Jag stänger ner dokumentet och drömmer mig istället bort till den föregående veckans äventyr. Drömmer mig bort till torsdagens trevliga triangel-middag. Jag och mina vänner som bor här i Triangeln hade äntligen gjort slag i saken och planerat en trerättersmiddag med vin och sällskapsspel.

Och vilken fantastisk middag! Till förrätt serverades laxsnittar med smördeg. Huvudrätten bestod av rostbiff på franskt vis tillsammans med potatisgratäng och en whiskeybaserad rosépepparsås. Underbara hjortron i likör med glass och choklad avslutade middagen. När väl tallrikarna dukats undan gjordes utrymme för sällskapsspelen.

Själv var jag en smula medioker i spelet som gick ut på att från ett ord omedelbart associera till tillhörande ord. Däremot visade jag hittills oanade kunskaper i spelet man och kvinna, där herrarna fick svara på frågor om kvinnor och tvärtom. Inte visste jag att jag hade goda kunskaper om bevattning av krukväxter och vad stinna bröst innebär.

Strax efter midnatt var det dags att traska hem. Tyvärr med insikten om att jag hade morgonseminarium dagen efter. Dessutom med ett Regeringsråd. Förutsättningarna för någon juridisk briljans hade onekligen fördunklats något av en flaska rödvin kvällen innan men seminariet gick ändå över förväntan.

Fredagskvällen skulle erbjuda sittning på Jontes. Några timmar innan det var dags att svida om till den svarta kostymen fick jag överraskande nog ett telefonsamtal från en av arrangörerna som undrade om jag kunde hålla ett tal om min kärlek till juridiken. Efter att ha stirrat en smula på de otaliga artiklar som låg framför mig och mitt halvfärdiga utkast till PM på skärmen svarade jag givetvis ja.

Och att skriva ett tal på några timmar om sin kärlek till juridiken är inte så lätt som det kanske låter. Trots viss retorisk skolning. Det blev dock i många avseenden ett klassiskt hyllningstal utformat för jurister. Således otaliga billiga ordvitsar. Och kanske en och annan tänkvärd tanke.

Det var med ett tungt huvud och insikten att jag måste fortsätta på min PM som jag vaknade upp dagen efter. Att det var självförvållat gjorde inte saken bättre. Några timmar hann jag dock skriva innan jag skulle traska över till en vän för födelsedagsfika.

Det blev en kort visit i dess rätta bemärkelse. Jag hade nämligen bestämt mig för att tillbringa lördagskvällen med en vän. Flickan med det gyllene håret. Flickan som jag inte kunnat släppa ur tankarna de senaste dagarna. Koncentrationssvårigheter vid PM-skrivandet är en mild underdrift.

Klockan närmar sig midnatt. Bono sjunger hjärtskärande i bakgrunden. Moment of Surrender. Jag traskar vidare, en smula vilsen, bland mina tankar.

Tillbaka till juridiken efter en termin i exil. Tillbaka till paragrafernas förlovade land. Och kanske tillbaka till vardagen med lite struktur. Kanske. Och så hägrar utbytesstudier i höst. Kanske. Och det är möjligen det som oroar mig mest – avsaknaden av svar. Jag har ingen aning om hur detta år kommer att gestalta sig. Oklart, oförutsägbart, osäkert och möjligen spännande. Skräckblandad förtjustning.

4 dagar in på det nya året. Jag sitter i solig och vintrig huvudstad. Behaglig musik spelar i bakgrunden. Efter några dagars vila har jag återhämtat mig från nyårsfirandet i de värmländska skogarna.

2008 hade knappast kunnat slutat på ett bättre sätt.; nyårsfirandet kan inte beskrivas som annat än fantastiskt, något dramatiskt och minst sagt händelserikt. Som det gångna året, fast på blott två dagar. Det är en underdrift att säga att när jag väl kom hem till ett vintrigt och kallt Uppsala på nyårsdagen att jag var trött. Men inte utan ett belåtet leende på läpparna när jag somnade i en kall studentlägenhet till en film.

Vi anlände till Karlstad dagen innan nyårsafton. Väl hemma hos värdinnan tog jag kommandot i köket för att laga middag till de anländande gästerna. Efter en vecka i familjens och släktingars gissel var det minst sagt skönt att återse sina vänner.

Senare på kvällen var det dags för en prestigefylld kamp mellan herrarna och damerna om vem som skulle få sköta servering och diskning under nyårssittningen. Det blev champagneprovning, där man skulle identifiera vad som var vad utifrån smak och doft, nutidsfrågestport och avslutningsvis en musikgissningstävling. Efter en mycket jämn kamp fick vi herrar tyvärr se oss besegrade. Jag är övertygad om att de flesta av oss omedelbart bedömde möjligheterna till att överklaga resultatet. Men lät bli. Kanske bra det.

Kvällen skulle dock erbjuda flera överraskningar. Omkring tolvslaget informerade värdinnan mig om att jag var huvudansvarig för matlagningen under nyår och gav mig en bunt recept. Efter att sammanbitet ha accepterat, bläddrat igenom recepten, insett att det skulle kräva ett inte litet mått av planering, samordning och tålamod, började jag förbereda fläskfilén som skulle svalna under natten. Klockan slog halv två när jag slutligen gick och lade mig.

Jag vaknade upp på nyårsaftonsmorgon påtagligt trött. En sekund kände jag mig såväl förvirrad som förvånad över var jag befann mig. Det är inte var dag man går ner i köket och möts av samtliga sina vänner. Planen för dagen var en utflykt till de värmländska skogarna och fyrhjulningsskörning.

Men föga anade jag hur dramatisk dagen skulle bli. På väg till platsen för fyrhjulningsskörningen lyckades vi krocka två bilar. Efter att ha konstaterat att skadorna på bilarna var ringa på sin höjd fortsatte vi mot målet. Att försäkringsrätt inte ingår i grundutbildningen på juristlinjen blev vi smärtsamt påminda om.

Solen sken. Och frosten hade klätt träden i vitt. Värmland är onekligen vackert i dess vinterskrud. Att jag frös är dock en underdrift. Jag är uppenbarligen ingen naturmänniska. Efter korvgrillning och två varv runt den utstakade banan åkte jag i förtid tillbaka till huset för att förbereda kvällens trerätterssittning.

Men dagens dramatik var inte över. När jag som bäst stod och förberedde timjanmarinerad kycklingfilé och två spenatostpajer gick nämligen strömmen. Huvudsäkringen klarade uppenbarligen inte att både ugn och bastu var igång samtidigt. Jag viftade bort min irritation och fortsatte med matlagningen. I mörkret. Men med stearinljus. Nästintill mysigt och lite charmigt.

Samtidigt förberedde några andra dukningen i vardagsrummet. Två långbord hade ställts upp som pryddes med silvriga stjärnor, ljus och vitt porslin. Givetvis hade värdinnan också ordnat sånghäften. Det skulle bli en Uppsalasittning i dess rätta bemärkelse.

Och det blev det. Herrarna hade samtliga klätt sig i kostym, med fluga eller slips. Och flickorna kom i den ena vackra klänningen efter den andra. En innovation introducerades också. Bordsplaceringen ändrades genom rotation efter varje rätt. Och till förrätten fick jag en förtjusande blond värmländska, som sedan dessutom skulle visa sig vara en riktigt duktig danspartner. När det ätits, sjungits och talats klart dukade vi undan borden. Mitt tal kan nog vänligast beskrivas som något osammanhängande; spontantal är uppenbarligen inte min sak.

Vid tolvslaget gick vi naturligtvis ut. Såg upp mot den färgsprakande himlen. Skålade i champagne. Önskade varandra ett gott nytt år. I den stunden kan jag inte tänka mig att jag skulle vilja befinna mig någon annanstans än just på den frusna gräsmattan tillsammans med mina vänner. Det är svårt att känna sig ensam i sådant sällskap.

När klockan slog halv tre, efter några timmars dans och vänskapliga samtal i köket, föll jag praktiskt taget ner i sängen. Utmattat, trött och knappt med en enda tanke i huvudet. Ett fantastiskt nyårsfirande. Minst sagt.

Nyårsdagen blev av naturliga skäl lugn och inställd på en lång hemfärd. Det var inte utan ett visst mått av lättnad jag kunde skymta de två kyrktornen när vi anlände sent på kvällen till vintrigt Uppsala.

4 januari. Söndag. Det blir ytterligare några dagar i Stockholm innan jag återvänder till studenternas stad. Och tillbaka till allvaret. Tillbaka till verkligheten. Tills dess befinner jag mig i en bubbla av förnekelse över det som måste göras och det som borde göras, i stilla sällskap med en kopp te och mina nyårsförhoppningar. För förhoppningar kan ingen ta ifrån en.

2009 är här. Ett nytt år. Låt oss se vad det kan bära med sig.