Höstmörkret fallet utanför mitt fönster. Måndag. Och ytterligare en ny vecka. Dagarna försvinner i olika göromål, möten och engagemang. Sedan jag skrev här senast har jag exempelvis hunnit med att skriva min första tentamen i retorik, närvarat på en rad möten och dessutom avverkat en ämbetsmannafest.
Tentamen i retoriken var på många sätt en annorlunda upplevelse. Inte för att det var ovant att skriva en saltenta, utan för att vi dels skrev den i en föreläsningssal som av naturliga skäl inte direkt är lämpad för ändamålet, dels det något förvirrade intrycket tentavakterna gjorde. Tacka vet jag Gimogatan och de närmast militära instruktionerna vi får på juristprogrammet.
Ämbetsmannafesten vill jag också nämna särskilt. Temat var sällskapsresan. Och det blev en sällskaplig kväll. Minst sagt. Själv hade jag, som alltid, min kostym och denna gång dessutom en tekopp i handen. Mina kunskaper är en smula bristfälliga när det kommer till Sällskapsresan, men jag var övertygad om att det i någon av filmerna fanns en engelsk lord eller dylikt. Därav tekoppen.
Väl på Jontes serverades vi en välkomnande hälsodryck. Något spetsad ska väl tilläggas. Sedan delades vi in i länder och två lag; rött och gult. Själv blev jag amerikansk och på min lapp stod det ”Real heroes are from the states”. Jag kunde inte annat än le lite när jag såg lappen. Hur det kommer sig att jag hamnade i det röda laget övergick dock mitt förstånd. Jag som alltid stått en smula till höger på den politiska skalan.
Sittningen i övrigt var fantastisk. De två lagen skulle exempelvis framföra en sång med tillhörande koreografi. Jag kan inte påstå att min koordinationsförmåga är bra, men min avslutande solosång bör åtminstone genererat en stilpoäng. I alla fall enligt mitt tycke. Troligtvis var det falskt.
Efter sittningen öppnade så klart dansgolvet. När jag vaknade upp dagen efter hade jag ont i såväl rygg som i knäna. Troligtvis från några mindre väl valda danssteg. Omställningen till normaltid var välkommen, vilket är en mild underdrift.
Och idag är det åter måndag. Tillbaka till studentens vardag. Nåväl, så mycket vardag det än kan bli. Jag har tillbringat dagen med att finslipa på ett personligt tal jag ska hålla i den retoriska talarkursen. Att tala om sig själv inför andra har jag aldrig haft problem med. Snarare tvärtom. Men att sätta ihop ett tal som är både personligt, underhållande och inte alltför klyschigt är knappast lätt.
Utanför mitt fönster faller höstmörkret. Jagar bort dagen. Och klockan är blott kvart över fem.
0 svar till “Höstmörkret faller”