Lördagseftermiddag. Dessutom har det redan blivit oktober. En vecka har snart passerat sedan jag landade i Reading och England. Och hittills har det varit en omtumlande upplevelse. Minst sagt. Samtidigt som det är spännande att traska på främmande mark saknar jag av naturliga skäl flickvännen och familjen. Det ska således bli mycket skönt när skolan tar vid nu på måndag. Få lite struktur och en efterlängtad vardag.
Det var i söndags eftermiddag jag landade på Heathrow efter att ha varit tvungen att byta plan på Arlanda på grund av ett tekniskt problem. Resan börjar i alla fall bra, tänkte jag när jag satt i flygkabinen och kaptenen meddelade att vi skulle ta ett annat plan. Några timmar senare och väl framme på brittisk mark styrde jag sedan stegen till bagageutlämningen och gränskontrollen.
När jag traskat genom kontrollen och hämtat min packning blev jag dock stannad av en tulltjänsteman. På ett vänligt och brittiskt artigt, men bestämt sätt bad han att få se mitt pass. Efter att han kastat en snabb blick på det tackade han och jag kunde fortsätta. Fri rörlighet för personer inom EU är onekligen trevligt, konstaterade jag medan jag fortsatte att släpa min tunga resväska och handbagage mot busscentralen. En stund senare satt jag således på en buss från den gigantiska flygplatsen till min slutdestination – Reading. Äventyret hade onekligen börjat.
Mitt första intryck av den lilla brittiska staden när bussen långsamt rullade in var att engelsmännen synes ha en oförståelig förkärlek för rött tegel. Rött tegel, överallt. Inte nog med att de kör på fel sida vägen, tänkte jag stilla. Jag tog därefter en taxi till det som skulle bli mitt hem för de kommande läsåret. Hillside Court. Förvirrad, trött av resan, och troligtvis en smula överväldigad stapplade jag in i det gamla sällskapsrummet, hälsade och fick min rumsnyckel. Rummet mitt är typiskt brittiskt – spartanskt med grå heltäckningsmatta och blommiga gardiner. Så brittiskt det kan bli med andra ord.
Efter att ha lastat in mitt bagage tog jag en promenad för orientera mig en smula. De som känner mig vet att jag har vad man med en mild underdrift kan kalla ett uruselt lokalsinne. När jag som bäst traskar in på campusområdet närmar sig en man mig med resväska. Plötsligt utbryter han på ren svenska att han känner igen mig. En av de första människor jag pratar med i Reading, några tusen mil hemifrån, är en svensk. Från Uppsala dessutom. Ett oväntat sammanträffande, minst sagt.
Den gångna veckan har passerat relativt fort. På måndagsmorgonen registrerade jag min ankomst och på eftermiddagen var det ett välkomstmöte för samtliga Erasmus-studenter. De gratulerade oss för att vi vågat ta steget hit och inte minst för att vi hittat föreläsningssalen. Och jag håller med om det sistnämnda – det var en bedrift; undangömd i en avlägsen byggnad på området. Deras huvudsakliga budskap på klassiskt Douglas Adams manér var att inte gripas av panik, utan saker och ting kommer att ordna sig sinom tid. Redan i denna stund kände jag mig något bättre till mods.
På tisdagen var det möte med den som är ytterst ansvarig för Erasmus-studenter på juridiska institutionen här – en mycket trevlig professor som synes gilla Uppsala när jag nämnde att jag var från Sverige. ”A magical place”, sa han med utpräglad brittisk dialekt och uppmanade sedan omedelbart alla att besöka min kära hemstad. Sedan kom nästa chock – det är vi som studenter som är ansvariga för att få ihop vårt schema. Efter en del pusslande, smått misströstande har jag dock nu fått ihop mitt schema och de kurser jag ska läsa. Det blir avtalsrätt, arbetsrätt, mänskliga rättigheter och så kriminologi. Dessutom ska jag skriva en stor uppsats i valfritt ämne under sommarterminen. Blir nog bra.
På onsdagen sedan besökte jag den så kallade ”Freshers’ Fayre” – ett stort tält där universitetets samtliga föreningar ställt upp och försöker locka nya medlemmar. Naturligtvis gick jag med i deras motsvarighet till juridiska föreningen. Och givetvis Erasmus-föreningen också.
Onsdagseftermiddagen togs upp av en obligatorisk (så obligatorisk att man var tvungen att intyga sin närvaro med särskilda lappar) föreläsning (snarare propagandamöte) om brandsäkerhet. De synes ta det på största allvar här. Det är således inte tillåtet att varken ha egna lampor eller värmeljus på rummen. Följaktligen mysfaktor noll. Tråkigt, men kanske förståeligt.
Torsdagen tillbringade jag med att reda ut mitt schema och orientera mig. Dessutom registrerade jag mig på deras motsvarighet till studenthälsan och fick samtidigt vaccinera mig gentemot hjärnhinneinflammation. De tar tydligen vårt välbefinnande på lika stort allvar som brandsäkerheten. Och det är ju i alla fall positivt. Insikten om att jag ska vara här i Reading ett tag började långsamt sjunka in vid det här laget. Något skrämmande, men samtidigt intalar jag mig att det kommer att gå bra.
På torsdagskvällen tog jag mig ner till studentkåren och kareokebaren för att ta några drinkar med några andra Erasmus-studenter. Väl där fick jag se tyskar praktiskt taget misshandla mina favoritballader. Håll er till Kraftwerk och Rammstein, tack. Fredagen sedan passerade stillsamt. På kvällen hade jag blivit inbjuden till vinmingel med juridiska föreningen. Jag minglade runt, smuttade på det förfärligt blaskiga rödvinet, och hälsade på de flesta, så entusiastiskt att jag slutligen fann mig, ovetandes ska tilläggas, småpratades med rektorn för Reading School of Law. Trevligt.
Och nu sitter jag här tusentals mil hemifrån i ett främmande och besynnerligt land, givetvis tillsammans med en kopp te, precis som jag misstänkte att jag skulle göra när jag först fick reda på att jag skulle till England. Vissa saker förändras aldrig, antar jag. Och det är bra så.