Juristerna behöver mer makt

Juristerna behöver mer makt. Genom europeiseringen av svensk rätt kan man argumentera för att det redan skett en maktförskjutning från politik till juridik; fler politiska områden har genom förhandsavgöranden blivit föremål för EG-domstolens granskning, däribland de svenska alkolhol- och apotektsmonopolen och nu senast den svenska kollektivavtals-modellen i det så kallade Laval-målet (C‑341/05).

Debatten kring den så kallade FRA-lagen och politikernas avsaknad av intresse för att skydda den personliga integriteten vittnar emellertid om att skyddet för mänskliga fri- och rättigheter måste stärkas i Sverige. Detta kan ske dels genom inrättandet av en svensk författningsdomstol, dels genom att stärka domstolarnas möjligheter att åsidosätta lag som står i strid med mänskliga fri- och rättigheter genom att ta bort det så kallade uppenbarhetsrekvisitet i Regeringsformen (1974:152, härefter RF) 11:14.

Låt mig börja med ett avskaffande av uppenbarhetsrekvisitet. RF 11:14 stadgar att om en domstol finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning ska föreskriften inte tillämpas. När det gäller föreskrifter från de högsta stadsorganen, det vill säga riksdag och regeringen, måste dock föreskriften uppenbart stå i strid med grundlag eller överordnad författning för att domstolen ska åsidosätta den.

Uppenbarhetsrekvisitet är inte tillämpligt på EG-rättsliga normer på grund av EG-rättens principiella företräde och inte heller på de delar av Europakonventionen om skydd för mänskliga fri- och rättigheter som ingår i EG-domstolens praxis (Ju 2004:11 s. 31). Men varför ska lägre krav ställas på föreskrifter som meddelas från riksdag och i synnerhet regeringen än andra normgivande organ?

Uppenbarhetsrekvisitet ger riksdagen och regeringen möjlighet att i viss mån åsidosätta grundlagen, vilket förefaller ytterst märkligt. Lagstiftaren uttrycker genom RF 11:14 en skepticism gentemot domstolarna, så till den grad att även föreskrifter från regeringen, som normhierarkiskt står under riksdagen, omfattas av det strängare kravet.

Så till frågan om författningsdomstolar. I Sverige har vi sedan tidigare en slags förhandskontroll av lagar genom Lagrådet. Dess yttrande är dock inte bindande vare sig för riksdagen eller regeringen och Lagrådets roll kan således närmast betraktas som rådgivande. Lagrådets existens utesluter dock på inget sätt inrättandet av en författningsdomstol.

I Sverige har dock tanken om ett inrättande av en författningsdomstol av tradition avvisats med hänvisning till den maktförskjutning ett inrättande skulle innebära. Att politiska beslut blir föremål för juridisk granskning har anförts som huvudargument emot en författningsdomstol. I Sverige lever vi alltjämt med tron på det goda samhället, men är inte det lite väl naivt?

Andra argument som anförts emot en svensk författningsdomstol är att domarutnämningarna riskerar att politiseras, inte olikt utnämningarna av justitieråden till USA:s högsta domstol. Även gränsdragningsproblem gentemot Högsta domstolen och Regeringsrätten har anförts som motargument.

En svensk författningsdomstol skulle dock stärka rättighetsskyddet i Sverige. Vidare skulle en författningsdomstol göra det möjligt att pröva en föreskrifts grundlagsenlighet i sig. I dag prövas endast en föreskrifts grundlagsenlighet mot en tillämpning i det enskilda fallet. Att centralisera prövning till en särskild domstol har dessutom sina fördelar; dels samlas den juridiska expertisen och kompetensen på ett ställe dels skapar det en tydligare ordning för enskilda som vill anföra författningsbesvär, när vanlig domstolsprövning inte står till buds.

De föreslagna förändringarna skulle onekligen innebära en maktförskjutning från politik och juridik. Juristerna skulle få mer makt på politikernas bekostnad; det sker så att säga en form av juridifiering. Men för att slå vakt om grundläggande mänskliga fri- och rättigheter är det möjligen en nödvändig juridifiering.

Vi behöver rättigheter. Och vi behöver en domstol som slår vakt våra rättigheter, i synnerhet gentemot rättighetsinskränkande lagar såsom FRA-lagen.

Juristerna behöver kort sagt mer makt.

Artikeln är tidigare publicerad i Press Judicata nr 4 2008.