Det är inte längre tillräckligt att endast planlöst läsa kurslitteraturen när det behagar, utan jag måste ta mig i skjortkragen och påbörja den där uppsatsen i engelsk arbetsrätt som ska in innan jullovet. Och givetvis infinner sig den närmast obligatoriska uppsatsångesten. Som sig bör, antar jag. Kanske bra det. Brukar om inte annat ge en välbehövlig motivation.

Att återvända till den lilla brittiska staden efter en underbar helg hemma i Uppsala har dessutom fått mig att än mer sakna flickvännen, familjen och vännerna. Insikten att tiden här endast innebär ett temporärt uppehåll från livet i Uppsala tröstar dock föga när hemlängtan sköljer över en. Jag försöker styra iväg tankarna på annat och enträget intala mig att jag borde ta tillvara på de få återstående veckorna här.

Så för att bryta mönstret följde jag i lördags med en korridorsvän och ytterligare en munter skara studenter för att beskåda fyrverkerier i en liten närbelägen stad kallad Henley on Thames. Staden ligger som namnet antyder alldeles vid Themsen. Och efter att ha tagit tåget från Reading Station till Twyford och där bytt till ett mindre tåg anlände vi så på lördagskvällen i den lilla idylliska staden.

Mörkret hade dessvärre redan sänkt sig över Henley, varför det var omöjligt att få blicka ut över floden. Istället följde vi den strida strömmen människor genom den lilla stadskärnan, över ett torg, där till synes stadens samtliga pubar och kaféer låg belägna. En stund senare befann vi oss på en stor rugbyplan, omgiven av barnfamiljer, små tält och mindre karuseller.

I väntan på att de skulle tända den enorma brasan innan fyrverkerierna åt vi hogroast (utsökt grillat griskött i bröd) och värmde oss med mulled wine, vilket är det närmaste man kan komma glögg på dessa öar om jag förstått saken rätt. Någon timme senare och när fötterna praktiskt taget domnat bort av kylan lystes så himlen upp av minst sagt spektakulära fyrverkerier.

Och medan jag hänförd stod och beskådade det färgsprakande skådespelet kunde jag konstatera att det kändes en smula overkligt att stå där på en gräsplätt i en stad jag aldrig varit i förut, tillsammans med människor jag knappt träffat tidigare. Ett äventyr är det onekligen, tänkte jag. En halvtimme senare traskade vi raskt från platsen för att värma oss på en av stadens pubar.

Och efter några trevliga timmar med diverse alkoholhaltiga drycker och tilltugg, samt upptäckten att de serverar svensk cider i England satte vi oss åter på tåget, tillbaka till Reading. Det hade otvivelaktigt varit en trevlig kväll och ett välbehövligt avbrott från vardagen konstaterade jag när vi traskade upp längs Kendrick Road mot Hillside Court. Men i måndags var det så åter tillbaka till vardagen och verkligheten, åter tillbaka till dagar med föreläsningar och uppsatsångest.

Tankarna på uppsatsen trängs emellertid undan av den underbara insikten att det endast är en vecka kvar tills flickvännen landar i Reading. Jag har längtat efter att få visa runt henne i den lilla brittiska staden, universitetet och stadskärnan med alla affärer. Givetvis kommer det att också bli ett besök i London för att se den beryktade julskyltningen.

Verkligheten gör sig åter påmind. Min tekopp har svalnat. Borde återvända till mina böcker. Men drömmer mig istället bort till en svensk jul med pepparkakor, levande ljus och glögg tillsammans med flickvän och familj. Verkligheten kan få vänta en kväll.

Efter ett besök i London och en mycket intressant guidetur i parlamentet, ledd av en charmig äldre herre full av anekdoter, med Erasmus-föreningen i onsdags, skyndade jag mig hem för att packa min resväska för att sedan på torsdagseftermiddagen släpa ner den till stationen i Reading. Förväntansfullt satte jag mig på bussen mot Heathrow, planet till Sverige och flickvännen.

Efter en timmes bussfärd klev jag av bussen och styrde snabbt stegen mot terminal tre. När jag väl gått ombord planet och sedan kunde se hur den brittiska huvudstaden krympa utanför flygplansfönstret för att därefter försvinna ur sikte insåg jag att jag äntligen var på väg.

Och när jag så klev av planet på ett märkbart kyligt Arlanda kunde jag inte annat än känna mig en smula lättad. Det finns en trygghet i det välbekanta. Parkettgolvet på flygplatsen ekade när jag med bestämda steg gick mot bagageutlämningen. När bussen sedan gled in på Uppsala station kändes som att jag vandrade i en surrealistisk dröm. Är jag hemma igen, undrade jag stilla, medan jag släpade min resväska genom stationen. Allt såg onekligen sig likt ut.

Några minuter senare stod jag utanför flickvännen port och knappt en halv minut efter att jag meddelat att jag äntligen var framme kunde jag se en överlycklig flickvän rusa ner för trapporna för att öppna ytterdörren och kasta sig om min hals. Och trots att det endast var några grader ute kunde jag inte känna något annat än hennes värme. En våg av saknad, glädje och berusande lycka sköljde över mig.

De följande dagarna kan inte beskrivas som något annat fullkomligt underbara. Allt var som vanligt igen. Det liv jag jag på sätt och vis temporärt lämnat hemmavid fanns kvar. Och det var minst sagt betryggande. Vi lagade god mat, drack gott vin, myste framför TV:n och den obligatoriska fredagsunderhållningen. På lördagen traskade vi till domkyrkan för att tända ljus för våra bortgångna anhöriga. Lyckliga, hand i hand, gick vi genom ett höstlikt Uppsala, småpratandes och bara njöt av varandras sällskap.

Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag vandrade i en dröm. Och när jag sedan sent på söndagskvällen satt på bussen tillbaka till Reading och kunde se hur det brittiska landskapet uppslukas av det kompakta mörkret kunde jag inte annat än fråga mig om så var fallet. Jag visste att det inte hade varit en dröm, och även om det kändes så kunde jag med ett leende konstatera att det i sådana fall hade varit en sällsamt vacker dröm.

Det var således ett brutalt uppvaknade när jag vaknade på måndagsmorgonen och insåg att jag åter befann mig i mitt lilla rum i England och att det var dags att gå upp, klä på sig och traska iväg på dagens föreläsningar. Och nu sitter jag här, återigen framför datorn, med en kopp te och en rad rättsfall inför morgondagens seminarium i engelsk kontraktsrätt.

Borde ta tag i verkligheten, men vill hellre drömma mig bort. Klänga mig fast vid helgens minnen så länge jag bara kan. Saknad, men även en betryggande tanke att om drygt två veckor så kommer flickvännen hit. Novembermörkret har sänkt sig över Reading. Från ett litet fönster skiner dock ljus. Om det är flitens lampa återstår att se.

Och i viss mån saker man till och med kommit att uppskatta. Förvisso med den betryggande insikten att det endast rör sig om en begränsad tid i mitt liv. Veckorna passerar således. Men knappast utan intressanta inslag. Mellan föreläsningarna och timmar med näsan djupt begraven i vidlyftiga och minst sagt förvirrande engelska rättsfall har jag försökt utnyttja tiden till fullo för diverse äventyr.

Föregående helg följde jag exempelvis med Erasmus-föreningen till den romerska staden Bath. Jag hade följaktligen ställt klockan för tidig väckning på lördagsmorgonen. Och det var inte utan att känna sig en smula underlig jag drog på mig rocken och styrde stegen mot universitet där en buss väntade medan resten av huset sov. Efter en bussresa på drygt en och en halv timme anlände vi så i ett kyligt Bath.

Det första som slog mig var hur annorlunda Bath framstod i jämförelse med Reading. Inget rött tegel, breda gator och romersk arkitektur. Inte olikt en förvirrad skolklass traskade vi från parkeringen med siktet inställt på den stora klosterkyrkan belägen i centrala Bath. Och vilken syn! Vackert utpräglad med stenornament och glasfönster i alla möjliga färger stod den där. En aning inklämd får väl erkännas. Men oerhört vacker.

Därefter traskade vi vidare för att se fler historiskt kända byggnader, däribland The Royal Crecent, vackert belägen med tillhörande trädgårdar. När vi avverkat de obligatoriska sevärdheterna styrde vi sedan åter stegen in mot stadskärnan. Efter några timmars fönstershoppande fann jag mig slutligen, något frusen och trött i benen, på ett mysigt litet kafé med en bra bok och en varm kopp choklad.

Några timmar senare när mörkret lagt sig över den böljande engelska landsbygden rullade bussen åter in på universitetsområdet i Reading. Att jag var trött, hungrig och i ett stort behov av en värmande dusch var en underdrift. Resan till Bath hade emellertid givit mig mersmak av dylika äventyr och jag bestämde mig omedelbart att jag den följande helgen skulle ta tåget till London.

Sagt och gjort; igår stod jag på perrongen på Reading Station, väntades på tåget som skulle ta mig till Paddington Station och den brittiska huvudstaden. Av en slump träffade jag några andra Erasmus-studenter där som även de hade bestämt sig för att åka in till London. Och en halvtimme senare tog jag mina första stapplande steg på den gigantiska tågstationen. Vi styrde omedelbart stegen mot tunnelbanan som tog oss in till Oxford Circus, där vi sedan skiljdes åt.

Jag hade nämligen stämt träff med en vän som studerar i London. Men dessförinnan hade jag givetvis, den hängivna Mac-användare som jag är, bestämt mig för att besöka Apple Store på Regent Street. Och det kändes onekligen stort att traska in bland ett hav av datorer. När jag så hade avslutat min vallfärd traskade jag vidare mot Picadilly Circus. Samtidigt som London kändes överväldigande fann jag mig ganska snart till rätta och kunde konstatera att det är en fullkomligt fantastisk stad.

När jag så hade mött upp min vän på Picadilly traskade vi tillbaka längs Regent Street och han visade in mig i ett exklusivt varuhus. Vi satte oss ner i varuhusets kafé och beställde in eftermiddagsté och scones. Synnerligen brittisk. Och jag kan utan att överdriva konstatera att det var det godaste Earl Grey jag druckit på mycket länge. Gott så, med tanke på priset, konstaterade jag belåtet när vi därefter gick vi vidare mot Trafalgar Square, där min vän tog tunnelbanan hem. Själv traskade jag vidare med siktet inställt på Big Ben, Westminister Abbey och parlamentet.

Efter vad som närmast kan karaktäriseras som en odyssé genom Londons gator, förvisso med den obligatoriska turistkartan i högsta hugg (som dock föga hjälpte när jag helt plötsligt fann mig ståendes framför Buckingham Palace), bestämde jag mig för att ta tunnelbanan tillbaka till Paddington Station. Och när tåget långsamt rullade ut från stationen med destination Reading satt jag med ett förundrat leende och kunde konstatera att jag snarast måste återvända till London.

Och nu sitter jag här, denna söndagskväll, i vanlig ordning med en kopp te. På torsdag återvänder jag hem några dagar för att äntligen få återse flickvännen min. För även om den senaste månaden har varit full av äventyr går det inte en dag utan att jag saknar henne. Höstmörkret har sänkt sig över Reading. En månad i England har passerat. Overkligt.

Det visade sig emellertid vara en idébaserad och historiafokuserad kurs. Så nöjd i min förvissning om att jag slapp den skyndade jag mig sedan tvärs över campusområdet till min första föreläsning i arbetsrätt. Regnet öste ner från en grå himmel och jag förbannade mig stilla över att jag ännu inte införskaffat ett paraply när jag kommit till landet som är känt för ständiga skyfall.

Föreläsningen erbjöd inga direkta nyheter och återigen begav jag mig ut i regnet till dagens sista föreläsning i kriminologi. Mitt schema är något olyckligt, såtillvida att jag på måndagar och tisdagar endast har en kvart för att ta mig mellan mina olika föreläsningar. Föreläsningarna är dessutom i regel endast en trekvart långa och givetvis belägna i olika avlägsna lokaler spridda över campus, varför jag snabbt måste slå igen min laptop och springa till nästa föreläsning. Uppsalasyndromet synes även här drabba juriststudenterna.

Föreläsningsmaratonet avlöstes dock med en ledig onsdag. Jag hade stämt träff med min svenska vän och vi traskade bort till School of Law i Foxhill House för att få lite papper i ordning. När det väl var avklarat styrde vi stegen ner på stan för lunch och en efterföljande fika. Mycket trevligt. Det blev mindre studier, men desto mer funderingar kring att befinna sig i ett främmande land, framtiden och karriärval. Vardagsfilosofi och ett behövligt andrum.

Och när vi satt där och diskuterade framtiden såg jag inte längre rättssalar och lagböcker, utan min älskade flickvän. De senaste två veckorna har varit fyllda med emotionella toppar och dalar. Jag visste att det inte skulle bli enkelt att vara ifrån henne, jag hade ställt in mig på det, men inga förberedelser kan förbereda en för den våg av saknad som sköljer över en när mörkret lägger sig över Reading och tankarna söker sig bort. Bort till en mycket speciell flicka. Men när jag ser ner på ringen jag bär på min vänstra hand vet jag att vi kommer klara detta. Alla andra alternativ är otänkbara. Och det känns betryggande.

Torsdagen och fredagen fortsatte i föreläsningarnas tecken och jag började smått inse att det är dags att åter ta sig i skjortkragen. Månader av ledighet har onekligen invaggat mig i någon form av illusion om att man kan studera utan att behöva slå upp böckerna. Jag intalade mig dock snarast att så inte var fallet. Det var således med ett visst motstånd jag slog upp mina tegelstenar i kontraktsrätt och arbetsrätt och ställde mig frågan hur jag någonsin ska ta mig igenom allt detta. Ett steg i taget, antar jag.

Fredagskvällen hade jag planerat att ta det lugnt, men så blev inte fallet. Istället blev den en högst oplanerad utgång för min del. Likaså blev det på lördagen. Efter att ha tillbringat lördagseftermiddagen med att ha sett Pixars senaste film tillsammans med armé av barnfamiljer återvände jag hem för att sedan snabbt bli övertygad om att en klubb som endast serverar vodkadrinkar är en utmärkt idé för kvällen. Sagt och gjort; halv två ramlade jag i säng och kunde konstatera att det hade varit en trevlig kväll.

Söndagen har följaktligen passerat stillsamt i sällskap av te och film. Och ikväll blir det engelsk söndagsmiddag tillsammans med en massa andra Erasmus-studenter. Dagarna passerar i Reading. Och rätt vad det är så har ännu en skolvecka försvunnit. Således; bäst att njuta av den begränsade tiden på de brittiska öarna.

Det var i söndags eftermiddag jag landade på Heathrow efter att ha varit tvungen att byta plan på Arlanda på grund av ett tekniskt problem. Resan börjar i alla fall bra, tänkte jag när jag satt i flygkabinen och kaptenen meddelade att vi skulle ta ett annat plan. Några timmar senare och väl framme på brittisk mark styrde jag sedan stegen till bagageutlämningen och gränskontrollen.

När jag traskat genom kontrollen och hämtat min packning blev jag dock stannad av en tulltjänsteman. På ett vänligt och brittiskt artigt, men bestämt sätt bad han att få se mitt pass. Efter att han kastat en snabb blick på det tackade han och jag kunde fortsätta. Fri rörlighet för personer inom EU är onekligen trevligt, konstaterade jag medan jag fortsatte att släpa min tunga resväska och handbagage mot busscentralen. En stund senare satt jag således på en buss från den gigantiska flygplatsen till min slutdestination – Reading. Äventyret hade onekligen börjat.

Mitt första intryck av den lilla brittiska staden när bussen långsamt rullade in var att engelsmännen synes ha en oförståelig förkärlek för rött tegel. Rött tegel, överallt. Inte nog med att de kör på fel sida vägen, tänkte jag stilla. Jag tog därefter en taxi till det som skulle bli mitt hem för de kommande läsåret. Hillside Court. Förvirrad, trött av resan, och troligtvis en smula överväldigad stapplade jag in i det gamla sällskapsrummet, hälsade och fick min rumsnyckel. Rummet mitt är typiskt brittiskt – spartanskt med grå heltäckningsmatta och blommiga gardiner. Så brittiskt det kan bli med andra ord.

Efter att ha lastat in mitt bagage tog jag en promenad för orientera mig en smula. De som känner mig vet att jag har vad man med en mild underdrift kan kalla ett uruselt lokalsinne. När jag som bäst traskar in på campusområdet närmar sig en man mig med resväska. Plötsligt utbryter han på ren svenska att han känner igen mig. En av de första människor jag pratar med i Reading, några tusen mil hemifrån, är en svensk. Från Uppsala dessutom. Ett oväntat sammanträffande, minst sagt.

Den gångna veckan har passerat relativt fort. På måndagsmorgonen registrerade jag min ankomst och på eftermiddagen var det ett välkomstmöte för samtliga Erasmus-studenter. De gratulerade oss för att vi vågat ta steget hit och inte minst för att vi hittat föreläsningssalen. Och jag håller med om det sistnämnda – det var en bedrift; undangömd i en avlägsen byggnad på området. Deras huvudsakliga budskap på klassiskt Douglas Adams manér var att inte gripas av panik, utan saker och ting kommer att ordna sig sinom tid. Redan i denna stund kände jag mig något bättre till mods.

På tisdagen var det möte med den som är ytterst ansvarig för Erasmus-studenter på juridiska institutionen här – en mycket trevlig professor som synes gilla Uppsala när jag nämnde att jag var från Sverige. ”A magical place”, sa han med utpräglad brittisk dialekt och uppmanade sedan omedelbart alla att besöka min kära hemstad. Sedan kom nästa chock – det är vi som studenter som är ansvariga för att få ihop vårt schema. Efter en del pusslande, smått misströstande har jag dock nu fått ihop mitt schema och de kurser jag ska läsa. Det blir avtalsrätt, arbetsrätt, mänskliga rättigheter och så kriminologi. Dessutom ska jag skriva en stor uppsats i valfritt ämne under sommarterminen. Blir nog bra.

På onsdagen sedan besökte jag den så kallade ”Freshers’ Fayre” – ett stort tält där universitetets samtliga föreningar ställt upp och försöker locka nya medlemmar. Naturligtvis gick jag med i deras motsvarighet till juridiska föreningen. Och givetvis Erasmus-föreningen också.

Onsdagseftermiddagen togs upp av en obligatorisk (så obligatorisk att man var tvungen att intyga sin närvaro med särskilda lappar) föreläsning (snarare propagandamöte) om brandsäkerhet. De synes ta det på största allvar här. Det är således inte tillåtet att varken ha egna lampor eller värmeljus på rummen. Följaktligen mysfaktor noll. Tråkigt, men kanske förståeligt.

Torsdagen tillbringade jag med att reda ut mitt schema och orientera mig. Dessutom registrerade jag mig på deras motsvarighet till studenthälsan och fick samtidigt vaccinera mig gentemot hjärnhinneinflammation. De tar tydligen vårt välbefinnande på lika stort allvar som brandsäkerheten. Och det är ju i alla fall positivt. Insikten om att jag ska vara här i Reading ett tag började långsamt sjunka in vid det här laget. Något skrämmande, men samtidigt intalar jag mig att det kommer att gå bra.

På torsdagskvällen tog jag mig ner till studentkåren och kareokebaren för att ta några drinkar med några andra Erasmus-studenter. Väl där fick jag se tyskar praktiskt taget misshandla mina favoritballader. Håll er till Kraftwerk och Rammstein, tack. Fredagen sedan passerade stillsamt. På kvällen hade jag blivit inbjuden till vinmingel med juridiska föreningen. Jag minglade runt, smuttade på det förfärligt blaskiga rödvinet, och hälsade på de flesta, så entusiastiskt att jag slutligen fann mig, ovetandes ska tilläggas, småpratades med rektorn för Reading School of Law. Trevligt.

Och nu sitter jag här tusentals mil hemifrån i ett främmande och besynnerligt land, givetvis tillsammans med en kopp te, precis som jag misstänkte att jag skulle göra när jag först fick reda på att jag skulle till England. Vissa saker förändras aldrig, antar jag. Och det är bra så.

En viss nervositet har givetvis även infunnit sig. Men för att förebygga eventuella osäkerhetsmoment har jag vidtagit alla åtgärder jag kan komma på. Således har jag granskat såväl mitt boende som campusområdet och gjort virtuella guideturer i Reading med hjälp av Google Maps, letat fram kartor över Heathrow, och gått med i varenda Facebook-grupp som har något med universitetet att göra.

Sedan har jag även skaffat mig ett Skype-nummer och resväskan har jag fyllt med både nätverkskabel och eladapter. Som den person med kontrollbehov jag är har jag med andra ord knappast lämnat något åt slumpen, vilket som min flickvän leende påpekade förtar lite av poängen. Lite, kanske. Men jag kommer förhoppningsvis inte gå vilse. Förhoppningsvis.

Och medan dagarna i Sverige blir allt färre ser jag tillbaka på september. Knappt fyra veckor har passerat sedan jag återvände till studenternas stad, men tiden känns betydligt längre än så. Sommaren som i juni framstod som oändlig har nu tonat bort i en parentes. Tiden är onekligen relativ. Men samtidigt beror det givetvis även på att flickvännen och jag försökt utnyttja tiden tillsammans till fullo innan jag åker.

Vi har således på de två veckor som passerat sedan jag skrev här senast hunnit ha ett inflyttnings- och avfärdsmingel hemma i lägenheten. Inflyttning eftersom jag på sätt och vis kan säga att jag flyttat in och avfärd eftersom jag snart åker. Det blev en stillsam och mysig tillställning med lite olika snittar och trevligt sällskap. Sedan har vi dessutom firat Sandras morfar som nyligen fyllde 75 år. Hans lilla hus i Malmköping praktiskt taget invaderades av den närmaste släkten, god mat, livliga barn och rosa champagne. Kaosartat och hjärtligt, precis som det ska vara.

Mitt i släktkaoset passade vi också på att meddela att Sandra och jag trolovat oss. Och plötsligt befann jag mig i ett hav av kramar och välkomnanden och kunde knappt få ur ett ord på grund av det positiva gensvaret. Det var den 9 september som Sandra och jag, hand i hand, uppklädda, traskade till domkyrkotrappen för att byta två vackra silverringar med varandra. Omtumlade och upprymda av lycka gick vi därefter vidare till en närbelägen italiensk restaurang för att fira med middag, vin och ljus.

Och här sitter jag nu. Med en ring på fingret och en flickvän jag inte kan tänka mig leva utan, samtidigt som timmarna och dagarna försvinner. Onekligen blandade känslor. Snart tar äventyret vid. Teet har, medan jag plitat ner dessa meningar, svalnat i min kopp. På något sätt vet jag att jag kommer att passa in utmärkt i England. Eller kanske till och med bättre än dem själva, som en vän så passande uttryckte det. Dags för mer te.

Det är underbart att vara tillbaka i studenternas stad och åter tillsammans med flickvännen, men på samma gång vet jag att i slutet av månaden tar äventyret i England vid. Det är som om jag går i en ständig väntan samtidigt som jag försöker njuta av de lediga dagarna.

Men även om lediga dagar passerar går jag knappast sysslolös. Från fredagen då jag mötte upp en överlycklig flickvän på tågstationen har vi mer än väl lyckats fylla tiden, med såväl släktbesök som ommöblering. På fredagen vid hennes ankomst firade vi också 6 månader tillsammans med mysig hemmamiddag av det italienska slaget, vin och ljus. Dagen därefter bar det iväg till huvudstaden och sedan vidare mot en bondgård i Södermanlands böljande jordbrukslandskap för hennes släkts årliga kräftskiva.

Det blev en riktigt trevlig tillställning och Sandra och jag lyckades till och med stämma i upp en och annan studentikos snapsvisa. Jag kände mig dock en smula malplacé av att befinna mig mitt ute i ingenstans med en rad människor jag aldrig träffat tidigare. Men när mörkret sänkte sig över det lilla upplysta partytältet kunde Sandra och jag ta en promenad längs den lilla grusvägen och blicka upp mot en klar stjärnhimmel och en gulorange måne som precis orkade sig upp ovanför trätopparna. Underbart vackert.

På söndagen skyndade vi oss åter hem till Uppsala för att sedan styra kosan mot IKEA. Vi hade nämligen bestämt oss för att möblera om hennes lägenhet som jag flyttat in i under september månad. De följande dagarna blev därmed av naturliga skäl något hektiska med montering av möbler, utrensning och ommöblering. Det var därför ett välkommet avbrott bland flyttdamm och oreda att traska hem till ett par vänner för en efterlängtad och trevlig middag på torsdagskvällen den veckan.

Till helgen hade vi bestämt oss för att göra en mindre släktturné till Örebro för att Sandra skulle få träffa min farfar, min pappa och mormor min. Vi tog således bilen från huvudstaden på fredagseftermiddagen för att navigera genom ett ihärdigt regnfall mot gnällbältets huvudstad. Det blev en lyckad turné med ett obligatorisk besök på Svampen, Örebros kända vattentorn, lunch hos min pappa och sedan eftermiddagsfika hos mormor. I vanlig ordning hade hon givetvis bakat åtminstone fyra sorters fikabröd.

Utmattade och trötta återvände vi sedan till Uppsala på lördagskvällen efter att ha lämnat bilen hos Sandras föräldrar. Självförvållat hektiskt, minst sagt. Och det beskriver onekligen den senaste tiden väl. Förhoppningen är att de kommande veckorna innan avfärd blir något mindre hektiska. Det återstår att se.

Däremellan sitter jag här hemma, i en fint ommöblerad lägenhet, tillsammans med en tekopp och försöker njuta av dagarna i september. I limbo förvisso. Och jag kan, medan jag sitter och väntar på att flickvännen ska komma hem, endast konstatera att livet är bra förunderligt ibland.

Men även om de senaste två månaderna har utgjorts av en nedräkning har sommaren knappast passerat obemärkt förbi. I sju veckor har jag jobbat som kreditassistent. Ännu en sommar som ekonom med andra ord. Men denna gång med en del obeståndsrätt. Alltid lika roande att ringa upp en kund, presentera sig vänligt och sedan nämna att man ringer från kreditavdelningen, varpå kunden ifråga nära nog alltid reflexmässigt säger att denne ska alternativt har betalat. Underhållande.

Och mellan veckorna som kreditassistent har helgerna nästintill undantagslöst varit fullbokade. Jag kommer särskilt minnas min vän Patricks årliga grillfest, som i vanlig ordning var mycket trevlig, men denna gång mindre blöt. Åtminstone för min del. I år var det dessutom något av en avskedsfest – han tog för några veckor sedan planet över Atlanten för att tillbringa ett utbytesår i USA. Det kommande året kommer inte bli sig likt för någon av oss.

Sedan kommer jag givetvis minnas de två underbara helgerna på svärföräldrarnas landställe utanför Söderhamn tillsammans med flickvännen och när vi satt på bryggan, blickade ut mot havet, med ett glas rosé, samtidigt som solen gick ner bakom trädtopparna. Insikten om hur dyrbara några timmar är blev uppenbar när vi endast fick några få dygn tillsammans innan vi tvingades styra kosan åt varsitt håll tillbaka till vardagen och jobb; jag mot huvudstaden och Sandra mot Sollefteå.

Och jag kommer knappast att förglömma sommarens absoluta höjdpunkt; helgen i Göteborg och U2 på Ullevi tillsammans med min vän Johannes och hans sambo. Efter att ha köat i något som kändes som en evighet i regn och kyla kunde vi på fredagskvällen äntligen med skyndsamma steg traska in på den gigantiska arenan. Och det räckte med ett fåtal steg innan den enorma scenen uppenbarade sig framför en. Visst jag hade läst om den på nätet, men när jag raskt klev in på arenan började jag smått inse hur fullkomligt enorm den runda scenen var.

Och vilken konsert! Jag finner inga andra ord än: magi. Vi stod några få meter från scenen och trots att jag var genomfrusen förhindrade det inte att jag sjöng mig hes och praktiskt taget smälte när Ullevi fullkomligt exploderade till tonerna av Beautiful Day. Och allsången till Unknown Caller fick mig att rysa av välbehag. När sedan The Edge började på inledningsriffet till One var jag totalt hänförd. Jag har längtat efter att få se U2 spela i Sverige och jag kan utan att överdriva konstatera att det uppfyllde alla mina förväntningar. Magiskt.

Dagen efter konserten vandrade vi omkring i ett somrigt Göteborg, åt lunch på det som enligt säkra källor uppenbarligen var stadens i särklass dyraste kafé (något vi fick veta i efterhand) och tog den obligatoriska Paddan-turen för att uppleva Göteborg som turist. Kvällen avslutades sedan på en intressant och mysig restaurang som serverade grillade ananas och en mango-papaya-salsa till grillad kyckling. Annorlunda och riktigt gott.

När vi sedan på söndagskvällen klev av på Centralstationen i huvudstaden insåg vi att det troligen var sista gången på ett år vi skulle ses. Kändes en smula overkligt. Ytterligare ett avsked. Min vän flög nämligen för bara någon vecka även han till USA för ett utbytesår i Sacramento.

Och nu har drygt en vecka passerat sedan jag lämnade den lilla kreditavdelningen. Dagen efter att jag för sista gången denna sommar, med kavajen över axeln, tog tvärbanan hemåt satte jag mig återigen på bussen mot Norrland och älsklingen. Ytterligare en vecka i den lilla norrländska metropolen som hemmaman och dagar av väntan tills hon kom hem från jobbet. Och i söndags tog jag buss och tåg för en snabb visit till far min i Kumla.

26 augusti. Två månader senare. Sommarens slut. Och höstens stundande ankomst. Äntligen. I morgon återvänder jag till studenternas stad. Förvisso för en månad. Men det förtränger jag i detta nu.

Och jag kan konstatera att tiden synes vara relativ. Veckan i Norrland passerade alltför snabbt, trots att jag inget hellre ville än att tiden skulle stå stilla. Och åter i huvudstaden kryper mina lediga dagar fram. Gott då att sommarjobbet tar vid imorgon. I vanlig ordning när jag inte plitat ner något här på ett tag följer härmed en sammanfattning av tiden som gått.

23

Sedan mitt senaste inlägg har jag hunnit fira min födelsedag. Då var man 23. Ytterligare ett år har skyndsamt passerat. Men konstigt nog känner jag mig knappast ett år äldre. Åren synes bli kortare med åren. Och hade det inte varit för en speciell flicka som de senaste fyra månaderna förgyllt mitt liv skulle jag nog förpassa året som ett i mängden. Ett bra år, men inget särskilt. Flickan förvandlade dock detta år till början på en helt ny underbar resa, en resa som jag i januari knappt kunde drömma om. Och nu kan jag stilla konstatera att jag inte skulle kunna föreställa mig en morgondag utan Sandra.

I övrigt passerade födelsedagen lugnt förbi. Vänliga gratulationer strömmade in medelst moderna och mer beprövade kommunikationsvägar. Trots mina försök att få dagen att kännas speciell kunde jag inte tänka på något annat än lördagens bussresa till Sollefteå, Norrland och flickvännen.

Resan till Sollefteå

Tidigt på lördagsmorgonen steg jag upp för släpa min överfyllda resväska genom Stockholms lokaltrafik till Cityterminalen. I vanlig ordning anlände jag nära nog en timme innan bussen skulle avgå. Möjligen lite tidigt kunde jag konstatera, men jag var i alla fall på plats. Efter knappt en timmes väntan kunde jag så äntligen stiga ombord på bussen som skulle ta mig till mer norra breddgrader.

Bussresan kan inte beskrivas som något annat än en nära nog olidlig väntan. Men ju längre bussen förde mig norrut ju närmre tog den mig till Sandra. Närmre än vad jag först skulle ana. Flickvännen hade nämligen tillbringat lördagen i Sundsvall tillsammans med sin farmor. När så min buss rullade in i den lilla norrländska staden gled den upp och ställde sig jämte en annan buss vid ett stoppljus. Jag vände mig och av ren instinkt och kastade en blick över axeln. Och för en sekund kunde jag i den andra bussen skymta en blond flicka sittandes längst fram. Jag intalade mig att jag måste se i syne. Och innan jag kunde se efter en andra gång började min buss sakta rulla in mot stationen i Sundsvall, medan den andra bussen fortsatte rakt fram – mot Sollefteå. Onekligen ödets nyck.

Det var sedan med glädje och längtan jag trött några timmar senare steg av bussen i Sollefteå. Sandra kastade sig om min hals praktiskt taget innan jag hunnit kliva av och kramade om mig, som hon aldrig ville släppa taget. Välkommen till Norrland tänkte jag, log och såg in i hennes glittrande gröna ögon.

Det första som slog mig när jag anlänt i Sollefteå var hur otroligt vackert det norrländska landskapet är. Genom den lilla norrländska metropolen ringlar sig Ångermannaälven och omkring staden tornar sig enorma bergsnipor upp vilka tonar bort i olika nyanser av blått så långt ögat kan nå. Vackert och mäktigt.

Efter en lugn söndag i varandras sällskap väntade sedan en fyra dagars arbetsvecka för Sandra, medan jag mer än gärna tog på mig rollen som hemmaman. Således; upp i ottan för förbereda frukost, vinka av henne, återgå till sängen för att sedan några timmar senare gå upp, göra mig i ordning och förbereda lunchen, samtidigt som jag höll hennes farmor sällskap. Eftermiddagarna tillbringade jag mestadels med att vänta på hon skulle komma hem, så att vi sedan kunde sjunka ner framför en film eller ta en promenad på kvällskanten. Stillsamt och behagligt. Minst sagt.

En midsommar i Norrland

På kvällen dagen innan midsommarafton tog vi bilen för att åka på det beryktade Midnattstravet. Och det var förunderligt att se hur solens sista strålar färgade bergsniporna som omgav travbanan i olika nyanser av orange, samtidigt som det aldrig tycktes bli mörkt, medan hästarna tävlade. Trav må kanske inte vara min kopp te, men te fick jag likväl när vi gick in och fikade i den stora anläggningsbyggnaden på grund av kylan.

Midsommarafton skulle firas på högst traditionellt vis med midsommarstång, dans och fika. Solen sken förvånande nog från en blå himmel. Även jag dansade kring stången tillsammans med en uppsjö barn och entusiastiska föräldrar. Visserligen efter ett visst mått av övertalning från Sandras sida ska kanske erkännas. Jag kan med enkelhet konstatera att jag och flickvännen var de enda som representerande vårt ålderssegment i den lilla byn. Men det var roligt och kändes genuint svenskt.

Efter dans och att ha beskådat de gamla träbyggnaderna begav vi oss åter hem för att äta midsommarbuffé bestående av bland annat sill, färskpotatis och köttbullar. Och snaps givetvis.

Midsommardagen passerade sedan behagligt förbi. Söndagen likaså, dock med den tunga insikten att jag skulle återvända hem på måndagsmorgonen. På söndagskvällen tog vi en promenad kring Risön – en halvö – och tittade på hur Ångermannaälven glittrade i kvällssolen, medan vi pratade om den underbara veckan som passerat, sommaren och framtiden.

På måndagsmorgonen skjutsade Sandras farmor ner oss till stationen och en stund rullade bussen långsamt ut ur Sollefteå med destination Uppsala. För att stilla saknaden bläddrade jag långsamt genom fotografierna jag tagit från veckan. Men det tröstade endast en smula. Utanför passerade det vackra norrländska landskapet. Och jag ville inget hellre än hoppa av bussen och springa tillbaka.

Ett avslutat kapitel

Några timmar senare i en, turligt nog, luftkonditionerad buss anlände bussen sent på måndagseftermiddagen i studenternas stad. Trött och något utmattad av att sitta hopkrupen på en alldeles för lite yta alldeles för länge släpade jag min packning hemåt. De två följande dagarna tillbringade jag med att intensivt packa ner mitt studentrum i kartonger. En avkopplande middag hos en nära vän på tisdagskvällen tillsammans med allsång kom som en välbehövlig paus bland svett, flyttlådor och skräp.

Ett avslutat kapitel tänkte jag när jag såg all min kurslitteratur och andra tillhörigheter nedpackade i flyttkartonger. Och besynnerligt nog kändes det bra. Jag har en tid fruktat att packa ner mina saker på grund av eventuell separationsångest från rummet. Men den infann sig inte. Inte alls. Min tid i rummet är ett avslutat kapitel. Och det kändes bra att kunna blicka framåt och se en än ljusare framtid.

Tillbaka till verkligheten

Efter några lediga dagar i en solig huvudstad tar sommarjobbet vid i morgon. Tillbaka till verkligheten. Och tillbaka till företaget jag jobbade på förra sommaren, men denna gång till en ny avdelning. Ska bli spännande. Dessutom ska det bli skönt att återfå lite struktur i vardagen och låta tankar upptas av något annat än längtan och saknad. Få dagarna att gå lite fortare. Kanske lura tiden en smula och hoppas att nästa helg tillsammans med Sandra närmar sig fortare än vad den en annars skulle göra.

Slutet på en vecka. Slutet på ledigheten. Känns bra.

Jag kastar en blick på min föga uppdaterade hemsida och kan snabbt konstatera att det har gått en tid sedan jag skrev något här senast. Det beror emellertid inte på att den senaste tiden har varit händelselös. Tvärtom! Det är knappt så att jag vet vart jag ska börja. Livet som de tidigare inläggen skildrar framstår nu på något sätt som avlägset, trots att det rör sig om blott två månader. Två underbara månader.

Sedan i april har jag hunnit fira påsk tillsammans med flickvännen hemma i Stockholm, besöka hennes föräldrar, närvara på hennes systers studentskiva och studentmottagning, gå på Valborgsbal på slottet, dansa på en finlandsfärja till Helsingfors och fira tre månader tillsammans. Sedan har tiden givetvis varit fylld av studier i arbetsrätt. Dagarna och veckorna har således rusat förbi.

Mest av nostalgiska skäl och för min egen skull (och för en och annan intresserad läsare) följer härmed en mer ingående sammanfattning av de viktigaste händelserna från tiden som gått.

Gula fjädrar och godis

Efter det intressanta besöket på Arbetsdomstolen närmade sig påskhelgen med rasande fart. Då flickvännens föräldrar bestämt sig för att fira påsken i Norrland tog vi tåget från Uppsala för att fira med mina föräldrar i den kungliga huvudstaden. Det blev en påsk i ordets rätta bemärkelse. Gula fjädrar i påskris, godis och mat i mängder, snapsvisor på sant studentikost manér och ett glas rosévin i vårsolens glans på den nya altanen. Underbart. Och välbehövligt avkopplande.

En bal på slottet

Med påsken bakom oss närmade sig Valborg. Uppsala praktiskt taget höll andan av förväntan inför den sedvanligt stundande invasionen. Men för min egen och flickvännens del skulle det bli en något annorlunda Valborg. En Valborg med bal på slottet.

Vi hade anlände sent dagen före Valborg efter att ha besökt flickvännens systers studentskiva, på vilken vi för övrigt fick applåder för något som blev ett dansuppträdande, men vars avsikt var att få folk upp på dansgolvet. Syftet förfelades kanske en smula, men kul var det.

Efter att ha sovit ut, ätit en snabb frukost begav vi oss, med klänning och frack under armen, till Triangelparken för champagnefrukost i gräset med mousserande vin, vindruvor och ost. Därefter var det dags för balförberedelser; flickorna gjorde i ordning håruppsättningar medan herrarna spelade Wii. Själv smuttade jag vidare på det mousserande vinet.

När klockan närmade sig fyra promenerade vi gemensamt bort mot det rosa slottet. Efter en stunds fotografering för att föreviga ögonblicket begav vi oss in. I den stora festsalen hade flera långbord dukats upp med vita linnedukar, porslin och silverkandelabrar. Serveringspersonalen stod prydligt uppradad längst den ena långväggen.

Då det var Allmänna sången som arrangerade balen kunde jag till min förskräckelse slå upp sånghäftet och se att de inkluderat noterna till visorna. När de sedan stämde upp i sång var det inte mindre än femstämmigt. Själv sjöng jag med efter bästa förmåga. Bra eller dåligt låter vi vara osagt. Maten sedan kan inte beskrivas som något annat än fullkomligt utsökt.

Efter en mycket trevlig sittning i glada vänners sällskap begav vi oss ut på borggården för att beskåda när kören sjöng in våren vid Gunillaklockan. Samtidigt gick solen ner bakom kyrktornen i horisonten. Inget annat än magiskt.

När våren officiellt hade förkunnats ankommen gick vi åter in och snabbt styrde stegen mot festsalen, där långborden hade dukats undan och gjort utrymme för ett stort dansgolv. På den lilla scenen hade en orkester fattat sina instrument. Och tills klockan närmade sig ett svängde så jag och flickvännen runt i den stora salen på slottet tills fötterna värkte och tröttheten infann sig. En bal på slottet. Sagor kan uppenbarligen bli verklighet. Om än för en kväll.

Tillsammans på öppet hav

Med Valborg bakom oss hade så våren kommit för att stanna. För att ladda upp inför det stundande tentaplugget föreslog en av flickvännens vänner att vi skulle åka på en kryssning till Helsingfors tillsammans. Sagt och gjort; efter att ha tagit den designerade bussen från Uppsala klev vi ombord till musik från en stråkkvartett på färjan som skulle ta oss till grannlandet i öster. Tanken till Titanic-filmen var inte långt borta.

Vi styrde omedelbart stegen till vår hytt; en fin tvåbäddshytt med utsikt över promenadstråket i mitten av båten. Efter att ha packat upp våra tillhörigheter begav vi oss ner på jakt efter ett lämpligt vin till den medtagna middagsmaten, som vi sedan åt på sängen. Därefter var det dags att inspektera båtens dansgolv och barer. Och efter flera timmars premiärdans och kareoke (från flickornas sida) gick vi i säng förhållandevis tidigt.

Jag stapplade mig upp ur sängen påföljande morgonen alldeles för tidigt (läs: vid sjusnåret), en smula irriterad över tidsskillnaden mellan Sverige och Finland, för att gå ner och mötas av en enorm frukostbuffé. Samtidigt som jag åt min tredje portion fruktsallad gled färjan in i hamnen i Helsingfors. Välkommen till Finland tänkte jag stilla. Ytterligare ett land att kryssa av från listan.

Och Helsingfors infriade onekligen våra förväntningar när vi kunde konstatera att regnet praktiskt taget öste ner över den finska huvudstaden. Vi tog spårvagnen in till ett shoppingcentrum där flickorna roade sig med att kolla på skor och kläder medan herrarna pliktskyldigt stod och tittade på. Påtagligt frusna och blöta återvände vi till båten för en eftermiddagslur innan kvällens middagsbuffé. Och vilken buffé! Samtidigt som vi skålade och åt kunde vi beskåda hur den långsamma solnedgången fick havet att stå i brand.

Efter att ha praktiskt taget rullat ut från restaurangen, och efter en kort förfest, begav vi oss till det stora dansgolvet som gungade i takt med vågorna. Storm undrade vi, normalt sa personalen med ett välvillig leende. Vi dansade sedan natten långt, stundom till endast andras beskådan. En och annan uppmuntrande applåd fick vi dessutom. I gengäld bjöd vi på ett lyft, oräkneliga snurrar och lite skådespel till en välkänd Abba-låt. Det var länge sedan jag haft så kul på dansgolvet.

Trötta vaknade vi upp morgonen därefter, återigen på svenskt vatten. Och efter att ha tagit bussen hem, lämpat av väskorna i hallen, pustat ut, kunde jag konstatera att devisen borta bra men hemma bäst aldrig blir utsliten.

Sjung om studentens lyckliga dag

Efter att såväl jag som flickvännen skrivit våra tentor begav vi oss till huvudstaden för att fira hennes systers student. Man kan onekligen känna sig gammal för mindre. Vi anlände hemma hos flickvännens föräldrar, jag dagen till ära klädd i rosa slips. Frusna och i regn stod vi sedan, med plakat i högsta hugg vid utspringet till gymnasieskolan, och gratulerade systern för avklarade studier.

Därefter styrde hon och flickvännen stegen till de väntande flaket. Själv följde jag med i bilen hem till föräldrarna för förberedelser inför mottagningen. Efter att ha ätit buffé, minglat runt med släkt och vänner sjönk jag sedan ner i soffan, fullkomligt utmattad.

Förmiddagen därpå tog flickvännen och jag tåget hem till studenternas stad för att tillbringa en sista kväll tillsammans, innan hon nästföljande dag skulle styra kosan mot det norrländska metropolen Solleftå för att nu till sommaren arbeta som folkbokföringshandläggare på Skatteverket. Det var med tungt sinne och saknad jag såg den svarta bilen rulla ut från gatan och försvinna. Insikten om att jag kommer upp och hälsar på om en vecka tröstade föga.

Blickar mot sommaren

Och då är vi tillbaka där jag började. Tillbaka i en grå huvudstad. Men bara för ett tag. På lördag styr jag som sagt kosan mot Solleftå för att fira midsommar i de norrländska skogarna. Äventyr bland hjortron och mygg således. Sedan följer sex veckors sommarjobb som kreditassistent, och icke att förglömma; U2-konstert på Ullevi. Äntligen ska jag få se mitt favoritband praktiskt taget rocka sönder Göteborgs stolta arena.

Sommar och ledighet. Och bloggens återkomst. På något sätt synes det höra samman.