Efter ett besök i London och en mycket intressant guidetur i parlamentet, ledd av en charmig äldre herre full av anekdoter, med Erasmus-föreningen i onsdags, skyndade jag mig hem för att packa min resväska för att sedan på torsdagseftermiddagen släpa ner den till stationen i Reading. Förväntansfullt satte jag mig på bussen mot Heathrow, planet till Sverige och flickvännen.

Efter en timmes bussfärd klev jag av bussen och styrde snabbt stegen mot terminal tre. När jag väl gått ombord planet och sedan kunde se hur den brittiska huvudstaden krympa utanför flygplansfönstret för att därefter försvinna ur sikte insåg jag att jag äntligen var på väg.

Och när jag så klev av planet på ett märkbart kyligt Arlanda kunde jag inte annat än känna mig en smula lättad. Det finns en trygghet i det välbekanta. Parkettgolvet på flygplatsen ekade när jag med bestämda steg gick mot bagageutlämningen. När bussen sedan gled in på Uppsala station kändes som att jag vandrade i en surrealistisk dröm. Är jag hemma igen, undrade jag stilla, medan jag släpade min resväska genom stationen. Allt såg onekligen sig likt ut.

Några minuter senare stod jag utanför flickvännen port och knappt en halv minut efter att jag meddelat att jag äntligen var framme kunde jag se en överlycklig flickvän rusa ner för trapporna för att öppna ytterdörren och kasta sig om min hals. Och trots att det endast var några grader ute kunde jag inte känna något annat än hennes värme. En våg av saknad, glädje och berusande lycka sköljde över mig.

De följande dagarna kan inte beskrivas som något annat fullkomligt underbara. Allt var som vanligt igen. Det liv jag jag på sätt och vis temporärt lämnat hemmavid fanns kvar. Och det var minst sagt betryggande. Vi lagade god mat, drack gott vin, myste framför TV:n och den obligatoriska fredagsunderhållningen. På lördagen traskade vi till domkyrkan för att tända ljus för våra bortgångna anhöriga. Lyckliga, hand i hand, gick vi genom ett höstlikt Uppsala, småpratandes och bara njöt av varandras sällskap.

Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag vandrade i en dröm. Och när jag sedan sent på söndagskvällen satt på bussen tillbaka till Reading och kunde se hur det brittiska landskapet uppslukas av det kompakta mörkret kunde jag inte annat än fråga mig om så var fallet. Jag visste att det inte hade varit en dröm, och även om det kändes så kunde jag med ett leende konstatera att det i sådana fall hade varit en sällsamt vacker dröm.

Det var således ett brutalt uppvaknade när jag vaknade på måndagsmorgonen och insåg att jag åter befann mig i mitt lilla rum i England och att det var dags att gå upp, klä på sig och traska iväg på dagens föreläsningar. Och nu sitter jag här, återigen framför datorn, med en kopp te och en rad rättsfall inför morgondagens seminarium i engelsk kontraktsrätt.

Borde ta tag i verkligheten, men vill hellre drömma mig bort. Klänga mig fast vid helgens minnen så länge jag bara kan. Saknad, men även en betryggande tanke att om drygt två veckor så kommer flickvännen hit. Novembermörkret har sänkt sig över Reading. Från ett litet fönster skiner dock ljus. Om det är flitens lampa återstår att se.

Jag förväntar mig nästan att sagan skulle börja med de sedvanliga orden ”det var en gång”. Men i själva verket börjar den med en inbjudan. I lördags var det nämligen kommittéfest på Jontes och trots att jag inte suttit i kommittén blev jag inbjuden. Något man givetvis inte kan tacka nej till. Och tur är väl det, annars hade sagan knappt börjat innan sista ordet var skrivet.

Efter tre timmars diskussion om Juridiska föreningens budget för nästkommande år kändes det nästan som en befrielse att få dra på sig kostymen och se fram emot en trevlig kväll med sång och god mat. Och det blev onekligen bådadera. Själv lyckades jag stämma upp i såväl Disney-låtar som studentssången innan efterrätten hade dukats fram.

Efter sittningen gjorde i vanlig ordning plats för dansgolv på nedervåningen. Och innan jag ens förstått eller ens börjat att förstå vad som hänt dansade vi där tillsammans. Blickarna möttes. Timmarna försvann. Inget existerade förutom den blonda flickan. Men snart började verkligheten hinna ikapp mig. Sagans skimmer falnade. Men för en stund hade hon lyckats tina upp ett sedan länge fruset hjärta. För en stund lyckades hon rämna den mur jag så omsorgsfullt byggt upp.

Jag vaknade morgonen därefter, påtagligt trött och en smula förvirrad ska väl erkännas. En vän hade lovat en lugn söndag med musikaler och film och det kan man inte tacka nej till. Jag begav mig således vid halvtvå snåret ut i ett vitt Uppsala och styrde stegen mot Väktargatan. Själv hade jag inte sett Chess tidigare så det var en trevlig överraskning. Och jag kunde inte undgå att tänka när jag satt där i fåtöljen under en filt; så långt borta, men ändå så nära. Verkligheten krossar illusionen.

Jag som alltid haft fötterna på jorden känner hur fotfästet inte längre är lika stabilt. Faller jag? Eller inbillar jag mig? Jag slår bort tanken. Tar en klunk te. Vänder blicken till världen utanför mitt fönster. Snön yr fortfarande utanför. Jag drar en djup suck och återvänder till sakerna jag borde göra.