En viss nervositet har givetvis även infunnit sig. Men för att förebygga eventuella osäkerhetsmoment har jag vidtagit alla åtgärder jag kan komma på. Således har jag granskat såväl mitt boende som campusområdet och gjort virtuella guideturer i Reading med hjälp av Google Maps, letat fram kartor över Heathrow, och gått med i varenda Facebook-grupp som har något med universitetet att göra.

Sedan har jag även skaffat mig ett Skype-nummer och resväskan har jag fyllt med både nätverkskabel och eladapter. Som den person med kontrollbehov jag är har jag med andra ord knappast lämnat något åt slumpen, vilket som min flickvän leende påpekade förtar lite av poängen. Lite, kanske. Men jag kommer förhoppningsvis inte gå vilse. Förhoppningsvis.

Och medan dagarna i Sverige blir allt färre ser jag tillbaka på september. Knappt fyra veckor har passerat sedan jag återvände till studenternas stad, men tiden känns betydligt längre än så. Sommaren som i juni framstod som oändlig har nu tonat bort i en parentes. Tiden är onekligen relativ. Men samtidigt beror det givetvis även på att flickvännen och jag försökt utnyttja tiden tillsammans till fullo innan jag åker.

Vi har således på de två veckor som passerat sedan jag skrev här senast hunnit ha ett inflyttnings- och avfärdsmingel hemma i lägenheten. Inflyttning eftersom jag på sätt och vis kan säga att jag flyttat in och avfärd eftersom jag snart åker. Det blev en stillsam och mysig tillställning med lite olika snittar och trevligt sällskap. Sedan har vi dessutom firat Sandras morfar som nyligen fyllde 75 år. Hans lilla hus i Malmköping praktiskt taget invaderades av den närmaste släkten, god mat, livliga barn och rosa champagne. Kaosartat och hjärtligt, precis som det ska vara.

Mitt i släktkaoset passade vi också på att meddela att Sandra och jag trolovat oss. Och plötsligt befann jag mig i ett hav av kramar och välkomnanden och kunde knappt få ur ett ord på grund av det positiva gensvaret. Det var den 9 september som Sandra och jag, hand i hand, uppklädda, traskade till domkyrkotrappen för att byta två vackra silverringar med varandra. Omtumlade och upprymda av lycka gick vi därefter vidare till en närbelägen italiensk restaurang för att fira med middag, vin och ljus.

Och här sitter jag nu. Med en ring på fingret och en flickvän jag inte kan tänka mig leva utan, samtidigt som timmarna och dagarna försvinner. Onekligen blandade känslor. Snart tar äventyret vid. Teet har, medan jag plitat ner dessa meningar, svalnat i min kopp. På något sätt vet jag att jag kommer att passa in utmärkt i England. Eller kanske till och med bättre än dem själva, som en vän så passande uttryckte det. Dags för mer te.

Insikten har dock inte riktigt hunnit sjunka in ännu. Och min tidigare osäkerhet över mitt val har nu istället bytts ut till förväntan. Skräckblandad förväntan, ska nog erkännas. Det känns dock oerhört skönt att slippa vandra i ovetskap. Och att veta att jag vid det här tidpunkten nästa år kommer att befinna mig oräkenliga mil, med största sannolikhet också med en kopp te, bort fascinerar mig.

Få ord. Många dagar. Det är en koncis men träffande sammanfattning av den senaste veckan. Det är dock knappast ett tecken på att dagarna varit händelselösa. Snarare tvärtom! Tankarna går omedelbart till föregående helg och föreningsstämman och ett i många avseenden annorlunda alla hjärtans dag-firande.

På föreningsstämman fick vi en ny ordförande och därtill en ny sekreterare, vilket innebar att jag äntligen formellt kunde frånträda min post. Ett kapitel som sedan i december känts som avslutat fick så sitt definitiva slut. Således kan man numera fint titulera sig själv som sekreterare emeritus i föreningen.

Efter stämman styrde jag tillsammans med några vänner stegen mot kvarnen för inhandling. Ensamma själar som vi är hade vi bestämt oss för att fira den skenbart rosa-skimrande dagen tillsammans med god mat, glass och tilltugg i ohälsosamma mängder, och Disney-filmer. Givetvis.

Det blev föga förvånande en Disney-afton av sällan skådat slag – vi hann se Belle dansa i det sagolika biblioteket, Aladdin upptäcka anden i lampan, Robin Hood vinna skyttetävlingen, och sjöjungfrun förvandlas till människa. Underbart. Och efter att ha avverkat fyra filmer var det dags att traska hemåt i den kalla och stjärnklara Uppsalanatten. Ensamhet känns onekligen mindre ensamt i goda vänners sällskap.

Tankarna återvänder till drömmarnas öar. Jag smuttar ytterligare lite på mitt te. Timman är sen. I morgon är det en ny dag. Troligtvis på biblioteket med huvudet djupt nere i kurslitteraturen. En helt vanlig söndag i en juriststudents liv med andra ord.