Onsdagseftermiddag. Regnet faller utanför fönstret. Hösten synes onekligen vara i antågande. Men det gör mig inget. Snarare tvärtom. De senaste två månaderna har jag räknat dagar och veckor tills jag äntligen återvänder till Uppsala för att tillbringa en månad med flickvännen innan äventyret i England tar vid.
Men även om de senaste två månaderna har utgjorts av en nedräkning har sommaren knappast passerat obemärkt förbi. I sju veckor har jag jobbat som kreditassistent. Ännu en sommar som ekonom med andra ord. Men denna gång med en del obeståndsrätt. Alltid lika roande att ringa upp en kund, presentera sig vänligt och sedan nämna att man ringer från kreditavdelningen, varpå kunden ifråga nära nog alltid reflexmässigt säger att denne ska alternativt har betalat. Underhållande.
Och mellan veckorna som kreditassistent har helgerna nästintill undantagslöst varit fullbokade. Jag kommer särskilt minnas min vän Patricks årliga grillfest, som i vanlig ordning var mycket trevlig, men denna gång mindre blöt. Åtminstone för min del. I år var det dessutom något av en avskedsfest – han tog för några veckor sedan planet över Atlanten för att tillbringa ett utbytesår i USA. Det kommande året kommer inte bli sig likt för någon av oss.
Sedan kommer jag givetvis minnas de två underbara helgerna på svärföräldrarnas landställe utanför Söderhamn tillsammans med flickvännen och när vi satt på bryggan, blickade ut mot havet, med ett glas rosé, samtidigt som solen gick ner bakom trädtopparna. Insikten om hur dyrbara några timmar är blev uppenbar när vi endast fick några få dygn tillsammans innan vi tvingades styra kosan åt varsitt håll tillbaka till vardagen och jobb; jag mot huvudstaden och Sandra mot Sollefteå.
Och jag kommer knappast att förglömma sommarens absoluta höjdpunkt; helgen i Göteborg och U2 på Ullevi tillsammans med min vän Johannes och hans sambo. Efter att ha köat i något som kändes som en evighet i regn och kyla kunde vi på fredagskvällen äntligen med skyndsamma steg traska in på den gigantiska arenan. Och det räckte med ett fåtal steg innan den enorma scenen uppenbarade sig framför en. Visst jag hade läst om den på nätet, men när jag raskt klev in på arenan började jag smått inse hur fullkomligt enorm den runda scenen var.
Och vilken konsert! Jag finner inga andra ord än: magi. Vi stod några få meter från scenen och trots att jag var genomfrusen förhindrade det inte att jag sjöng mig hes och praktiskt taget smälte när Ullevi fullkomligt exploderade till tonerna av Beautiful Day. Och allsången till Unknown Caller fick mig att rysa av välbehag. När sedan The Edge började på inledningsriffet till One var jag totalt hänförd. Jag har längtat efter att få se U2 spela i Sverige och jag kan utan att överdriva konstatera att det uppfyllde alla mina förväntningar. Magiskt.
Dagen efter konserten vandrade vi omkring i ett somrigt Göteborg, åt lunch på det som enligt säkra källor uppenbarligen var stadens i särklass dyraste kafé (något vi fick veta i efterhand) och tog den obligatoriska Paddan-turen för att uppleva Göteborg som turist. Kvällen avslutades sedan på en intressant och mysig restaurang som serverade grillade ananas och en mango-papaya-salsa till grillad kyckling. Annorlunda och riktigt gott.
När vi sedan på söndagskvällen klev av på Centralstationen i huvudstaden insåg vi att det troligen var sista gången på ett år vi skulle ses. Kändes en smula overkligt. Ytterligare ett avsked. Min vän flög nämligen för bara någon vecka även han till USA för ett utbytesår i Sacramento.
Och nu har drygt en vecka passerat sedan jag lämnade den lilla kreditavdelningen. Dagen efter att jag för sista gången denna sommar, med kavajen över axeln, tog tvärbanan hemåt satte jag mig återigen på bussen mot Norrland och älsklingen. Ytterligare en vecka i den lilla norrländska metropolen som hemmaman och dagar av väntan tills hon kom hem från jobbet. Och i söndags tog jag buss och tåg för en snabb visit till far min i Kumla.
26 augusti. Två månader senare. Sommarens slut. Och höstens stundande ankomst. Äntligen. I morgon återvänder jag till studenternas stad. Förvisso för en månad. Men det förtränger jag i detta nu.