Förmiddag. Flickvännen har traskat iväg till skolan och jag sitter i vanlig ordning ensam hemma framför datorn. Utanför fönstret skiner solen och på gården nedanför har den stora björkens löv långsamt börjat färgas gula. Hösten är inte längre i antågande, utan här. Och jag sitter åter i Uppsala i någon form av underbart men besynnerligt limbo.
Det är underbart att vara tillbaka i studenternas stad och åter tillsammans med flickvännen, men på samma gång vet jag att i slutet av månaden tar äventyret i England vid. Det är som om jag går i en ständig väntan samtidigt som jag försöker njuta av de lediga dagarna.