17 december. Onsdag. Sista veckan i studenternas stad innan ett mer eller mindre välförtjänt jullov tar vid. Kanske med betoning på mindre välförtjänt. Jag sitter och försöker plita ner några meningar i min uppsats i retorisk analys. Utan särskild framgång ska tilläggas. Det är endast denna uppsats som står mellan mig och ledigheten.
Trots det fortsätter jag, besynnerligt nog, att undvika att ta mig i skjortkragen och ta tag i saken. Istället försöker jag fånga nuet. Förtränga vad jag borde göra, bortse från alla krav och bara vara.
Men jag misslyckas. Tankarna vägrar stå stilla. Jag lever för morgondagen, eller snarare löftet om morgondagen. Även om framtiden är osäker och obestämd är det framtidsdrömmarna som jag håller fast vid. Möjligen naturligt för en student. Morgondagen är allt. Men kanske glömmer man att ibland försöka fånga nuet, att njuta av bara det som är. Terminer rusar förbi. Veckorna försvinner. Ibland måste man stanna upp. Annars riskerar studietiden passera utan minsta reflektion.
Då och då dyker dock tillfällen upp när man befinner sig i nuet. Ofta inser man det inte förrän tillfället är över. Nuet försvinner. Man ser det passera. Ibland kan det vara ett par sekunder, ibland varar det längre. Och inte sällan kan man komma på sig själv med att tänka; varför sa jag inte eller gjorde så? När insikten sjunker in är ögonblicket förlorat. Det som inte blev sagt lämnas osagt. Man ångrar inte saker man gjort, bara saker man inte gjorde.
Men ibland dyker också sällsynta tillfällen upp när man inser att man befinner sig i nuet. Det kan vara på ett dansgolv, det kan vara i trevligt sällskap med vänner, på en middag eller över en fika. Världen utanför är bara kulisser. Det enda som existerar och betyder något är här och nu.
Och igår kväll var ett sådant tillfälle. Jag mötte nämligen upp några vänner som just skrivit sin tenta på termin 5 för att äta middag. Indiskt restaurang. Det var både lättade och så där utmattat glada som man är efter att ha tenterat en hel termin på blott fem timmar.
Den enda kunskapen jag har om indisk mat är att den är känd för att vara stark, varför jag tog det säkra före det osäkra och beställde in rätten som var särskilt rekommenderad för barn. Och det smakade bra. Trevligt sällskap och god mat.
Efter middagen traskade vi och hyrde en film för att sedan styra stegen hem till dem, där det till filmen serverades te. Mycket mysigt. Det är sådana tillfällen som sätter guldkant på tillvaron, hur klychigt det än låter, men icke desto mindre sant.
Om man frågar sig om man just i denna stund vill befinna sig någonstans eller göra något annat? Om nej befinner man sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Och det kanske just är det som är nuet. Det är i nuet jag är som lyckligast. Utan krav, utan måsten. Kanske är den enfaldiga jakten efter nuet egentligen en jakt på lycka.
Fröken Carey sjunger julsånger i bakgrunden. All I Want for Christmas is You. Och så drömmer jag mig bort från nuet till framtiden. På något sätt är morgondagen en tryggare plats än nuet. Borde med andra ord återvända till min uppsats.