Söndagskväll. Jag andas stilla ut. Läppjar lite på mitt te. Earl Grey. Ett avslutat kapitel, konstaterar jag. Men samtidigt som jag känner mig lättad kan jag se tillbaka på ett fantastiskt roligt år som styrelseledamot i Juridiska föreningen.
Igår var det nämligen årets sista föreningsstämma, då en ny styrelse utses. Vid årsskiftet avgår jag således som sekreterare. Formellt förvisso, eftersom ingen ställde upp som min efterträdare, tyvärr. En smula bitterljuvt, ska erkännas. Trots det känns det skönt att kunna gå vidare till andra saker.
Efter stämman var det i sedvanlig ordning ämbetsmannafest. Terminen och årets sista. Denna gång med ett passande jultema; Kalle Anka och hans vänner. Men trots detta alldeles ypperliga tema kände jag mig en smula omotiverad. Inte ens glöggen till fördrink kunde liva upp mitt besynnerligt dova humör.
Jag såg emellertid fram emot mitt ämbetsmannatal jag förberett kvällen till ära. Vanligen brukar vi inte hålla tal på föreningen, förutom vid formella tillställningar och förutom ett och annat som tillkommit i stundens ingivelse. Med en termins retorikkunskaper ville jag därför ta tillfället i akt och hålla ett högtidstal, ett något föreningsinternt sådant (en mild underdrift), för att blicka tillbaka på året som gått.
Självfallet hade jag kryddat talet med såväl Disney-referenser som både subtila och uttryckliga pikar. Och jag tror att mitt tal uppskattades. Jag fick en hel del skratt, vilket måste bedömas vara ett gott betyg, i synnerhet då jag höll talet under förrätten.
Tankarna vandrar vidare till mitt glöggmingel jag arrangerade i onsdags för mina närmaste vänner. Det blev en mycket gemytlig och trevlig kväll och det var roligt att se att så många av mina vänner slitit sig från kurslitteraturen för att mingla lite.
Jag bjöd på några olika sorters glögg, julsnittar och så klart pepparkakor. Julslipsen fick också komma fram ur garderoben. Särskilt nöjd var jag över min vita bröstnäsduk som jag vikt på Bond-vis. Det var minst sagt ett behagligt avbrott i denna för studenten annars stressiga tid.
Jag vänder blad. Ett avslutat kapitel. På flera sätt. Låter en smula dramatiskt, men icke desto mindre sant. Det som markerar slutet för något innebär förhoppningsvis också början på något nytt. En uppmuntrande tanke.
Jag tar ytterligare en klunk te. Ser ut i vintermörkret utanför mitt fönster. En stilla söndagskväll, ensam med mina tankar. Troligtvis precis som jag vill ha det.