Och i viss mån saker man till och med kommit att uppskatta. Förvisso med den betryggande insikten att det endast rör sig om en begränsad tid i mitt liv. Veckorna passerar således. Men knappast utan intressanta inslag. Mellan föreläsningarna och timmar med näsan djupt begraven i vidlyftiga och minst sagt förvirrande engelska rättsfall har jag försökt utnyttja tiden till fullo för diverse äventyr.

Föregående helg följde jag exempelvis med Erasmus-föreningen till den romerska staden Bath. Jag hade följaktligen ställt klockan för tidig väckning på lördagsmorgonen. Och det var inte utan att känna sig en smula underlig jag drog på mig rocken och styrde stegen mot universitet där en buss väntade medan resten av huset sov. Efter en bussresa på drygt en och en halv timme anlände vi så i ett kyligt Bath.

Det första som slog mig var hur annorlunda Bath framstod i jämförelse med Reading. Inget rött tegel, breda gator och romersk arkitektur. Inte olikt en förvirrad skolklass traskade vi från parkeringen med siktet inställt på den stora klosterkyrkan belägen i centrala Bath. Och vilken syn! Vackert utpräglad med stenornament och glasfönster i alla möjliga färger stod den där. En aning inklämd får väl erkännas. Men oerhört vacker.

Därefter traskade vi vidare för att se fler historiskt kända byggnader, däribland The Royal Crecent, vackert belägen med tillhörande trädgårdar. När vi avverkat de obligatoriska sevärdheterna styrde vi sedan åter stegen in mot stadskärnan. Efter några timmars fönstershoppande fann jag mig slutligen, något frusen och trött i benen, på ett mysigt litet kafé med en bra bok och en varm kopp choklad.

Några timmar senare när mörkret lagt sig över den böljande engelska landsbygden rullade bussen åter in på universitetsområdet i Reading. Att jag var trött, hungrig och i ett stort behov av en värmande dusch var en underdrift. Resan till Bath hade emellertid givit mig mersmak av dylika äventyr och jag bestämde mig omedelbart att jag den följande helgen skulle ta tåget till London.

Sagt och gjort; igår stod jag på perrongen på Reading Station, väntades på tåget som skulle ta mig till Paddington Station och den brittiska huvudstaden. Av en slump träffade jag några andra Erasmus-studenter där som även de hade bestämt sig för att åka in till London. Och en halvtimme senare tog jag mina första stapplande steg på den gigantiska tågstationen. Vi styrde omedelbart stegen mot tunnelbanan som tog oss in till Oxford Circus, där vi sedan skiljdes åt.

Jag hade nämligen stämt träff med en vän som studerar i London. Men dessförinnan hade jag givetvis, den hängivna Mac-användare som jag är, bestämt mig för att besöka Apple Store på Regent Street. Och det kändes onekligen stort att traska in bland ett hav av datorer. När jag så hade avslutat min vallfärd traskade jag vidare mot Picadilly Circus. Samtidigt som London kändes överväldigande fann jag mig ganska snart till rätta och kunde konstatera att det är en fullkomligt fantastisk stad.

När jag så hade mött upp min vän på Picadilly traskade vi tillbaka längs Regent Street och han visade in mig i ett exklusivt varuhus. Vi satte oss ner i varuhusets kafé och beställde in eftermiddagsté och scones. Synnerligen brittisk. Och jag kan utan att överdriva konstatera att det var det godaste Earl Grey jag druckit på mycket länge. Gott så, med tanke på priset, konstaterade jag belåtet när vi därefter gick vi vidare mot Trafalgar Square, där min vän tog tunnelbanan hem. Själv traskade jag vidare med siktet inställt på Big Ben, Westminister Abbey och parlamentet.

Efter vad som närmast kan karaktäriseras som en odyssé genom Londons gator, förvisso med den obligatoriska turistkartan i högsta hugg (som dock föga hjälpte när jag helt plötsligt fann mig ståendes framför Buckingham Palace), bestämde jag mig för att ta tunnelbanan tillbaka till Paddington Station. Och när tåget långsamt rullade ut från stationen med destination Reading satt jag med ett förundrat leende och kunde konstatera att jag snarast måste återvända till London.

Och nu sitter jag här, denna söndagskväll, i vanlig ordning med en kopp te. På torsdag återvänder jag hem några dagar för att äntligen få återse flickvännen min. För även om den senaste månaden har varit full av äventyr går det inte en dag utan att jag saknar henne. Höstmörkret har sänkt sig över Reading. En månad i England har passerat. Overkligt.

Det visade sig emellertid vara en idébaserad och historiafokuserad kurs. Så nöjd i min förvissning om att jag slapp den skyndade jag mig sedan tvärs över campusområdet till min första föreläsning i arbetsrätt. Regnet öste ner från en grå himmel och jag förbannade mig stilla över att jag ännu inte införskaffat ett paraply när jag kommit till landet som är känt för ständiga skyfall.

Föreläsningen erbjöd inga direkta nyheter och återigen begav jag mig ut i regnet till dagens sista föreläsning i kriminologi. Mitt schema är något olyckligt, såtillvida att jag på måndagar och tisdagar endast har en kvart för att ta mig mellan mina olika föreläsningar. Föreläsningarna är dessutom i regel endast en trekvart långa och givetvis belägna i olika avlägsna lokaler spridda över campus, varför jag snabbt måste slå igen min laptop och springa till nästa föreläsning. Uppsalasyndromet synes även här drabba juriststudenterna.

Föreläsningsmaratonet avlöstes dock med en ledig onsdag. Jag hade stämt träff med min svenska vän och vi traskade bort till School of Law i Foxhill House för att få lite papper i ordning. När det väl var avklarat styrde vi stegen ner på stan för lunch och en efterföljande fika. Mycket trevligt. Det blev mindre studier, men desto mer funderingar kring att befinna sig i ett främmande land, framtiden och karriärval. Vardagsfilosofi och ett behövligt andrum.

Och när vi satt där och diskuterade framtiden såg jag inte längre rättssalar och lagböcker, utan min älskade flickvän. De senaste två veckorna har varit fyllda med emotionella toppar och dalar. Jag visste att det inte skulle bli enkelt att vara ifrån henne, jag hade ställt in mig på det, men inga förberedelser kan förbereda en för den våg av saknad som sköljer över en när mörkret lägger sig över Reading och tankarna söker sig bort. Bort till en mycket speciell flicka. Men när jag ser ner på ringen jag bär på min vänstra hand vet jag att vi kommer klara detta. Alla andra alternativ är otänkbara. Och det känns betryggande.

Torsdagen och fredagen fortsatte i föreläsningarnas tecken och jag började smått inse att det är dags att åter ta sig i skjortkragen. Månader av ledighet har onekligen invaggat mig i någon form av illusion om att man kan studera utan att behöva slå upp böckerna. Jag intalade mig dock snarast att så inte var fallet. Det var således med ett visst motstånd jag slog upp mina tegelstenar i kontraktsrätt och arbetsrätt och ställde mig frågan hur jag någonsin ska ta mig igenom allt detta. Ett steg i taget, antar jag.

Fredagskvällen hade jag planerat att ta det lugnt, men så blev inte fallet. Istället blev den en högst oplanerad utgång för min del. Likaså blev det på lördagen. Efter att ha tillbringat lördagseftermiddagen med att ha sett Pixars senaste film tillsammans med armé av barnfamiljer återvände jag hem för att sedan snabbt bli övertygad om att en klubb som endast serverar vodkadrinkar är en utmärkt idé för kvällen. Sagt och gjort; halv två ramlade jag i säng och kunde konstatera att det hade varit en trevlig kväll.

Söndagen har följaktligen passerat stillsamt i sällskap av te och film. Och ikväll blir det engelsk söndagsmiddag tillsammans med en massa andra Erasmus-studenter. Dagarna passerar i Reading. Och rätt vad det är så har ännu en skolvecka försvunnit. Således; bäst att njuta av den begränsade tiden på de brittiska öarna.

Det var i söndags eftermiddag jag landade på Heathrow efter att ha varit tvungen att byta plan på Arlanda på grund av ett tekniskt problem. Resan börjar i alla fall bra, tänkte jag när jag satt i flygkabinen och kaptenen meddelade att vi skulle ta ett annat plan. Några timmar senare och väl framme på brittisk mark styrde jag sedan stegen till bagageutlämningen och gränskontrollen.

När jag traskat genom kontrollen och hämtat min packning blev jag dock stannad av en tulltjänsteman. På ett vänligt och brittiskt artigt, men bestämt sätt bad han att få se mitt pass. Efter att han kastat en snabb blick på det tackade han och jag kunde fortsätta. Fri rörlighet för personer inom EU är onekligen trevligt, konstaterade jag medan jag fortsatte att släpa min tunga resväska och handbagage mot busscentralen. En stund senare satt jag således på en buss från den gigantiska flygplatsen till min slutdestination – Reading. Äventyret hade onekligen börjat.

Mitt första intryck av den lilla brittiska staden när bussen långsamt rullade in var att engelsmännen synes ha en oförståelig förkärlek för rött tegel. Rött tegel, överallt. Inte nog med att de kör på fel sida vägen, tänkte jag stilla. Jag tog därefter en taxi till det som skulle bli mitt hem för de kommande läsåret. Hillside Court. Förvirrad, trött av resan, och troligtvis en smula överväldigad stapplade jag in i det gamla sällskapsrummet, hälsade och fick min rumsnyckel. Rummet mitt är typiskt brittiskt – spartanskt med grå heltäckningsmatta och blommiga gardiner. Så brittiskt det kan bli med andra ord.

Efter att ha lastat in mitt bagage tog jag en promenad för orientera mig en smula. De som känner mig vet att jag har vad man med en mild underdrift kan kalla ett uruselt lokalsinne. När jag som bäst traskar in på campusområdet närmar sig en man mig med resväska. Plötsligt utbryter han på ren svenska att han känner igen mig. En av de första människor jag pratar med i Reading, några tusen mil hemifrån, är en svensk. Från Uppsala dessutom. Ett oväntat sammanträffande, minst sagt.

Den gångna veckan har passerat relativt fort. På måndagsmorgonen registrerade jag min ankomst och på eftermiddagen var det ett välkomstmöte för samtliga Erasmus-studenter. De gratulerade oss för att vi vågat ta steget hit och inte minst för att vi hittat föreläsningssalen. Och jag håller med om det sistnämnda – det var en bedrift; undangömd i en avlägsen byggnad på området. Deras huvudsakliga budskap på klassiskt Douglas Adams manér var att inte gripas av panik, utan saker och ting kommer att ordna sig sinom tid. Redan i denna stund kände jag mig något bättre till mods.

På tisdagen var det möte med den som är ytterst ansvarig för Erasmus-studenter på juridiska institutionen här – en mycket trevlig professor som synes gilla Uppsala när jag nämnde att jag var från Sverige. ”A magical place”, sa han med utpräglad brittisk dialekt och uppmanade sedan omedelbart alla att besöka min kära hemstad. Sedan kom nästa chock – det är vi som studenter som är ansvariga för att få ihop vårt schema. Efter en del pusslande, smått misströstande har jag dock nu fått ihop mitt schema och de kurser jag ska läsa. Det blir avtalsrätt, arbetsrätt, mänskliga rättigheter och så kriminologi. Dessutom ska jag skriva en stor uppsats i valfritt ämne under sommarterminen. Blir nog bra.

På onsdagen sedan besökte jag den så kallade ”Freshers’ Fayre” – ett stort tält där universitetets samtliga föreningar ställt upp och försöker locka nya medlemmar. Naturligtvis gick jag med i deras motsvarighet till juridiska föreningen. Och givetvis Erasmus-föreningen också.

Onsdagseftermiddagen togs upp av en obligatorisk (så obligatorisk att man var tvungen att intyga sin närvaro med särskilda lappar) föreläsning (snarare propagandamöte) om brandsäkerhet. De synes ta det på största allvar här. Det är således inte tillåtet att varken ha egna lampor eller värmeljus på rummen. Följaktligen mysfaktor noll. Tråkigt, men kanske förståeligt.

Torsdagen tillbringade jag med att reda ut mitt schema och orientera mig. Dessutom registrerade jag mig på deras motsvarighet till studenthälsan och fick samtidigt vaccinera mig gentemot hjärnhinneinflammation. De tar tydligen vårt välbefinnande på lika stort allvar som brandsäkerheten. Och det är ju i alla fall positivt. Insikten om att jag ska vara här i Reading ett tag började långsamt sjunka in vid det här laget. Något skrämmande, men samtidigt intalar jag mig att det kommer att gå bra.

På torsdagskvällen tog jag mig ner till studentkåren och kareokebaren för att ta några drinkar med några andra Erasmus-studenter. Väl där fick jag se tyskar praktiskt taget misshandla mina favoritballader. Håll er till Kraftwerk och Rammstein, tack. Fredagen sedan passerade stillsamt. På kvällen hade jag blivit inbjuden till vinmingel med juridiska föreningen. Jag minglade runt, smuttade på det förfärligt blaskiga rödvinet, och hälsade på de flesta, så entusiastiskt att jag slutligen fann mig, ovetandes ska tilläggas, småpratades med rektorn för Reading School of Law. Trevligt.

Och nu sitter jag här tusentals mil hemifrån i ett främmande och besynnerligt land, givetvis tillsammans med en kopp te, precis som jag misstänkte att jag skulle göra när jag först fick reda på att jag skulle till England. Vissa saker förändras aldrig, antar jag. Och det är bra så.

En viss nervositet har givetvis även infunnit sig. Men för att förebygga eventuella osäkerhetsmoment har jag vidtagit alla åtgärder jag kan komma på. Således har jag granskat såväl mitt boende som campusområdet och gjort virtuella guideturer i Reading med hjälp av Google Maps, letat fram kartor över Heathrow, och gått med i varenda Facebook-grupp som har något med universitetet att göra.

Sedan har jag även skaffat mig ett Skype-nummer och resväskan har jag fyllt med både nätverkskabel och eladapter. Som den person med kontrollbehov jag är har jag med andra ord knappast lämnat något åt slumpen, vilket som min flickvän leende påpekade förtar lite av poängen. Lite, kanske. Men jag kommer förhoppningsvis inte gå vilse. Förhoppningsvis.

Och medan dagarna i Sverige blir allt färre ser jag tillbaka på september. Knappt fyra veckor har passerat sedan jag återvände till studenternas stad, men tiden känns betydligt längre än så. Sommaren som i juni framstod som oändlig har nu tonat bort i en parentes. Tiden är onekligen relativ. Men samtidigt beror det givetvis även på att flickvännen och jag försökt utnyttja tiden tillsammans till fullo innan jag åker.

Vi har således på de två veckor som passerat sedan jag skrev här senast hunnit ha ett inflyttnings- och avfärdsmingel hemma i lägenheten. Inflyttning eftersom jag på sätt och vis kan säga att jag flyttat in och avfärd eftersom jag snart åker. Det blev en stillsam och mysig tillställning med lite olika snittar och trevligt sällskap. Sedan har vi dessutom firat Sandras morfar som nyligen fyllde 75 år. Hans lilla hus i Malmköping praktiskt taget invaderades av den närmaste släkten, god mat, livliga barn och rosa champagne. Kaosartat och hjärtligt, precis som det ska vara.

Mitt i släktkaoset passade vi också på att meddela att Sandra och jag trolovat oss. Och plötsligt befann jag mig i ett hav av kramar och välkomnanden och kunde knappt få ur ett ord på grund av det positiva gensvaret. Det var den 9 september som Sandra och jag, hand i hand, uppklädda, traskade till domkyrkotrappen för att byta två vackra silverringar med varandra. Omtumlade och upprymda av lycka gick vi därefter vidare till en närbelägen italiensk restaurang för att fira med middag, vin och ljus.

Och här sitter jag nu. Med en ring på fingret och en flickvän jag inte kan tänka mig leva utan, samtidigt som timmarna och dagarna försvinner. Onekligen blandade känslor. Snart tar äventyret vid. Teet har, medan jag plitat ner dessa meningar, svalnat i min kopp. På något sätt vet jag att jag kommer att passa in utmärkt i England. Eller kanske till och med bättre än dem själva, som en vän så passande uttryckte det. Dags för mer te.

Men även om de senaste två månaderna har utgjorts av en nedräkning har sommaren knappast passerat obemärkt förbi. I sju veckor har jag jobbat som kreditassistent. Ännu en sommar som ekonom med andra ord. Men denna gång med en del obeståndsrätt. Alltid lika roande att ringa upp en kund, presentera sig vänligt och sedan nämna att man ringer från kreditavdelningen, varpå kunden ifråga nära nog alltid reflexmässigt säger att denne ska alternativt har betalat. Underhållande.

Och mellan veckorna som kreditassistent har helgerna nästintill undantagslöst varit fullbokade. Jag kommer särskilt minnas min vän Patricks årliga grillfest, som i vanlig ordning var mycket trevlig, men denna gång mindre blöt. Åtminstone för min del. I år var det dessutom något av en avskedsfest – han tog för några veckor sedan planet över Atlanten för att tillbringa ett utbytesår i USA. Det kommande året kommer inte bli sig likt för någon av oss.

Sedan kommer jag givetvis minnas de två underbara helgerna på svärföräldrarnas landställe utanför Söderhamn tillsammans med flickvännen och när vi satt på bryggan, blickade ut mot havet, med ett glas rosé, samtidigt som solen gick ner bakom trädtopparna. Insikten om hur dyrbara några timmar är blev uppenbar när vi endast fick några få dygn tillsammans innan vi tvingades styra kosan åt varsitt håll tillbaka till vardagen och jobb; jag mot huvudstaden och Sandra mot Sollefteå.

Och jag kommer knappast att förglömma sommarens absoluta höjdpunkt; helgen i Göteborg och U2 på Ullevi tillsammans med min vän Johannes och hans sambo. Efter att ha köat i något som kändes som en evighet i regn och kyla kunde vi på fredagskvällen äntligen med skyndsamma steg traska in på den gigantiska arenan. Och det räckte med ett fåtal steg innan den enorma scenen uppenbarade sig framför en. Visst jag hade läst om den på nätet, men när jag raskt klev in på arenan började jag smått inse hur fullkomligt enorm den runda scenen var.

Och vilken konsert! Jag finner inga andra ord än: magi. Vi stod några få meter från scenen och trots att jag var genomfrusen förhindrade det inte att jag sjöng mig hes och praktiskt taget smälte när Ullevi fullkomligt exploderade till tonerna av Beautiful Day. Och allsången till Unknown Caller fick mig att rysa av välbehag. När sedan The Edge började på inledningsriffet till One var jag totalt hänförd. Jag har längtat efter att få se U2 spela i Sverige och jag kan utan att överdriva konstatera att det uppfyllde alla mina förväntningar. Magiskt.

Dagen efter konserten vandrade vi omkring i ett somrigt Göteborg, åt lunch på det som enligt säkra källor uppenbarligen var stadens i särklass dyraste kafé (något vi fick veta i efterhand) och tog den obligatoriska Paddan-turen för att uppleva Göteborg som turist. Kvällen avslutades sedan på en intressant och mysig restaurang som serverade grillade ananas och en mango-papaya-salsa till grillad kyckling. Annorlunda och riktigt gott.

När vi sedan på söndagskvällen klev av på Centralstationen i huvudstaden insåg vi att det troligen var sista gången på ett år vi skulle ses. Kändes en smula overkligt. Ytterligare ett avsked. Min vän flög nämligen för bara någon vecka även han till USA för ett utbytesår i Sacramento.

Och nu har drygt en vecka passerat sedan jag lämnade den lilla kreditavdelningen. Dagen efter att jag för sista gången denna sommar, med kavajen över axeln, tog tvärbanan hemåt satte jag mig återigen på bussen mot Norrland och älsklingen. Ytterligare en vecka i den lilla norrländska metropolen som hemmaman och dagar av väntan tills hon kom hem från jobbet. Och i söndags tog jag buss och tåg för en snabb visit till far min i Kumla.

26 augusti. Två månader senare. Sommarens slut. Och höstens stundande ankomst. Äntligen. I morgon återvänder jag till studenternas stad. Förvisso för en månad. Men det förtränger jag i detta nu.

Insikten har dock inte riktigt hunnit sjunka in ännu. Och min tidigare osäkerhet över mitt val har nu istället bytts ut till förväntan. Skräckblandad förväntan, ska nog erkännas. Det känns dock oerhört skönt att slippa vandra i ovetskap. Och att veta att jag vid det här tidpunkten nästa år kommer att befinna mig oräkenliga mil, med största sannolikhet också med en kopp te, bort fascinerar mig.

Få ord. Många dagar. Det är en koncis men träffande sammanfattning av den senaste veckan. Det är dock knappast ett tecken på att dagarna varit händelselösa. Snarare tvärtom! Tankarna går omedelbart till föregående helg och föreningsstämman och ett i många avseenden annorlunda alla hjärtans dag-firande.

På föreningsstämman fick vi en ny ordförande och därtill en ny sekreterare, vilket innebar att jag äntligen formellt kunde frånträda min post. Ett kapitel som sedan i december känts som avslutat fick så sitt definitiva slut. Således kan man numera fint titulera sig själv som sekreterare emeritus i föreningen.

Efter stämman styrde jag tillsammans med några vänner stegen mot kvarnen för inhandling. Ensamma själar som vi är hade vi bestämt oss för att fira den skenbart rosa-skimrande dagen tillsammans med god mat, glass och tilltugg i ohälsosamma mängder, och Disney-filmer. Givetvis.

Det blev föga förvånande en Disney-afton av sällan skådat slag – vi hann se Belle dansa i det sagolika biblioteket, Aladdin upptäcka anden i lampan, Robin Hood vinna skyttetävlingen, och sjöjungfrun förvandlas till människa. Underbart. Och efter att ha avverkat fyra filmer var det dags att traska hemåt i den kalla och stjärnklara Uppsalanatten. Ensamhet känns onekligen mindre ensamt i goda vänners sällskap.

Tankarna återvänder till drömmarnas öar. Jag smuttar ytterligare lite på mitt te. Timman är sen. I morgon är det en ny dag. Troligtvis på biblioteket med huvudet djupt nere i kurslitteraturen. En helt vanlig söndag i en juriststudents liv med andra ord.

Med det sistnämnda avser jag den inlämnade ansökningsblanketten om utlandsstudier. Som bekant realiserades inte min dröm om Kanada. Istället ställer jag in siktet på de brittiska öarna.

Men även om det var med en viss lättnad jag såg blanketten försvinna ner i den svarta brevlådan kan jag ändå känna ett viss mått av osäkerhet. Har jag valt rätt? Och är detta något jag verkligen vill göra, eller är det något jag gör av den enkla anledningen att det är något man bör göra?

Efter ett kort pro et contra-resonemang med sig själv över en kopp te inser man efter ett tag att så är nog fallet. Ett år i England kan bli ett år fullt av upplevelser och erfarenheter. Och jag skulle snarare ångra mig för något jag inte skulle göra, än för något jag gjort.

Följaktligen; brittiska öarna hägrar. Det vill säga om min ansökan beviljas. Att sväva i ovetskap kan vara frustrerande, men jag vandrar vant och nästintill tryggt runt i valens skymningsland. Ibland är det skönt att inte veta. Hoppet finns då alltid kvar. Och drömmar går sällan i kras utan definitiva svar. Men de förverkligas å andra sidan aldrig heller.

Samtidigt har kvällarna präglats av ett evigt författande av ansökningsbrev till diverse advokatbyråer inför sommaren. Och på dagarna har jag traskat i skatterättens paragrafdjungler. På skattjakt kanske man skulle kunna säga.

Den internationella skatterätten börjar också alltmer framstå som ett motsatsförhållande mellan å ena sidan skattebetalarna som med mer eller mindre genomtänkta metoder och upplägg försöker undra skatt och å andra sidan staten som med varierat resultat hastar ur sig lagstiftning för att täcka luckorna. Intressant förvisso.

Förra veckan gick även mentorskapsbanketten av stapeln. Min tilldelade mentor, en advokat från en större advokatbyrå i Uppsala, var dock tvungen att lämna återbud sedan han plötsligt blivit sjuk. Lite synd, men givetvis förståeligt. Istället placerades jag mitt emot Justitiekanslern som alltid är trevlig att språka med.

Kvällens höjdpunkt var annars när en tidigare mentor höll ett förmaningstal till såväl mentorer som adepter. Nuförtiden finns det uppenbarligen två sorters jurisstudenter hade han fått höra. De som vill rädda världen och de som vill tjäna pengar. Mentors arbete, var enligt honom, att nyansera bilden en smula. Klockrent.

Men att få en mentor som kan besvara alla ens frågor man kanske drar sig från att fråga när advokatbyråer gör företagsbesök och där läraren inte riktigt är rätt forum känns väldigt roligt och spännande. Det är inte svårt att ibland känna sig en lite vilsen när man inte endast ska orientera sig i paragrafdjungler till vardags utan även i livet.

Och så sitter jag här denna onsdagskväll. Jagar tiden. Smuttar lite på mitt te. Och känner mig, besynnerligt nog, lite tillfreds med det.

Idag hade jag min första lektion i den nya kursen i retorisk analys. Den smula förvirrade läraren som spontant började tala om papegojor innan han ens hunnit introducera sig själv eller ämnet betonade vikten av ett reflekterande perspektiv. Någon definition gav han inte över vad han menade med perspektivet.

Men jag tolkade det som att åter skåda saker man kanske redan avfärdat, att åter skåda saker man möjligen begrundad för att kanske se dem i ett nytt ljus. Det kan nog också sägas vara en av anledningarna varför jag skriver över huvudtaget. Ibland till synes utan mening och syfte ska erkännas. Men det kan också vara poängen. Det är behagligt att famla i mörkret ibland. Så länge man hittar till ljusknappen. Förr eller senare.

Läraren återvände förövrigt till sitt papegojexempel vid tre ytterligare tillfällen. Jag vet fortfarande inte riktigt vad han ville säga med det. Brist på reflektion från min sida? Inte omöjligt. Men jag vågar nästa påstå att det inte fanns så mycket att reflektera kring.

På ett helt annat ämne kan sägas att jag idag lämnade in min ansökningsblankett för utlandsstudier till Kanada nästa höst. Spontant framstår det som oceaner av tid tills dess, men vid det här laget vet jag bättre. Och även om mina tvivel består har jag kommit på mig själv med att känna mig alltmer nyfiken inför det okända. Tänk om? Kanske ett första steg att bryta trygghetens förföriska illusion.

Och det är just denna ansökningsblankett, utöver alla andra engagemang och seminarium, som fyllt min tid de senaste dagarna. Inte nog med man ska fylla i själva blanketten, välja universitet och kurser, dessutom ska man bifoga ett kort brev med motivering varför man vill åka till utlandet och varför universitetet just ska skicka dig. Utöver det ska en rad betyg och intyg bifogas. Och jag som alltid intalat mig själv att jag gillar pappersexercis. I måtta, intalar jag mig nu. I måtta.

Helgen tillbringades för övrigt i huvudstaden. En avkopplad helg. Minst sagt. På fredagen besökte jag dessutom Wallmans salonger med några vänner. Jag är övertygad om att vi sänkte medelåldern med minst ett decennium när vi traskade in. Men vilken fantastisk show!

Artisterna sjöng alltfrån musikal till schlager och populärmusik. När borden dukats undan gjordes dessutom utrymme för dansgolv, och givetvis kunde jag inte dra mig från att ta några danssteg på den lilla scenen. Underbart roligt.

Och nu närmar sig nästa helg. Dagarna försvinner som sagt i vintermörkret. Och tittar jag ut genom mitt fönster nu har åter dagen jagats i väg. Avsaknaden av ljus lämnar en endast med mörker. Jag sitter emellertid i ljuset från min skrivbordslampa och tar en klunk te. Visst finns det även andra ljuspunkter i livet. Även så vardagliga sådana som att avnjuta lite te en stilla torsdagseftermiddag.

20 november. Mörkret har sänkt sig över Uppsala. Vintern är här.