Försvarsadvokatens roll

En man står åtalad för mord. Med stora svarta rubriker på sina löpsedlar har massmedia redan på förhand dömt honom. Han blir därmed även föremål för allmänhetens fördömande; att vara misstänkt är enligt medias logik detsamma som att vara skyldig. Själv nekar mannen ihärdigt till anklagelserna och framhåller att han är oskyldig. Utan en försvarsadvokat hade mannen troligen varit chanslös och risken överhängande för att en potentiellt oskyldig man skulle ha dömts till ett kännbart straff. Försvarsadvokatens ställning som garant för den tilltalades rättssäkerhet framträder mot denna bakgrund tydligt.

Det är försvarsadvokatens uppgift att med nit och omsorg tillvarata den misstänktes rätt, det vill säga ifrågasätta bevisningen, anvisa alternativa hypotetiska händelseförlopp, peka på brister i utredningen och se till att allt som talar till den tilltalades förmån kommer fram. Försvarsadvokaten ska med andra ord vara så besvärlig som klientens intresse kräver, givetvis inom ramen för vad lag och god advokatsed stadgar. Utan en försvarsadvokatens granskning skulle troligen en skicklig lögnare kunna vinna rättens tilltro. Det är därför försvarsadvokaten ibland måste gå hårt åt mot såväl brottsoffer som vittnen.

”Rättssäkerhet är bra, men den får inte bli för dyr.”

Till skillnad från många andra länder har försvarsadvokaten ingen lång tradition i Sverige. Det var först i och med tillkomsten av den nu gällande 1948 års Rättegångsbalk (SFS 1942:740) som försvararen inte endast kom att omnämnas i lagen, utan även gavs en erkänd status i vårt rättssystem. Det var också först då som den misstänkte fick rätt till biträde av en försvarare under förundersökningen. Tidigare hade rätten till försvarare endast gällt under själva rättegången. Dessförinnan när det inkvisitoriska förfarandet tillämpades var uppfattningen närmast att försvarsadvokaten skulle försvåra domstolens uppgift att få fram ”sanningen”.

I takt med samhällets utveckling har polis och åklagare försetts med nya finansiella resurser och nya hemliga tvångsmedel. Behovet av försvarsadvokatens insatser har därmed ökat ytterligare. Ett exempel på polisens förändrade arbetsmetoder är den ökade användningen av infiltratörer. Dessa får en kvalificerad skyddsidentitet, vilket innebär att de inte ens i en rättegång behöver uppge sin riktiga identitet. För försvararen och den tilltalade rör det sig således närmast om anonyma vittnen. Den tilltalades möjligheter att konfrontera sin angivare blir därmed nära nog obefintliga.

Förändringen av polisens metoder för brottsbekämpning måste även ses mot bakgrund av att försvarsadvokatens ersättningsnorm kvarstår oförändrad sedan lång tid. Lagstiftaren har hittills varit ovillig att reformera timkostnadsnormen, som är avgörande för i vilken omfattning en försvarare kan engagera sig i ett mål. Motviljan riskerar leda till att försvarsadvokaten inte kan lägga ner den tid som skulle behövas för att fullgott ta till vara på sina klienters intressen. Vi riskerar följaktligen att se fler oskyldigt dömda.

Rättssäkerheten nedprioriteras således till förmån för en effektiv brottsbekämpning. Att hylla rättssäkerheten och försvarsadvokatens roll i brottsmålsprocessen låter bra i den offentliga debatten, men i ljuset av kraven på effektivare brottsbekämpning riskerar det att uppfattas som inget annat än tomma ord; rättssäkerhet är bra, men den får inte bli för dyr.

Den offentliga försvararen firade nyligen 100 år i det svenska systemet. Och det är något som är värt att uppmärksamma och fira. I samband härmed finns även anledning att diskutera förutsättningarna för försvarsadvokaternas arbete och belysa deras vitala uppgift i en rättsstat. Istället för att reducera försvararens roll borde tiden vara inne för att ytterligare stärka densamma.

Denna artikel är tidigare publicerade i tidningen Press Judicata.