Ett nytt år

4 januari 2009. Ett nytt år. Då lämnar vi 2008 bakom oss. Det är inte utan ett visst mått av skräckblandad förtjustning som jag ser fram emot utmaningarna som det nya året kommer att innebära. Jag kan bara hoppas att 2009 blir lika bra som föregående år. Sant är att säga att det att det troligen kommer att bli annorlunda. I flera avseenden.

Tillbaka till juridiken efter en termin i exil. Tillbaka till paragrafernas förlovade land. Och kanske tillbaka till vardagen med lite struktur. Kanske. Och så hägrar utbytesstudier i höst. Kanske. Och det är möjligen det som oroar mig mest – avsaknaden av svar. Jag har ingen aning om hur detta år kommer att gestalta sig. Oklart, oförutsägbart, osäkert och möjligen spännande. Skräckblandad förtjustning.

4 dagar in på det nya året. Jag sitter i solig och vintrig huvudstad. Behaglig musik spelar i bakgrunden. Efter några dagars vila har jag återhämtat mig från nyårsfirandet i de värmländska skogarna.

2008 hade knappast kunnat slutat på ett bättre sätt.; nyårsfirandet kan inte beskrivas som annat än fantastiskt, något dramatiskt och minst sagt händelserikt. Som det gångna året, fast på blott två dagar. Det är en underdrift att säga att när jag väl kom hem till ett vintrigt och kallt Uppsala på nyårsdagen att jag var trött. Men inte utan ett belåtet leende på läpparna när jag somnade i en kall studentlägenhet till en film.

Vi anlände till Karlstad dagen innan nyårsafton. Väl hemma hos värdinnan tog jag kommandot i köket för att laga middag till de anländande gästerna. Efter en vecka i familjens och släktingars gissel var det minst sagt skönt att återse sina vänner.

Senare på kvällen var det dags för en prestigefylld kamp mellan herrarna och damerna om vem som skulle få sköta servering och diskning under nyårssittningen. Det blev champagneprovning, där man skulle identifiera vad som var vad utifrån smak och doft, nutidsfrågestport och avslutningsvis en musikgissningstävling. Efter en mycket jämn kamp fick vi herrar tyvärr se oss besegrade. Jag är övertygad om att de flesta av oss omedelbart bedömde möjligheterna till att överklaga resultatet. Men lät bli. Kanske bra det.

Kvällen skulle dock erbjuda flera överraskningar. Omkring tolvslaget informerade värdinnan mig om att jag var huvudansvarig för matlagningen under nyår och gav mig en bunt recept. Efter att sammanbitet ha accepterat, bläddrat igenom recepten, insett att det skulle kräva ett inte litet mått av planering, samordning och tålamod, började jag förbereda fläskfilén som skulle svalna under natten. Klockan slog halv två när jag slutligen gick och lade mig.

Jag vaknade upp på nyårsaftonsmorgon påtagligt trött. En sekund kände jag mig såväl förvirrad som förvånad över var jag befann mig. Det är inte var dag man går ner i köket och möts av samtliga sina vänner. Planen för dagen var en utflykt till de värmländska skogarna och fyrhjulningsskörning.

Men föga anade jag hur dramatisk dagen skulle bli. På väg till platsen för fyrhjulningsskörningen lyckades vi krocka två bilar. Efter att ha konstaterat att skadorna på bilarna var ringa på sin höjd fortsatte vi mot målet. Att försäkringsrätt inte ingår i grundutbildningen på juristlinjen blev vi smärtsamt påminda om.

Solen sken. Och frosten hade klätt träden i vitt. Värmland är onekligen vackert i dess vinterskrud. Att jag frös är dock en underdrift. Jag är uppenbarligen ingen naturmänniska. Efter korvgrillning och två varv runt den utstakade banan åkte jag i förtid tillbaka till huset för att förbereda kvällens trerätterssittning.

Men dagens dramatik var inte över. När jag som bäst stod och förberedde timjanmarinerad kycklingfilé och två spenatostpajer gick nämligen strömmen. Huvudsäkringen klarade uppenbarligen inte att både ugn och bastu var igång samtidigt. Jag viftade bort min irritation och fortsatte med matlagningen. I mörkret. Men med stearinljus. Nästintill mysigt och lite charmigt.

Samtidigt förberedde några andra dukningen i vardagsrummet. Två långbord hade ställts upp som pryddes med silvriga stjärnor, ljus och vitt porslin. Givetvis hade värdinnan också ordnat sånghäften. Det skulle bli en Uppsalasittning i dess rätta bemärkelse.

Och det blev det. Herrarna hade samtliga klätt sig i kostym, med fluga eller slips. Och flickorna kom i den ena vackra klänningen efter den andra. En innovation introducerades också. Bordsplaceringen ändrades genom rotation efter varje rätt. Och till förrätten fick jag en förtjusande blond värmländska, som sedan dessutom skulle visa sig vara en riktigt duktig danspartner. När det ätits, sjungits och talats klart dukade vi undan borden. Mitt tal kan nog vänligast beskrivas som något osammanhängande; spontantal är uppenbarligen inte min sak.

Vid tolvslaget gick vi naturligtvis ut. Såg upp mot den färgsprakande himlen. Skålade i champagne. Önskade varandra ett gott nytt år. I den stunden kan jag inte tänka mig att jag skulle vilja befinna mig någon annanstans än just på den frusna gräsmattan tillsammans med mina vänner. Det är svårt att känna sig ensam i sådant sällskap.

När klockan slog halv tre, efter några timmars dans och vänskapliga samtal i köket, föll jag praktiskt taget ner i sängen. Utmattat, trött och knappt med en enda tanke i huvudet. Ett fantastiskt nyårsfirande. Minst sagt.

Nyårsdagen blev av naturliga skäl lugn och inställd på en lång hemfärd. Det var inte utan ett visst mått av lättnad jag kunde skymta de två kyrktornen när vi anlände sent på kvällen till vintrigt Uppsala.

4 januari. Söndag. Det blir ytterligare några dagar i Stockholm innan jag återvänder till studenternas stad. Och tillbaka till allvaret. Tillbaka till verkligheten. Tills dess befinner jag mig i en bubbla av förnekelse över det som måste göras och det som borde göras, i stilla sällskap med en kopp te och mina nyårsförhoppningar. För förhoppningar kan ingen ta ifrån en.

2009 är här. Ett nytt år. Låt oss se vad det kan bära med sig.