Söndagseftermiddag. Slutet på min andra vecka här i England, och slutet på min första skolvecka. Föreläsningarna drog nämligen igång på allvar i måndags. Det var inte utan en viss nervositet och förväntan som jag på måndagsmorgonen styrde stegen till campus och lokaliserade föreläsningssalen. Jag hade bestämt mig för att gå på den första föreläsningen om det brittiska påföljdssystemet, trots att jag egentligen valt bort kursen. Velig? Onekligen.
Det visade sig emellertid vara en idébaserad och historiafokuserad kurs. Så nöjd i min förvissning om att jag slapp den skyndade jag mig sedan tvärs över campusområdet till min första föreläsning i arbetsrätt. Regnet öste ner från en grå himmel och jag förbannade mig stilla över att jag ännu inte införskaffat ett paraply när jag kommit till landet som är känt för ständiga skyfall.
Föreläsningen erbjöd inga direkta nyheter och återigen begav jag mig ut i regnet till dagens sista föreläsning i kriminologi. Mitt schema är något olyckligt, såtillvida att jag på måndagar och tisdagar endast har en kvart för att ta mig mellan mina olika föreläsningar. Föreläsningarna är dessutom i regel endast en trekvart långa och givetvis belägna i olika avlägsna lokaler spridda över campus, varför jag snabbt måste slå igen min laptop och springa till nästa föreläsning. Uppsalasyndromet synes även här drabba juriststudenterna.
Föreläsningsmaratonet avlöstes dock med en ledig onsdag. Jag hade stämt träff med min svenska vän och vi traskade bort till School of Law i Foxhill House för att få lite papper i ordning. När det väl var avklarat styrde vi stegen ner på stan för lunch och en efterföljande fika. Mycket trevligt. Det blev mindre studier, men desto mer funderingar kring att befinna sig i ett främmande land, framtiden och karriärval. Vardagsfilosofi och ett behövligt andrum.
Och när vi satt där och diskuterade framtiden såg jag inte längre rättssalar och lagböcker, utan min älskade flickvän. De senaste två veckorna har varit fyllda med emotionella toppar och dalar. Jag visste att det inte skulle bli enkelt att vara ifrån henne, jag hade ställt in mig på det, men inga förberedelser kan förbereda en för den våg av saknad som sköljer över en när mörkret lägger sig över Reading och tankarna söker sig bort. Bort till en mycket speciell flicka. Men när jag ser ner på ringen jag bär på min vänstra hand vet jag att vi kommer klara detta. Alla andra alternativ är otänkbara. Och det känns betryggande.
Torsdagen och fredagen fortsatte i föreläsningarnas tecken och jag började smått inse att det är dags att åter ta sig i skjortkragen. Månader av ledighet har onekligen invaggat mig i någon form av illusion om att man kan studera utan att behöva slå upp böckerna. Jag intalade mig dock snarast att så inte var fallet. Det var således med ett visst motstånd jag slog upp mina tegelstenar i kontraktsrätt och arbetsrätt och ställde mig frågan hur jag någonsin ska ta mig igenom allt detta. Ett steg i taget, antar jag.
Fredagskvällen hade jag planerat att ta det lugnt, men så blev inte fallet. Istället blev den en högst oplanerad utgång för min del. Likaså blev det på lördagen. Efter att ha tillbringat lördagseftermiddagen med att ha sett Pixars senaste film tillsammans med armé av barnfamiljer återvände jag hem för att sedan snabbt bli övertygad om att en klubb som endast serverar vodkadrinkar är en utmärkt idé för kvällen. Sagt och gjort; halv två ramlade jag i säng och kunde konstatera att det hade varit en trevlig kväll.
Söndagen har följaktligen passerat stillsamt i sällskap av te och film. Och ikväll blir det engelsk söndagsmiddag tillsammans med en massa andra Erasmus-studenter. Dagarna passerar i Reading. Och rätt vad det är så har ännu en skolvecka försvunnit. Således; bäst att njuta av den begränsade tiden på de brittiska öarna.