Möjligheterna till normprövning utökas. Lagrådets förhandskontroll förstärks. Konstitutionsutskottet får rätt att i större utsträckning begära ut handlingar från regeringen. Rätten till rättvis rättegång inom skälig tid slås uttryckligen fast i regeringsformen. Och rekryteringsförfarande till högre domartjänster kommer beredas i en särskild nämnd istället för direkt under regeringen.
Det är några av förändringarna som den parlamentariskt sammansatta grundlagsutredningen föreslår. Efter fyra års arbete har således utredningen avlämnat sitt slutbetänkande till en reformerad regeringsform. Och betänkandet infriar onekligen vissa förhoppningar.
Av störst betydelse är förslaget att upphäva det så kallade uppenbarhetsrekvisitet i RF 11:14. Det är definitivt ett steg i rätt riktning. Domstolarnas möjligheter till normprövning ökar således; en lag eller förordning behöver inte längre uppenbart stå i strid med grundlag för att åsidosättas. Och det är en bra sak. Genom domstolarnas ökade möjligheter att åsidosätta lag som strider mot grundlag stärks skyddet för medborgarnas fri- och rättigheter.
Kanske kan de föreslagna förändringar också medföra att regeringsformen inte blott framstår som en papperstiger, utan medför att grundlagen kan utgöra en faktiskt grund för en rättslig argumentation. Kanske behöver vi inte längre, åtminstone i samma utsträckning, hänvisa till Europakonventionen som stöd för rättighetsprövningar.
Regeringsformens funktion skulle med andra ord närma sig Europakonventionens genom de föreslagna förändringarna. Och det ligger helt i linje med Europadomstolens förmaningar; kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter ska enligt den så kallade subsidiaritetsprincipen i första hand rättas av de nationella domstolarna.
Att slopa uppenbarhetsrekvisitet var emellertid inte en dag försent. På grund av EG-rättens principiella företräde för nationell rätt är rekvisitet varken tillämpligt på EG-rättsliga normer eller Europakonventionen. Rättsutvecklingen har onekligen sprungit om den förlegade lydelsen av RF 11:14. Dessutom är kravet i sig besynnerligt; varför ska riksdag och regering ha möjlighet att utfärda föreskrifter som kan stå i strid med grundlag, om än inte uppenbart i strid med överordnade normer? Ett avskaffande var på tiden med andra ord.
Men min förhoppning om att grundlagsutredningen skulle föreslå ett införande av en författningsdomstol var dock uppenbarligen att begära för mycket. Att domstolarna nu får möjlighet att åsidosätta lag som står i strid med överordnad författning är gott och väl. Men det rör sig om konkret normprövning, vilket innebär att domstolen endast kan pröva lagens förenlighet med grundlag i det enskilda fallet.
Domstolarna får således ingen möjlighet att pröva huruvida en lag i sig är förenlig med grundlag, så kallad abstrakt normprövning. En författningsdomstol hade enligt min mening varit att föredra i syfte att ytterligare stärka medborgarnas rättighetsskydd. Att slopa uppenbarhetsrekvisitet och samtidigt stärka lagrådets granskande funktion är åtminstone ett steg i rätt riktning. Men tyvärr otillräckligt.
Grundlagsutredningens slutbetänkande ”En reformerad grundlag” (SOU 2008:125) återfinns på dess hemsida.
0 svar till “Grundlagsutredningen: ett steg i rätt riktning”