolen först 1966 beslöt att gå ifrån att i domarna sätta ut verbens pluralformer, såsom ”gingo”, vilket var två decennier efter att ordformen avskaffats i det allmänna språkbruket.
Men även om det juridiska språket präglas av en omfattande fackteminologi och språkliga traditioner innebär det knappast att ”ju fler svåra ord desto bättre” är en god ledstjärna. Kanske något att tänka på för juriststudenten när denne i sin iver att lära sig det juridiska språket och att anpassa sig till den stereotypa juristbilden inte drar sig från att använda ”ehuru” och ”eljest” i såväl SMS som i vardagligt tal. Något som undertecknad själv kan intyga.
Denna artikel har tidigare publicerats i tidningen Press Judicata.