Christian Bale är tillbaka i rollen som mörkrets riddare – Batman. Han ställs nu inför en psykotisk galning vid namn Jokern som ämnar sänka staden Gotham i en andra våg av kaos och förstörelse. Samtidigt har Bruces kärlek Rachel Dawson förälskat sig i stadens framgångsrike åklagare Harvey Dent.
Jag gick till biografen med högt ställda förväntningar. Batman Begins har jag sett ett otal gånger och är en av mina favoritfilmer. Jag räknade således kallt med att uppföljaren skulle överträffa föregångaren. Jag blev inte besviken – The Dark Knight infriar mina förväntningar. Och lite till.
Skådespelarinsatserna kan inte beskrivas som annat än fenomenala. Heath Ledger gör troligen sin livs roll som Jokern. Han är obehagligt psykotisk och samtidigt dödligt lekfull. Ledger stjäl praktiskt taget varje scen han medverkar i.
Maggie Gyllenhall som Rachel Dawson är också en välkommen förändring i jämförelse med den stela och osympatiska Katie Holmes. Christian Bale gör återigen en gedigen insats och lyckas väl förmedla Batmans inre kamp mellan vad som är rätt och vad han måste göra.
Intensiv beskriver filmen väl. Actionsekvenserna är välregisserade och tempot rasande. Dialogen är knivskarp och trovärdig. Dessutom belyser filmen på ett snyggt sätt den klassiska motsättningen mellan ordning och kaos.
Christopher Nolan tvekar heller inte att diskutera Batmans hjälteroll, vilket titeln uttryckligen återspeglar – han är en mörk riddare, vad invånarna Gotham behöver, inget annat. Batman tvingas därigenom ifrågasätta sin egen existens.
Min främsta kritik är filmens längd – 2 timmar och 38 minuter. Den tappar förvisso aldrig i tempo, men kunde med fördel ha varit något kortare. I sammanhanget är det dock knappast något anmärkningvärt.
The Dark Knight är inget annat än ett mästerverk och onekligen den bästa Batman-filmen hittills. Jag är kort sagt betagen.
Filmens betyg: 5/5 – Mörk, intensiv och med en Heath Ledger i högform. The Dark Knight är en omedelbar klassiker.