Hotet mot mänskliga rättigheter

I år fyller FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna 60 år. Sedan dess har en rad internationella konventioner om tortyr, barns och kvinnors rättigheter antagits. Trots detta förekommer allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter världen över, i synnerhet sedan terrorattackerna den 11 september 2001. Kampen mot terrorism anförs som ett motiv till att inte respektera mänskliga fri- och rättigheter.

Det var också samröre med terrorister som det informella nätverket Al-Barakaat och tre Somaliasvenskar som har koppling till nätverket anklagades för. De fördes upp på en förteckning över personer associerade med Al-Qaida av en sanktionskommitté under FN:s säkerhetsråd. Rådet antog även flera resolutioner som ålade FN:s medlemsstater att frysa penningmedel eller andra finansiella tillgångar som direkt eller indirekt kontrolleras av personer som utpekats ha samröre med terrorister.

Inom EU genomförde resolutionen genom att utfärda förordningen (881/2002). De tre Somaliasvenskarna fick således se sina tillgångar frysas. De gavs aldrig någon möjlighet att försvara sig mot anklagelserna och de fick heller inte veta varför de hamnat på terroristförteckningen – något som närmast kan beskrivas som en Kafkaliknande situation.

Al-Barakaat väckte följaktligen talan om ogiltigförklaring av förordningen vid förstainstansrätten. Grunden för talan var att rådet inte hade behörighet att anta den aktuella förordningen och att den innebar ett åsidosättande av flera av deras grundläggande rättigheter, i synnerhet skyddet för äganderätten och rätten till försvar.

Den 21 september 2005 ogillade förstainstansrätten deras talan (T-306/01). Förstainstansrätten fann att gemenskapsdomstolarna i princip saknade behörighet att kontrollera giltigheten av den aktuella förordningen, med undantag för dess förenlighet med tvingande folkrättsliga regler, så kallade jus cogens. I domen anförs som skäl att medlemsstaterna är skyldiga enligt FN-stadgan att följa de resolutioner och att FN-stadgan är ett internationellt avtal som har företräde framför gemenskapsrätten.

Al-Barakaat överklagade förstainstansens dom till EG-domstolen och den 3 september 2008 meddelade domstolen sitt utslag (de förenade målen C-402/05 P och C-415/05 P). Förordningen ogiltigförklarades och förstainstansrättens dom upphävdes. EG-domstolen konstaterade att rådet inte hade överskridit sin kompetens och därmed hade haft behörighet att anta förordningen, men slog samtidigt fast att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att gemenskapsdomstolarna saknade behörighet att kontrollera den aktuella förordningens materiella giltighet. Det utgör nämligen en konstitutionell garanti, som följer av EG-fördraget som autonom rättsordning, att gemenskapsdomstolarna äger kontrollera gemenskapsrättsakter i förhållande till grundläggande rättigheter. Ett internationellt avtal kan inte inskränka denna konstitutionella garanti, menar domstolen.

Efter en prövning av förordningens förenlighet med de grundläggande rättigheterna fann också EG-domstolen att rätten till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig och rätten till en verksam domstolsprövning inte hade iakttagits. Domstolen påpekade att den aktuella förordningen inte föreskrev något som helst förfarande för att upplysa personer angående de omständigheter som motiverat att de förts upp på förteckningen.

Vidare fann EG-domstolen att frysningen av de finansiella tillgångarna utgjorde en oberättigad inskränkning av äganderätten. En möjlighet för berörda personer att redogöra för sina fall inför behöriga myndigheter är enligt domstolen en nödvändig förutsättning för att inskränkningen inte ska anses vara omotiverad, i synnerhet mot bakgrund av omfattningen av frysningen av tillgångarna och den tid som förflutit. EG-domstolen ogiltigförklarade därmed förordningen, men gav EU:s institutioner tre månader på sig från domen att göra sanktionssystemet mer rättssäkert genom att uppfylla kravet på domstolsprövning. Om så inte sker ska tillgångarna omedelbart återbetalas.

Domen vittnar om att EG-domstolen är villig att stå upp för rättsstatens krav på mänskliga fri- och rättigheter. Endast för att någon utpekas som terrorist och förs upp på en förteckning ska det inte innebära att personen ifråga befinner sig i ett rättsligt vakkum, utan möjlighet att få veta vad denne är beskylld för och utan möjlighet att bemöta anklagelserna. Detta är visserligen något som vi anser utgöra en självklarhet, men som efter 11 september 2001 uppenbarligen inte är det. För de tre Somaliasvenskarna tog det sju år för att få någon form av upprättelse.

Denna artikel är tidigare publicerad i Press Judicata nr 5 2008.