Det är underbart att vara tillbaka i studenternas stad och åter tillsammans med flickvännen, men på samma gång vet jag att i slutet av månaden tar äventyret i England vid. Det är som om jag går i en ständig väntan samtidigt som jag försöker njuta av de lediga dagarna.

Men även om lediga dagar passerar går jag knappast sysslolös. Från fredagen då jag mötte upp en överlycklig flickvän på tågstationen har vi mer än väl lyckats fylla tiden, med såväl släktbesök som ommöblering. På fredagen vid hennes ankomst firade vi också 6 månader tillsammans med mysig hemmamiddag av det italienska slaget, vin och ljus. Dagen därefter bar det iväg till huvudstaden och sedan vidare mot en bondgård i Södermanlands böljande jordbrukslandskap för hennes släkts årliga kräftskiva.

Det blev en riktigt trevlig tillställning och Sandra och jag lyckades till och med stämma i upp en och annan studentikos snapsvisa. Jag kände mig dock en smula malplacé av att befinna mig mitt ute i ingenstans med en rad människor jag aldrig träffat tidigare. Men när mörkret sänkte sig över det lilla upplysta partytältet kunde Sandra och jag ta en promenad längs den lilla grusvägen och blicka upp mot en klar stjärnhimmel och en gulorange måne som precis orkade sig upp ovanför trätopparna. Underbart vackert.

På söndagen skyndade vi oss åter hem till Uppsala för att sedan styra kosan mot IKEA. Vi hade nämligen bestämt oss för att möblera om hennes lägenhet som jag flyttat in i under september månad. De följande dagarna blev därmed av naturliga skäl något hektiska med montering av möbler, utrensning och ommöblering. Det var därför ett välkommet avbrott bland flyttdamm och oreda att traska hem till ett par vänner för en efterlängtad och trevlig middag på torsdagskvällen den veckan.

Till helgen hade vi bestämt oss för att göra en mindre släktturné till Örebro för att Sandra skulle få träffa min farfar, min pappa och mormor min. Vi tog således bilen från huvudstaden på fredagseftermiddagen för att navigera genom ett ihärdigt regnfall mot gnällbältets huvudstad. Det blev en lyckad turné med ett obligatorisk besök på Svampen, Örebros kända vattentorn, lunch hos min pappa och sedan eftermiddagsfika hos mormor. I vanlig ordning hade hon givetvis bakat åtminstone fyra sorters fikabröd.

Utmattade och trötta återvände vi sedan till Uppsala på lördagskvällen efter att ha lämnat bilen hos Sandras föräldrar. Självförvållat hektiskt, minst sagt. Och det beskriver onekligen den senaste tiden väl. Förhoppningen är att de kommande veckorna innan avfärd blir något mindre hektiska. Det återstår att se.

Däremellan sitter jag här hemma, i en fint ommöblerad lägenhet, tillsammans med en tekopp och försöker njuta av dagarna i september. I limbo förvisso. Och jag kan, medan jag sitter och väntar på att flickvännen ska komma hem, endast konstatera att livet är bra förunderligt ibland.

Jag kastar en blick på min föga uppdaterade hemsida och kan snabbt konstatera att det har gått en tid sedan jag skrev något här senast. Det beror emellertid inte på att den senaste tiden har varit händelselös. Tvärtom! Det är knappt så att jag vet vart jag ska börja. Livet som de tidigare inläggen skildrar framstår nu på något sätt som avlägset, trots att det rör sig om blott två månader. Två underbara månader.

Sedan i april har jag hunnit fira påsk tillsammans med flickvännen hemma i Stockholm, besöka hennes föräldrar, närvara på hennes systers studentskiva och studentmottagning, gå på Valborgsbal på slottet, dansa på en finlandsfärja till Helsingfors och fira tre månader tillsammans. Sedan har tiden givetvis varit fylld av studier i arbetsrätt. Dagarna och veckorna har således rusat förbi.

Mest av nostalgiska skäl och för min egen skull (och för en och annan intresserad läsare) följer härmed en mer ingående sammanfattning av de viktigaste händelserna från tiden som gått.

Gula fjädrar och godis

Efter det intressanta besöket på Arbetsdomstolen närmade sig påskhelgen med rasande fart. Då flickvännens föräldrar bestämt sig för att fira påsken i Norrland tog vi tåget från Uppsala för att fira med mina föräldrar i den kungliga huvudstaden. Det blev en påsk i ordets rätta bemärkelse. Gula fjädrar i påskris, godis och mat i mängder, snapsvisor på sant studentikost manér och ett glas rosévin i vårsolens glans på den nya altanen. Underbart. Och välbehövligt avkopplande.

En bal på slottet

Med påsken bakom oss närmade sig Valborg. Uppsala praktiskt taget höll andan av förväntan inför den sedvanligt stundande invasionen. Men för min egen och flickvännens del skulle det bli en något annorlunda Valborg. En Valborg med bal på slottet.

Vi hade anlände sent dagen före Valborg efter att ha besökt flickvännens systers studentskiva, på vilken vi för övrigt fick applåder för något som blev ett dansuppträdande, men vars avsikt var att få folk upp på dansgolvet. Syftet förfelades kanske en smula, men kul var det.

Efter att ha sovit ut, ätit en snabb frukost begav vi oss, med klänning och frack under armen, till Triangelparken för champagnefrukost i gräset med mousserande vin, vindruvor och ost. Därefter var det dags för balförberedelser; flickorna gjorde i ordning håruppsättningar medan herrarna spelade Wii. Själv smuttade jag vidare på det mousserande vinet.

När klockan närmade sig fyra promenerade vi gemensamt bort mot det rosa slottet. Efter en stunds fotografering för att föreviga ögonblicket begav vi oss in. I den stora festsalen hade flera långbord dukats upp med vita linnedukar, porslin och silverkandelabrar. Serveringspersonalen stod prydligt uppradad längst den ena långväggen.

Då det var Allmänna sången som arrangerade balen kunde jag till min förskräckelse slå upp sånghäftet och se att de inkluderat noterna till visorna. När de sedan stämde upp i sång var det inte mindre än femstämmigt. Själv sjöng jag med efter bästa förmåga. Bra eller dåligt låter vi vara osagt. Maten sedan kan inte beskrivas som något annat än fullkomligt utsökt.

Efter en mycket trevlig sittning i glada vänners sällskap begav vi oss ut på borggården för att beskåda när kören sjöng in våren vid Gunillaklockan. Samtidigt gick solen ner bakom kyrktornen i horisonten. Inget annat än magiskt.

När våren officiellt hade förkunnats ankommen gick vi åter in och snabbt styrde stegen mot festsalen, där långborden hade dukats undan och gjort utrymme för ett stort dansgolv. På den lilla scenen hade en orkester fattat sina instrument. Och tills klockan närmade sig ett svängde så jag och flickvännen runt i den stora salen på slottet tills fötterna värkte och tröttheten infann sig. En bal på slottet. Sagor kan uppenbarligen bli verklighet. Om än för en kväll.

Tillsammans på öppet hav

Med Valborg bakom oss hade så våren kommit för att stanna. För att ladda upp inför det stundande tentaplugget föreslog en av flickvännens vänner att vi skulle åka på en kryssning till Helsingfors tillsammans. Sagt och gjort; efter att ha tagit den designerade bussen från Uppsala klev vi ombord till musik från en stråkkvartett på färjan som skulle ta oss till grannlandet i öster. Tanken till Titanic-filmen var inte långt borta.

Vi styrde omedelbart stegen till vår hytt; en fin tvåbäddshytt med utsikt över promenadstråket i mitten av båten. Efter att ha packat upp våra tillhörigheter begav vi oss ner på jakt efter ett lämpligt vin till den medtagna middagsmaten, som vi sedan åt på sängen. Därefter var det dags att inspektera båtens dansgolv och barer. Och efter flera timmars premiärdans och kareoke (från flickornas sida) gick vi i säng förhållandevis tidigt.

Jag stapplade mig upp ur sängen påföljande morgonen alldeles för tidigt (läs: vid sjusnåret), en smula irriterad över tidsskillnaden mellan Sverige och Finland, för att gå ner och mötas av en enorm frukostbuffé. Samtidigt som jag åt min tredje portion fruktsallad gled färjan in i hamnen i Helsingfors. Välkommen till Finland tänkte jag stilla. Ytterligare ett land att kryssa av från listan.

Och Helsingfors infriade onekligen våra förväntningar när vi kunde konstatera att regnet praktiskt taget öste ner över den finska huvudstaden. Vi tog spårvagnen in till ett shoppingcentrum där flickorna roade sig med att kolla på skor och kläder medan herrarna pliktskyldigt stod och tittade på. Påtagligt frusna och blöta återvände vi till båten för en eftermiddagslur innan kvällens middagsbuffé. Och vilken buffé! Samtidigt som vi skålade och åt kunde vi beskåda hur den långsamma solnedgången fick havet att stå i brand.

Efter att ha praktiskt taget rullat ut från restaurangen, och efter en kort förfest, begav vi oss till det stora dansgolvet som gungade i takt med vågorna. Storm undrade vi, normalt sa personalen med ett välvillig leende. Vi dansade sedan natten långt, stundom till endast andras beskådan. En och annan uppmuntrande applåd fick vi dessutom. I gengäld bjöd vi på ett lyft, oräkneliga snurrar och lite skådespel till en välkänd Abba-låt. Det var länge sedan jag haft så kul på dansgolvet.

Trötta vaknade vi upp morgonen därefter, återigen på svenskt vatten. Och efter att ha tagit bussen hem, lämpat av väskorna i hallen, pustat ut, kunde jag konstatera att devisen borta bra men hemma bäst aldrig blir utsliten.

Sjung om studentens lyckliga dag

Efter att såväl jag som flickvännen skrivit våra tentor begav vi oss till huvudstaden för att fira hennes systers student. Man kan onekligen känna sig gammal för mindre. Vi anlände hemma hos flickvännens föräldrar, jag dagen till ära klädd i rosa slips. Frusna och i regn stod vi sedan, med plakat i högsta hugg vid utspringet till gymnasieskolan, och gratulerade systern för avklarade studier.

Därefter styrde hon och flickvännen stegen till de väntande flaket. Själv följde jag med i bilen hem till föräldrarna för förberedelser inför mottagningen. Efter att ha ätit buffé, minglat runt med släkt och vänner sjönk jag sedan ner i soffan, fullkomligt utmattad.

Förmiddagen därpå tog flickvännen och jag tåget hem till studenternas stad för att tillbringa en sista kväll tillsammans, innan hon nästföljande dag skulle styra kosan mot det norrländska metropolen Solleftå för att nu till sommaren arbeta som folkbokföringshandläggare på Skatteverket. Det var med tungt sinne och saknad jag såg den svarta bilen rulla ut från gatan och försvinna. Insikten om att jag kommer upp och hälsar på om en vecka tröstade föga.

Blickar mot sommaren

Och då är vi tillbaka där jag började. Tillbaka i en grå huvudstad. Men bara för ett tag. På lördag styr jag som sagt kosan mot Solleftå för att fira midsommar i de norrländska skogarna. Äventyr bland hjortron och mygg således. Sedan följer sex veckors sommarjobb som kreditassistent, och icke att förglömma; U2-konstert på Ullevi. Äntligen ska jag få se mitt favoritband praktiskt taget rocka sönder Göteborgs stolta arena.

Sommar och ledighet. Och bloggens återkomst. På något sätt synes det höra samman.

Jag har börjat promenera på kvällarna. Det är vackert att raskt traska genom ett mörkt, men upplyst Uppsala endast med sina egna tankar som sällskap. Och för några dagar sedan slog det mig; min tid i studenternas stad är begränsad. Hittills har studietiden framstått som oändlig.

Inte ens när jag traskade hem en sen kväll från biblioteket med en vän och vi konstaterade att vi var halvvägs genom utbildningen kände jag att tiden är begränsad. Sedan dess har ytterligare ett år förflutit.

Nästa höst planerar jag dessutom att åka utomlands. Även om jag drömt om att ta steget ut och studera i ett okänt land, känner jag mig en smula kluven. Jag vill inget hellre än att pröva mina vingar i utlandet, men samtidigt kommer jag att sakna studenternas stad och livet här.

Mindre än ett år återstår alltså i studenternas stad. När jag väl återvänder från min tid utomlands vet jag dessutom inte hur framtiden kommer att se ut. Troligen dags för examensarbete. Jag förmodar att det handlar om att njuta av tiden så länge den varar, med insikten om att den inte kommer att vara för evigt. Leva studentlivet som om det vore den sista dagen.

Och även om jag fått höra från många äldre att studietiden var den bästa tiden i deras liv vill jag inte tro på det fullt ut. Det skulle ju innebära att den bästa tiden i livet snart är över. Den ljusnande framtid är vår sjunger studenten. Det vill jag fortfarande tro på.

Samtidigt som bilden av det ljuva studentlivet, visserligen romantiserad, målas upp i mitt inre, kan jag inte annat än känna mig en smula nyfiken på vad framtiden kommer att innebära. De obestämda valen skapar möjligheter, ger en frihet. Falsk eller ej, kan jag emellertid inte svara på.

Men det blev åtminstone tydligt när jag i måndags var på ett företagsbesök av den affärsjuridiska byrån Vinge. Kvällen var trevlig och det var en smula inspirerande att få lyssna till när de nyutexaminerade biträdande juristerna pratade om sitt arbete och sin vardag. Det som kändes avlägset för ett år sedan, blev med ens ytterst påtagligt.

Jag försöker skaka av mig tankarna, återgå till mina retorikstudier. Men på något sätt återvänder tankarna. Jag talade igår inför min retorikklass om min dröm att en dag avlägga advokatexamen. Det har varit min drivkraft mycket länge nu. En framtidsdröm. När den förhoppningsvis går i uppfyllelse återstår min tid i studenternas stad som ett minne. Ett ljuvt sådant, men blott ett minne.

Tills jag hunnit ikapp framtiden får jag försöka njuta av nuet. Även om man student alltid på ett sätt lever i framtiden. Det är ju därför man studerar. Framtiden.

Och vägen dit är dock fortfarande obestämd. Höljd i dimma, precis som studenternas stad denna onsdag. Förhoppningsvis kommer dimman att skingras inom kort.

Detta år hade jag dessutom en date med mig till balen. Men det var inte min förtjänst, utan min vän Johannes hade frågat några flickor i hans retorikgrupp om det ville gå på bal. Juristbal, tillade han. Och de tackade ja. Troligen visste de inte riktigt vad de gett sig in på.

Senare samma dag ringde Johannes upp mig och sa rent ut att jag hade en date till balen och skickade sedan hennes nummer. Det är ingen underdrift att säga att det var ett av de mest besynnerliga samtalen jag fått på länge. Dessutom blev jag lite nervös. Men givetvis även nyfiken.

Jag tog mig till mods dagen efter och ringde upp henne och hon tyckte nog att situationen var lika underlig som jag. Hon verkade också vara lika entusiastisk som jag, vilket var en smula betryggande. Hennes vän skulle gå med en annan vän till mig, Patrick.

Följaktligen stod Patrick och jag igår på V-dala nation där fördrinken inför balen serverades och väntade på att flickorna skulle anlända. Jag lugnade nerverna med mousserande vin. En halvtimme efter att jag anlänt kom de, söta som få, och efter en del småprat styrde vi sedan stegen mot Stockholms nation, där vi minglade runt lite innan dörrarna slogs upp till den stora festsalen, där borden stod uppdukade.

Sittningen blev en fantastisk föreställning. Även om det blev en maratonsittning på nära nog fem och en halv timme. Maten smakade bra, i synnerhet efterrätten i form av limecheesecake. Kvällens höjdpunkter var annars, förutom den förtjusande bordsdamen, de två studenttalen och avtackningen av Juridiska föreningens inspektör tillika justitieråd i Högsta domstolen Torgny Håstad.

Traditionsenligt brukar studenttalen vara ett tal till mannen och ett till kvinnan. Men denna kväll blev det inte riktigt så. Talet till kvinnan blev istället talet till Juridiska biblioteket, vilket var fantastiskt roligt. Talet till mannen blev talet till lagboken i romantiserad form. Sanslöst roligt. Inte minst när talaren utbrister att det är hos denna hon hämtar ”stöd” och tröst. Jurister är en smula insnöade, det är svårt att förneka.

Kvällen präglades annars av avtackningen av Håstad. Vi hade beställt knappar med texten ”Jag älskar Håstad” och till avtackningscermonin hade vi köpt honom ett pingisbord, vilket han verkade bli väldigt förtjust över. Han har nämligen enligt egen utsago inventerat Högsta domstolen efter ett ställe att ha ett pingisbord. Han ville ju inte vara sämre än Justitiekanslern menade han. Senare under kvällen utmanade han även studenterna på några matcher – onekligen en succé.

Efter maratonsittningen blev det styrdans till liveband. Är det bal på nation så är det. Följaktligen svängde jag om med såväl bordsdam som min vän Patrick på dansgolvet. Jag hann även dansa några steg med fröken ordförande. Efter närmare tre timmars dans stängde nationen och vi begav oss till efterfesten på Juridiska föreningens stuga Jontes där vi snabbt körde igång Schlager-CD:n och skrek oss hesa.

Omkring tre tackade jag min bordsdam för en fantastisk kväll och önskade god natt. Jag traskade sedan; med värkande fötter, påtagligt trött, men med ett leende på läpparna, hem i Uppsalanatten. Bal i studenternas stad är onekligen sagolikt.

Jag är övertygad om att det åtminstone är tre saker man kommer att komma ihåg från sin tid i Uppsala. Det första är de otaliga timmarna av slit framför kurslitteraturen. Det andra är alla sina underbara vänner man fått under studietiden; vänner för livet tveklöst. Det tredje är de fantastiska festerna. Och igår kväll var just det; fantastisk.

Jag har under mina tre år i Uppsala gått på en hel del fantastiska sittningar, men igår kväll tillhör en av de främsta. Kvällen till ära var jag dessutom klädd i min nya gråa kostym, vilket var något nytt för mig; jag som alltid har svart kostym på sittningar. Vidare hade jag blå skjorta och inte vit. Inte lika formell och lite ledigare, intalade jag mig.

Det bjöds givetvis på trerätters middag. Jag har inte tidigare varit på en sittning på V-dala nation och jag kan inte annat än säga att jag är imponerad av såväl maten som lokalen och personalen. Min servicemätare är om jag får te till efterrätten. Och det fick jag. Helt klart nöjd. Kladdkakan gjorde inte saken sämre. Inte heller det trevliga sällskapet vid JF-bordet.

Kvällens underhållning var också utan dess like; de olika reccegrupperna som gått till final bjöd på olika spex och salen fullkomligt bubblade av entusiasm och skratt. VM-laget vann efter en mycket jämn kamp, men det är svårt att inte charma publiken och domarna när man uppträder till ”När vi gräver guld i USA”.

När middagen var över dukades borden bort och gjorde utrymme för ett stort dansgolv och det var ett tag sedan jag haft så roligt på dansgolvet. En speciell rödhårig flicka förgyllde min kväll. Och att hon kunde dansa.

Efter att V-dala nation stängt och efter mer dans på en efterfest hos en vän följde jag henne till hennes dörr och sa god natt till flickan, för att sedan traskade hem igenom ett mörkt och öde Uppsala klockan halv fem på morgonen. Precis då kunde man se en tillstymmelse till att himlen började ljusna i horisonten. Med ett leende traskade jag förbi Carolina Rediviva och försökte dra mig till minnes när jag senast gick hem så här sent. Svaret undviker mig fortfarande.

Och denna lördag har tillbringats i sängen, framför The Notebook. Dessutom har skolan tagit vid på allvar i veckan. Tills på måndag måste jag göra en retorisk analys av en debattartikel och tills på torsdag har jag en skriftlig pathosargumentation att lämna in.

Men just idag kommer jag inte oroa mig över det, utan stillsamt sjunka ner framför ytterligare en film. Ibland är livet vackert, även om man har huvudvärk. Igår var en kväll jag länge kommer att minnas…