Den bastubadande sulfitoperatören

Under juristutbildningen läser man av naturliga skäl en mängd rättsfall, några mer minnesvärda än andra. Och AD 1978 nr 89 hör onekligen till ett av arbetsrättens mest centrala och minnesvärda rättsfall. Målet handlade om Mats som arbetade som sulfitoperatör vid Ortvikens pappersbruk. På kvällen den 21 september 1977 hade han gått på middagsskiftet. Denna kväll skulle han dessutom ensam övervaka syraberedningen i anläggningen. Mats hade varit anställd vid pappersbruket i ett år och hade efter en företagsintern utbildning blivit placerad som operatör vid syraberedningsanläggningen.

Driftsingenjören Blixt, som egentligen skulle ha gått hem vid femtiden, stannade kvar en timme på grund av Mats bristande rutin. När Blixt lämnade arbetsplatsen en timme senare var allt i sin ordning enligt hans, egen utsago. Blixt återvände emellertid till bruket någon timme senare sedan han börjat oroa sig över vad som hände på arbetsplatsen och fann till sin förskräckelse att anläggningen var lämnad utan tillsyn.

Mats hade nämligen under pågående arbetstid gått till personalutrymmena och tagit sig ett bastubad. Blixt ansåg att Mats därmed hade gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av säkerhetsföreskrifterna och anmälde därför händelsen till personalavdelningen. Den 2 januari 1978 omplacerades Mats till pappersbrukets renseri, där brukets inkommande virke togs emot. Omplaceringen innebar att Mats fick se sig utföra okvalificerade arbetsuppgifter till väsentligt lägre lön. Dessutom förändrades hans arbetstider.

Omplaceringen av Mats gav upphov till en arbetstvist mellan å ena sidan Svenska Pappersindustriarbetarförbundet, där Mats var medlem, och å andra sidan Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA) i egenskap av arbetsgivare, samt Sveriges Skogsindustriförbund, som SCA var anslutet till. Den huvudsakliga tvistefrågan var om SCA handlat i strid mot lag eller avtal på grund av omplaceringen. Denna fråga skulle ge upphov till den så kallade bastubadarprincipen som kan sägas vara ett resultat av Arbetsdomstolens (AD) mer kreativa rättsskapande verksamhet. Det var nämligen så att AD i målet uppfann en rättsregel som kom att innebära en begränsning i arbetsgivarens annars vidsträckta omplaceringsrätt.

Efter att ha avvisat tanken på att omplaceringen kunde ses som en uppsägning gick domstolen in närmare på följden av det inträffade och bedömde frågan om åtgärden kunde anses strida mot 62 § medbestämmandelagen, som uppställer ett förbud mot omplacering om det kan antas omplaceringen hade företagits i bestraffningssyfte. AD konstaterade att så inte var fallet – det kunde inte visas att Mats omplaceras av andra skäl än att han brutit mot säkerhetsföreskrifterna.

Därefter tog då AD upp huvudfrågan i målet, som var om omplaceringen kunde anses ha stått i strid med någon generell begränsning av omplaceringsrätten. Domstolen kunde omedelbart konstatera att frågan knappt berörts tidigare och att rättsläget därför inte var låst, men att huvudregeln måste anses vara att arbetsgivaren har rätt att omplacera arbetstagare – den rätten låg inom arbetsgivarens ensidiga bestämmanderätt över arbetets ledning och fördelning. Domstolen slog sedan fast sin nya rättsregel, som huvudsakligen innebär att, om en omplacering sker av personliga skäl och denna omplacering får särskilt ingripande verkningar, så måste arbetsgivaren visa godtagbara skäl för omplaceringen.

Efter att ha granskat bevisningen i målet kunde AD konstatera att anläggningen visserligen hade krävt särskild tillsyn under den tid Mats hade gått och badat bastu, men att han inte blivit tillräckligt instruerad om de eventuella riskerna. Mats hade därför inte åsidosatt sin övervakningsskyldighet. Bastubadandet kunde närmast ses som en ordningsförseelse enligt domstolens mening och arbetsgivaren kunde därför inte anses ha haft godtagbara skäl till omplaceringen. Att omplacera Mats till renseriet skulle enligt domstolen ses som ett brott mot kollektivavtalet – den nya rättsregeln gavs karaktären av en tyst klausul och därmed utdömdes skadestånd på 4 000 kr till Mats. Dessutom fick han ersättning för löneförlusten under omplaceringstiden.

Vad hände sedan med Mats? Rättsfallen förtäljer som bekant inte slutet, men i en tidskrift senare stod det att finna att Mats återfick sitt arbete två dagar efter att domstolen meddelat domen. Hans arbetskamrater kunde se honom triumfatoriskt gå från renseriet åter in i sulfitfabriken. Efter att ha arbetat vid bruket i ytterligare sex år, inledde han studier vid Stockholms universitet och skolade om sig till, intressant nog, jurist. Domen i AD hade uppenbarligen inspirerat honom att söka ett arbete inom juridikens värld. Det skulle inte förvåna om han dessutom specialiserat sig inom arbetsrätten. Det förtäljer dock inte historien.