Den aktivistiska domstolen

I furstendömet Luxemburg, inrymt i en gigantisk stål- och glasbyggnad, ligger en av Europeiska unionens mäktigaste institutioner: EG-domstolen. Domstolen har som högsta instans det sista ordet i tolkningsfrågor av EG-rätten och dess beslut är bindande för alla medlemsstater. Sedan EG-domstolen inrättades genom Parisfördraget 1952 har domstolen blivit känd för sin självständighet och sitt dynamiska sätt att tolka fördraget i en integrationsvänlig riktning, något som inte alltid setts med blida ögon av medlemsstaternas regeringar.

Innanför domstolens väggar har såväl det svenska alkoholmonopolet som den fackliga stridsrätten utmanats av EU:s medborgare inför domstolens rödklädda domare. EG-domstolen kan ses som en rättighetsdomstol, dit medborgarna vänder sig för att få sina rättigheter förverkligade. Mer än hälften av domstolens mål utgörs också av förhandsavgöranden, förfrågningar från medlemsstaternas domstolar om hur EG-rätten ska tolkas i olika avseenden när de ska bedöma om de nationella reglerna uppfyller EG-rättens krav.

27 domare är de till antalet som avgör dessa frågor, en från varje medlemsstat och beroende på målens komplexitet avkunnas domarna av tre, fem eller 13 domare. Enligt fransk modell är skiljaktiga meningar inte tillåtna. Till sin hjälp har domarna åtta generaladvokater som förbereder motiverade förslag till avgöranden. Domstolens arbetsspråk är franska, men samtliga domar översätts till EU:s alla officiella språk och samtliga versioner anses ha samma rättskällevärde.

Domstolen har sett det som sin uppgift att uttolka medlemsstaternas gemensamma vilja och i sina avgöranden aktivt främja upprättandet av den inre marknaden och de fyra friheternas genomslag. Kritikerna har beskyllt domstolen för att vara aktivistisk i sin tillämpning. I samband med det så kallade Laval-målet, där EG-domstolen konstaterade att fackförbundet Byggnads blockad av ett skolbygge i Vaxholm stod i strid med den fria rörligheten för tjänster, kritiserade ledande politiker och fackförbundsjurister på svenska debattsidor domstolen för att avgöra politiska frågor.

Men det tillbakavisas av domstolen; Sveriges utsedda domare i EG-domstolen Pernilla Lindh menar att domstolen sysslar med integration, inte politik. Domstolen kan inte anses ha någon politisk agenda, då den inte har någon möjlighet att välja vilka mål som kommer upp, utan ska verka för att fördraget för den genomslagskraft som medlemstaterna avsåg, menar företrädare för domstolen. Till skillnad från USA:s högsta domstol tillämpar domstolen också endast strikt juridisk argumentation. Några socioekonomiska argument förekommer således inte.

Att EG-domstolen aktivt velat främja en europeisk integration avspeglas tydligt i domstolens tolkningsmetod, som av Ole Dule, en av domstolens tidigare presidenter, träffande karaktäriserat som fri och starkt ändamålsbestämd. Domstolen har knappast varit rädd för att gå utöver ordalydelsen och tolkat EG-rätten mot bakgrund av dess syfte och principer. Romfördraget som utgör unionens grund är mer 50 år gammalt och har i domstolens rättspraxis ständigt givits en modern tolkning.

EG-rätten är också inte sällan resultatet av långa och hårda förhandlingar, som lett till urvattnad och otydlig lagstiftning. I det avseendet har domstolen varit mycket pragmatisk i sin tillämpning; där politikerna inte vågat ta ett avgörande steg har domstolen gått in och visat vägen. Tolkning har sina begränsningar, men för att garantera gemenskapsrättens genomslag har domstolen varit minst sagt kreativ i sin rättskapande verksamhet.

Detta illustreras väl av många av domstolens tidigaste fall. Redan 1964 fastslogs i målet Costa mot ENEL den numera välkända principen om EG-rättens företräde framför nationella bestämmelser. Den italienska advokaten Costa ägde aktier i elbolaget ENEL som Italiens parlament sedan beslöt att förstatliga. Costa vägrade då att betala en elräkning på motsvarande 11 kronor med hänvisning till att förstatligandet stred mot Romfördragets regler om etableringsfrihet och statliga monopol. Den italienska regeringen anförde att den italienska lagen var nyare och således enligt lex posterior-principen skulle tillämpas framför Romfördraget. Detta höll EG-domstolen inte med om och advokaten Costas vägran kom att lägga den första byggstenen för en enhetlig och överordnad europeisk rättsgemenskap.

Den andra byggstenen rörde det holländska importföretaget Van Gend den Loos. Företaget importerade kemikalier och när den nederländska tullen begärde förhöjda tulltaxor i jämförelse med vad de gemensamma tullbestämmelserna föreskrev hamnade så tvisten genom ett förhandsavgörande hos EG-domstolen. Domstolen slog då, kontroversiellt nog, fast att fördraget kan ge medborgare inom EU rättigheter som de kan åberopa direkt inför nationella domstolar. Medlemsstaterna hade enligt domstolen inskränkt sina suveräna rättigheter och för att garantera att gemenskapsrätten skulle få önskat genomslag kunde fördragsbestämmelser ha direkt effekt.

Den tredje byggstenen följde när senior Francovich stämde den italienska regeringen för att ha underlåtit att införliva lönegarantidirektivet. Då han inte kunde få någon lön från företaget han arbetade på sedan de ställt in sina utbetalningar stämde han den italienska staten och krävde ersättning i enlighet med direktivet, alternativt ett rejält skadestånd för att staten inte implementerat direktivet. Och EG-domstolen var inte främmande för att skicka signalen till medlemsstaterna att de kunde bli skadeståndsskyldiga om de försummade sina förpliktelser gentemot gemenskapen – det ansågs nödvändigt för att garantera gemenskapsrättens effektivitet.

Principen om EG-rättens företräde, att fördragsartiklar kan ha direkt effekt och enskildas rätt till skadestånd är onekligen exempel på EG-domstolens pragmatiska syn på EG-rätten. Domstolen har emellertid inte nöjt sig därvid, utan även på områden där gemenskapen saknar makt har domstolen konstaterat att medlemsstaterna måste respektera EG-rätten.

Till och med något så nationellt som skatterättsregler har således förklarats utgöra hinder för den fria rörligheten och ansetts vara fördragsstridiga, med resultatet att medlemsstaterna tvingats åsidosätta dem. Och EG-rättsliga miljöbestämmelser har försetts med straffrättsliga sanktioner, trots att unionen saknar behörighet på straffrättens område.

I takt med att domstolen fått jurisdiktion över alltfler områden har domstolen emellertid slagit in på en mer försiktig linje. Domstolen må anklagas för att ha varit aktivistisk i sina avgöranden, men sant är att integrationsprocessen aldrig hade nått dit den är nu om det inte hade varit för EG-domstolen. Inte sällan till medborgarnas glädje och regeringarnas förtret.

Denna artikel har tidigare publicerats i Press Judicata nr 2 2009.