”Just when you thought it was safe to go back into the courtroom.”

Samtida politiska kommentarer i elegant kombination med skruvad humor och rättegångsdrama. Det är en träffande beskrivning på advokatdramaserien Boston Legal, skapad av succéproducenten David E. Kelly, mannen bakom bland annat Ally McBeal och The Practice.

Och fem underbara säsonger blev det slutligen av Boston Legal innan ABC beslöt att lägga ner serien. Oförståeligt. Och i min mening ett stort misstag. Få är de serier jag sett samtliga avsnitt av ett flertal gånger och fortfarande uppskattar. Och få är de serier jag så innerligt kommer att sakna.

Det var i den åttonde och sista säsongen av The Practice som Kelly, i ett försök att rädda serien från vikande tittarsiffror, introducerade den skamlösa, något självdestruktiva och oförutsägbara, men fantastiska advokaten Alan Shore, spelad av den lika fantastiska James Spader. Med gott resultat. Publiken älskade den nya karaktären och Kelly beslöt sig för att göra en spin-off med Alan Shore i huvudrollen; Boston Legal.

I Boston Legal har Alan Shore lämnar sin gamla byrå och börjat på Crane, Poole & Schmidt, där han finner en vän i delägaren Denny Crane (William Shatner), advokatlegenden i Boston som med åren tyvärr inte kan leva upp till sin forna briljans, men som är mer än väl medveten om sin egen myt. Något som är uppenbart när han traskar runt i advokatbyråns korridorer och nästintill maniskt upprepar sitt eget namn som ett mantra. “Denny Crane”. Fantastiskt.

Och försöker man också finna en kärna i Boston Legal är det just vänskapen mellan Denny Crane och Alan Shore. Få är de serier som försökt och samtidigt lyckats förmedla manlig vänskap på ett lika träffande sätt. Jag kommer att med stor saknad minnas deras samtal på balkongen med varsin cigarr och whisky i slutet av avsnitten.

För det är just dessa, vid det här laget klassiska, balkongepiloger som gör denna serie speciell. Samtidigt som de snyggt summerar vad som behandlats i avsnittet görs de alltid med glimten i ögat och med en något reflekterande ton. De ger serien ett nödvändigt djup under den annars glättiga, polerade ytan. Och jag gillar det starkt. De små meta-referenserna i serien likaså.

Det är svårt att inte le när Denny Crane tittar in i kameran och ber producenten tona in vinjetten, eller när han avfärdar frågan vilka de nya karaktärerna är med att de knappast kan vara nya då de inte dök upp i säsongspremiären. Boston Legal balanserar ibland på gränsen, men träder aldrig över den. Och det är förmodligen det som är hemligheten bakom dess charm.

Boston Legal vore heller inte mycket utan sin underbart välskrivna dialog. Lekfullt, synnerligen välformulerat och intelligent beskriver dialogen väl. Kelly synes ha en stor förkärlek för just ordlekar och skruvade replikskiften, som när Denny i ett avsnitt med eftertryck uttrycker: ”I know what I’m doing”, omedelbart får repliken ”Which is?” och svarar ”It will come to me”. Underbart.

Men även om serien är alltigenom charmig och humoristiskt finns den allvarliga sidan ständigt närvarande. Advokatbyråns mysiga lokaler står i skarp kontrast till rättegångssalarna, som Kelly inte drar sig från att använda som ett forum för politiska skådespel.

Alan Shores långa, inte sällan emotionella, och i många avseenden briljanta, slutpläderingar, skulle med enkelhet kunna platsa på New York Times ledarsidor. Få är sannolikt de juriststudenter som inte drömt om att få leverera en dylik slutplädering. Undertecknad inkluderad.

Ingen av Kellys tidigare serier har heller givit honom i samma utsträckning möjlighet att skärskåda samtida politiska kontroverser och allvarliga moraliska dilemman på ett sådant underfundigt sätt och under sådana tillskruvande omständigheter som Boston Legal. Allt från Irak-kriget till presidentvalskampanjen och Katarina-katastrofen kommenterades på sitt eget särskilda sätt.

Och när då det sista avsnittets eftertexter tonade in satt jag med ett leende, men inte utan att känna ett visst mått av tomhet. Jag kommer att sakna denna serie. Jag kommer att sakna Dennys och Alans genuina vänskap, Alans slutpläderingar och deras samtal på balkongen. Allt tar förr eller senare slut, antar jag. Men detta var en serie som hade förtjänat att ta slut senare, snarare än förr.

Om nu Firefly kan anses utgöra science fiction. Rymdwestern är nog en mer lämplig beskrivning. Oavsett hur man vill definiera serien är Firefly ett trevligt och nyskapande tillskott till genren. Mannen bakom serien är Joss Whedon, som tidigare skapat bland annat Buffy the Vampire Slayer.

Innan jag upptäckte Firefly hade jag sett filmen Serenity som är baserad på serien och även om jag gillade den så fick jag intrycket att något saknades. Nu när jag har sett serien hamnar filmen i ny dager. Det är tydligt att Whedon vill knyta ihop de lösa trådarna och ge de svar han aldrig hann ge och det gör han på ett utmärkt sett. Trots det är det en smula bitterljuvt när eftertexterna rullar in.

Firefly utspelar sig 2517 efter att mänskligheten lämnat jorden och koloniserat ett otal planeter i galaxen. Malcom ”Mal” Reynolds är kapten ombord det Firefly-klassade rymdskeppet Serenity och han är beredd att ta vilka jobb som som helt, såväl lagliga som olagliga och allt däremellan för att överleva. Samtidigt försöker de hålla sig undan Alliansen, en totalitära regim som styr stora delar av galaxen.

Den centrala berättelsen i såväl serien som i filmen är den 17-åriga telepatiska flickan River. När Serenitys besättning hjälper hennes bror Simon att frita henne från Alliansens grepp innebär det mer bekymmer och sedermera avslöjande av en mörk och fruktansvärd hemlighet som Alliansen till varje pris vill hemlighålla.

Det som utmärker Firefly är främst dialogen med kvicka kommentarer och humorblandat allvar, samt de starka karaktärerna, som visserligen till en början ter sig som arketyper, men som i serien får djup och egenheter som skiljer dem åt.

Såväl serien är visuellt slående, och även om CGI-effekterna på senare tid blivit ännu snyggare på senare tid är stridsscenerna intensiva och rymdflygningarna spektakulära. Kort sagt; de är välgjorda, utan att alltför mycket överskugga handlingen.

Men det som framför allt utmärker serien är omtanken – det är tydligt att Firefly beyder mycket för Joss Whedon och det syns i varje filmruta och i varje replik:

When ”Firefly” was cancelled, my heart got broke. Sounds a bit much, but it changed me. #

Trots seriens korta levnadstid och av de få avsnitten som sändes kan jag inte annat än konstatera att Firefly en av de bästa science fiction-serierna jag sett. Visst Firefly har inte samma kittlande psykologiska inslag som Battlestar Galactica eller ställer moraliska spörsmål på sin spets som i Star Trek, men kompenserar det gott och väl med sin briljanta humor och stil.

Om du sett inte Firefly eller filmen Serenity råder jag dig att göra det omedelbart. I den ordningen också.