Onsdagskväll. Tillika februari. Känner att jag måste stanna upp. Säga några ord. Hektiska dagar passerar. Dagarna har präglats av seminarium i internationell skatterätt, nära nog ändlöst skrivande av ansökningsbrev för sommarpraktik och vånda över till synes och troligen skenbart livsavgörande val.
Med det sistnämnda avser jag den inlämnade ansökningsblanketten om utlandsstudier. Som bekant realiserades inte min dröm om Kanada. Istället ställer jag in siktet på de brittiska öarna.
Men även om det var med en viss lättnad jag såg blanketten försvinna ner i den svarta brevlådan kan jag ändå känna ett viss mått av osäkerhet. Har jag valt rätt? Och är detta något jag verkligen vill göra, eller är det något jag gör av den enkla anledningen att det är något man bör göra?
Efter ett kort pro et contra-resonemang med sig själv över en kopp te inser man efter ett tag att så är nog fallet. Ett år i England kan bli ett år fullt av upplevelser och erfarenheter. Och jag skulle snarare ångra mig för något jag inte skulle göra, än för något jag gjort.
Följaktligen; brittiska öarna hägrar. Det vill säga om min ansökan beviljas. Att sväva i ovetskap kan vara frustrerande, men jag vandrar vant och nästintill tryggt runt i valens skymningsland. Ibland är det skönt att inte veta. Hoppet finns då alltid kvar. Och drömmar går sällan i kras utan definitiva svar. Men de förverkligas å andra sidan aldrig heller.
Samtidigt har kvällarna präglats av ett evigt författande av ansökningsbrev till diverse advokatbyråer inför sommaren. Och på dagarna har jag traskat i skatterättens paragrafdjungler. På skattjakt kanske man skulle kunna säga.
Den internationella skatterätten börjar också alltmer framstå som ett motsatsförhållande mellan å ena sidan skattebetalarna som med mer eller mindre genomtänkta metoder och upplägg försöker undra skatt och å andra sidan staten som med varierat resultat hastar ur sig lagstiftning för att täcka luckorna. Intressant förvisso.
Förra veckan gick även mentorskapsbanketten av stapeln. Min tilldelade mentor, en advokat från en större advokatbyrå i Uppsala, var dock tvungen att lämna återbud sedan han plötsligt blivit sjuk. Lite synd, men givetvis förståeligt. Istället placerades jag mitt emot Justitiekanslern som alltid är trevlig att språka med.
Kvällens höjdpunkt var annars när en tidigare mentor höll ett förmaningstal till såväl mentorer som adepter. Nuförtiden finns det uppenbarligen två sorters jurisstudenter hade han fått höra. De som vill rädda världen och de som vill tjäna pengar. Mentors arbete, var enligt honom, att nyansera bilden en smula. Klockrent.
Men att få en mentor som kan besvara alla ens frågor man kanske drar sig från att fråga när advokatbyråer gör företagsbesök och där läraren inte riktigt är rätt forum känns väldigt roligt och spännande. Det är inte svårt att ibland känna sig en lite vilsen när man inte endast ska orientera sig i paragrafdjungler till vardags utan även i livet.
Och så sitter jag här denna onsdagskväll. Jagar tiden. Smuttar lite på mitt te. Och känner mig, besynnerligt nog, lite tillfreds med det.
Så du funderar på någon av de brittiska öarna, va kul! Vilka delar av landet (länderna?) har du sökt till?
Jag sökte i första hand till University of Reading (ska tydligen uttalas Redding), som ligger ungefär 20 minuter utanför London. Först hade jag dock tänkt att söka Kent, men ångrade mig nära nog i sista sekund. Hoppas att jag inte får ångra mitt beslut. I andra och tredje hand sökte jag Glasgow och Sheffield. Valen skedde utan några direkt noggranna efterforskningar och mer på känsla än något annat. Ovanligt för mig.
Hej Johan,
Du ska inte känna att det inte är ok att promota din blogg för det är väldigt kul att gå in och läsa. Jag och Sanna och Tuss och Erik har myskväll och har ätit alldeles för mycket mat och på tok för mycket godis. Det kan vara ett sätt att komma ifrån ångesten för alla val vi måste göra. Alldeles för mycket mat och på tok för mycket godis gör nämligen att det enda man tänker på är hur ont i magen man har.