Med det sistnämnda avser jag den inlämnade ansökningsblanketten om utlandsstudier. Som bekant realiserades inte min dröm om Kanada. Istället ställer jag in siktet på de brittiska öarna.

Men även om det var med en viss lättnad jag såg blanketten försvinna ner i den svarta brevlådan kan jag ändå känna ett viss mått av osäkerhet. Har jag valt rätt? Och är detta något jag verkligen vill göra, eller är det något jag gör av den enkla anledningen att det är något man bör göra?

Efter ett kort pro et contra-resonemang med sig själv över en kopp te inser man efter ett tag att så är nog fallet. Ett år i England kan bli ett år fullt av upplevelser och erfarenheter. Och jag skulle snarare ångra mig för något jag inte skulle göra, än för något jag gjort.

Följaktligen; brittiska öarna hägrar. Det vill säga om min ansökan beviljas. Att sväva i ovetskap kan vara frustrerande, men jag vandrar vant och nästintill tryggt runt i valens skymningsland. Ibland är det skönt att inte veta. Hoppet finns då alltid kvar. Och drömmar går sällan i kras utan definitiva svar. Men de förverkligas å andra sidan aldrig heller.

Samtidigt har kvällarna präglats av ett evigt författande av ansökningsbrev till diverse advokatbyråer inför sommaren. Och på dagarna har jag traskat i skatterättens paragrafdjungler. På skattjakt kanske man skulle kunna säga.

Den internationella skatterätten börjar också alltmer framstå som ett motsatsförhållande mellan å ena sidan skattebetalarna som med mer eller mindre genomtänkta metoder och upplägg försöker undra skatt och å andra sidan staten som med varierat resultat hastar ur sig lagstiftning för att täcka luckorna. Intressant förvisso.

Förra veckan gick även mentorskapsbanketten av stapeln. Min tilldelade mentor, en advokat från en större advokatbyrå i Uppsala, var dock tvungen att lämna återbud sedan han plötsligt blivit sjuk. Lite synd, men givetvis förståeligt. Istället placerades jag mitt emot Justitiekanslern som alltid är trevlig att språka med.

Kvällens höjdpunkt var annars när en tidigare mentor höll ett förmaningstal till såväl mentorer som adepter. Nuförtiden finns det uppenbarligen två sorters jurisstudenter hade han fått höra. De som vill rädda världen och de som vill tjäna pengar. Mentors arbete, var enligt honom, att nyansera bilden en smula. Klockrent.

Men att få en mentor som kan besvara alla ens frågor man kanske drar sig från att fråga när advokatbyråer gör företagsbesök och där läraren inte riktigt är rätt forum känns väldigt roligt och spännande. Det är inte svårt att ibland känna sig en lite vilsen när man inte endast ska orientera sig i paragrafdjungler till vardags utan även i livet.

Och så sitter jag här denna onsdagskväll. Jagar tiden. Smuttar lite på mitt te. Och känner mig, besynnerligt nog, lite tillfreds med det.

Åter tillbaka på Juridicum. Åter tillbaka till paragraferna. Och åter tillbaka i gamla mönster. Onekligen välbekant och på något sätt tryggt. Kanske i ett visst avseende lite väl tryggt. Terminen i exil förpassas till minnet och tonar långsamt bort. Och vore det inte för att jag lärt mig en och annan retorisk term skulle jag nästan kunna tro att jag knappt varit borta.

I fredags bröt jag emellertid mönstret genom att ta tåget till huvudstaden. Jag skulle nämligen intervjua den verkställande ledamoten Gunnar Strömmer på den ideella organisationen Centrum för rättvisa för en artikel till Press Judicata. Efter att ha traskat genom en kall och grå huvudstad, förbi den kungliga slottet och mot skeppsbron hittade jag slutligen rätt.

Jag måste ha framstått som en smula förvirrad och vilse när jag något tidigare än vad som avtalats ringde på deras dörr. Deras kontor var dessutom beläget i källaren och för närvarande under konstruktion så jag traskade rakt in i arbetsrummet utan att vara medveten om det. Efter att ha hälsat på samtliga slog vi oss slutligen ner i ett litet lunchrum med pentry.

Vi samtalade i omkring 45 minuter om juridisk aktivism, grundlagsutredningen och en författningsdomstols vara eller icke vara – jag är förvånad över att jag i efterhand kunde tyda mina egna minnesanteckningar, som jag febrilt tecknat ner under samtalet. Kort, men intensivt beskriver mötet väl.

För innan jag visste ordet av satt jag bussen hem till mor min för en snabbvisit och middag. Klockan slog tio när jag slutligen kunde skymta de två kyrkotornen från tågfönstret. Trött, och besynnerligt nog, något vilsen, styrde jag stegen hemåt.

På lördagen var det dags för årets första ämbetsmannafest. Denna gång utan tema, vilket förvisso knappast gjorde någon skillnad för mitt vidkommande – jag brukar komma i kostym vilket som. Det är endast valet av skjorta och slips som brukar variera. Stiligt, brukar mitt tema vara. Vissa traditioner är till för att hållas, menar jag bestämt.

I sedvanlig ordning avtackade även den nya styrelsen mig och fröken ordförande. Som tack för mitt arbete som föreningens sekreterare under föregående år hade de köpt några saker som enligt deras mening karaktäriserar mig.

Jag fick nämligen te och två fina tekoppar (som till min förtjusning också matchar mina underlägg), en Disney-film och chips. Onekligen träffsäkert. Vad gäller det sistnämnda kan jag emellertid säga att jag inte är överdrivet förtjust i chips. Förutom efter ett och annat glas vin, ska kanske tilläggas.

Då är snart denna måndag till ända. Springsteen sjunger från ”Working on a Dream”. Och jag fortsätter att arbeta på min dröm. Vag och diffus till trots. Det är drömmarna som för en framåt. Åtminstone vill jag intala mig det.

I morgon tar en ny termin vid. Tillbaka till paragraferna. Tillbaka till juridiken. Och tillbaka till allvaret. Även om jag har haft otroligt roligt under min termin i exil skulle jag fara med osanning om jag sa att det inte är med ett visst mått av lättnad jag återvänder till juridiska institutionen. Jag antar att det endast att konstatera att man är förlorad. Hopplöst förlorad.

Men det visste man redan. Även om man kanske inte vågat erkänna det för sig själv. Det blir onekligen uppenbart när man studerar på en annan institution för en termin. Och det kunde inte ha blivit mer tydligt när jag fick min respons från mitt sluttal i retoriken. En student hade nämligen på sin lapp skrivit som konstruktiv kritik som såväl positivt som negativt: din personlighet är jurist. Jag hade svårt att inte le inombords när jag såg det. Träffande och sannolikt lite väl sant.

I mitt avslutande tal talade jag om vänskap, sann vänskap. Som upplagt för klyschor. Och i ett visst avseende blev det säkerligen lite klyschigt. Medvetet också. Men det gick mycket bra och jag var nöjd med innehållet i talet. Troligen var det mer känsloladdat än något tal jag hållit på retoriken, troligen mer känsloladdat än något tal jag hållit över huvudtaget. Och därmed förhoppningsvis en smula överraskande för publiken.

Men även om det är med en känsla av lättnad jag inser att allvaret tar vid i morgon har jag svårt att framkalla den där känslan av genuin motivation och förväntan. Men den kanske kommer. Kanske. Återstår att se i morgon antar jag. Gäller att ta sig i skjortkragen, rätta till slipsen och åter dyka ner bland lagtext, doktrin och rättsfall. Kommer troligen att känna mig som hemma. Välbekant och tryggt.

Helgen har gått i festligheternas tecken. I fredags var det tentafest för de som just tenterat diverse fördjupningskurser och igår var jag hos en vän som hade en utflyttningsfest. Hon åker nämligen till Australien för utlandsstudier. Det blev en gemytlig och trevlig kväll. Pratglada värmländskor och argentinskt rödvin. Och ett avsked.

Själv befinner jag mig åter i valens skymningsland. Tyvärr fick jag ett negativt svar på min ansökan om utlandsstudier till Kanada. Istället hägrar de brittiska öarna. I alla fall i mina tankar. Valet är inte gjort än. Jag har tills februari på mig. Under tiden är jag upptagen med att skamlöst framhäva mig som den främsta gåvan till diverse byråer inför sommaren.

Söndagskväll. Dags att lämna det gamla bakom en, omfamna det nya och försöka att inte bli överdrivet nostalgisk. För det har varit en bra termin i exil. Nya ansikten, nya människor. Vars personligheter inte är utpräglat jurister. På gott och ont. Och retorik kan vara riktigt spännande, nästan lika spännande som grundlagsutredningar och fel i vara. Men bara nästan.

I våras studerade jag den sista terminen på grundutbildningen på juristlinjen. Den sjätte i ordningen. Internationell rätt och förvaltningsrätt stod på schemat. Därutöver läste jag en eftermiddagskurs i juridisk engelska. Dessutom hade jag mitt engagemang i Juridiska föreningen och några andra åtaganden. Att det blev en hektisk vår är en mild underdrift.

Därför valde jag inför hösten att ta ett studieuppehåll från mina juridikstudier och istället läsa retorik. Och så här i efterhand kunde jag inte vara mer nöjd med mitt beslut. Från Juridicum till litteraturvetenskapliga institutionen. Från drygt 40 timmars studier i veckan till omkring 7 timmar. Och istället desto fler på Juridiska föreningens stuga. Kontraster, onekligen. Dessutom har retorikstudierna i sig varit givande, även om det vore en överdrift att säga att allt varit av intresse.

Jag trodde, kanske en smula enfaldigt, att det skulle bli en lugn höst. Men jag kunde inte ha misstagit mig mer. Trots blott 7 timmars studier insåg jag att man med enkelhet fyller dygnets timmar. Och det för mig till mina engagemang detta år.

Under året har jag varit sekreterare i Juridiska föreningen, samtidigt som jag varit engagerad som juridisk rådgivare åt Projure. Dessutom har jag skrivit alltfler artiklar till tidningen Press Judicata, vilket har varit både fantastiskt givande och roligt. Många av artiklarna återfinns upplysningsvis även här på hemsidan.

Men det är nog mitt engagemang som sekreterare som främst präglat 2008. Utöver alla styrelsemöten, stämmor och allmän representation är nog följande det jag kommer att minnas från mitt år som sekreterare.

Det första är Culpa cup, föreningens årliga innebandyturnering. Styrelsen ställer alltid upp med ett lag, varför det bara var att knyta skorna och styra stegen mot Fyrishov. Ett mer adekvat namn dock torde vara Dolus cup med tanke på alla blåmärken jag ådrog mig under turneringen, men roligt var det.

Det andra jag kommer att minnas är när jag tillsammans med styrelsen vid registreringen inför höstterminen stod och hälsade de nya juriststudenterna välkomna och samtidigt, omedvetet ska tilläggas, infriade alla deras fördomar om juristlinjen när jag stod där i min gråa kostym och blå skjorta. En smula humoristiskt var det.

Det tredje är givetvis juristbalen. Min andra bal i studenternas stad, där styrelsen dessutom skulle tacka av föreningens inspektor. Det blev en underbar kväll med mycket dans. Till liveband dessutom. Det för mig således till festligheterna. Det har som sig bör i studenternas stad varit ett festligt år. Och jag är övertygad om att det är just festerna man vid sidan om sina engagemang, vänner och studier man främst kommer att minnas när man väl lämnar lärdomsstaden.

Och 2008 kan jag konstatera har varit osedvanligt festligt. Alla ämbetsmannafester kommer givetvis först till minnet. Sedan de middagar jag arrangerat med en vän. Men också samtliga sittningar under året. Och så Valborg med min första champagnegalopp. Icke att förglömma är också den årliga grillfesten hemma hos en nära vän – en ovanligt blöt tillställning även i Uppsalamått mätt. På gott och ont. Det är otvivelaktigt dessa sittningar som gör Uppsala till den främsta studentstaden i vårt avlånga land.

Jag kommer heller inte glömma sommaren. Jag återvände några veckor till den lilla ekonomiavdelningen. Men det är inte sommaren som ekonom jag främst kommer att minnas, utan midsommarfirandet på Ingarö och resan till Göteborg. Liseberg och Springsteen-konsert. Höjdskräck och skratt. Och ett glas vin i vänners sällskap på en uteservering i den ljumna sommarnatten.

Kontraster, engagemang och festligheter således. 2008 lider mot sitt slut. Året kan heller inte avslutas på bättre sätt. När detta inlägg publiceras befinner jag mig nämligen i Karlstad, där jag tillsammans med några vänner ska fira in det nya året på bästa Uppsalamanér. Det blir mat, sång och givetvis dans.

Jag kan också konstatera att min förhoppning om att detta år skulle bli ännu bättre än 2007 infriades. När jag blickar framåt mot 2009 inser jag emellertid att det nya året troligen kommer att innebära ett helt nytt kapitel. Efter en termin i exil återvänder jag till mina juridikstudier. Internationell företagsbeskattning och arbetsrätt blir det i vår. Och förhoppningsvis blir det utlandsstudier till hösten.

2008 tonar bort. Ett nytt år väntar. Tack mina vänner för året som gått! Och med dessa ord vill jag tillönska alla ett gott nytt år och på återseende 2009.

Jag har börjat promenera på kvällarna. Det är vackert att raskt traska genom ett mörkt, men upplyst Uppsala endast med sina egna tankar som sällskap. Och för några dagar sedan slog det mig; min tid i studenternas stad är begränsad. Hittills har studietiden framstått som oändlig.

Inte ens när jag traskade hem en sen kväll från biblioteket med en vän och vi konstaterade att vi var halvvägs genom utbildningen kände jag att tiden är begränsad. Sedan dess har ytterligare ett år förflutit.

Nästa höst planerar jag dessutom att åka utomlands. Även om jag drömt om att ta steget ut och studera i ett okänt land, känner jag mig en smula kluven. Jag vill inget hellre än att pröva mina vingar i utlandet, men samtidigt kommer jag att sakna studenternas stad och livet här.

Mindre än ett år återstår alltså i studenternas stad. När jag väl återvänder från min tid utomlands vet jag dessutom inte hur framtiden kommer att se ut. Troligen dags för examensarbete. Jag förmodar att det handlar om att njuta av tiden så länge den varar, med insikten om att den inte kommer att vara för evigt. Leva studentlivet som om det vore den sista dagen.

Och även om jag fått höra från många äldre att studietiden var den bästa tiden i deras liv vill jag inte tro på det fullt ut. Det skulle ju innebära att den bästa tiden i livet snart är över. Den ljusnande framtid är vår sjunger studenten. Det vill jag fortfarande tro på.

Samtidigt som bilden av det ljuva studentlivet, visserligen romantiserad, målas upp i mitt inre, kan jag inte annat än känna mig en smula nyfiken på vad framtiden kommer att innebära. De obestämda valen skapar möjligheter, ger en frihet. Falsk eller ej, kan jag emellertid inte svara på.

Men det blev åtminstone tydligt när jag i måndags var på ett företagsbesök av den affärsjuridiska byrån Vinge. Kvällen var trevlig och det var en smula inspirerande att få lyssna till när de nyutexaminerade biträdande juristerna pratade om sitt arbete och sin vardag. Det som kändes avlägset för ett år sedan, blev med ens ytterst påtagligt.

Jag försöker skaka av mig tankarna, återgå till mina retorikstudier. Men på något sätt återvänder tankarna. Jag talade igår inför min retorikklass om min dröm att en dag avlägga advokatexamen. Det har varit min drivkraft mycket länge nu. En framtidsdröm. När den förhoppningsvis går i uppfyllelse återstår min tid i studenternas stad som ett minne. Ett ljuvt sådant, men blott ett minne.

Tills jag hunnit ikapp framtiden får jag försöka njuta av nuet. Även om man student alltid på ett sätt lever i framtiden. Det är ju därför man studerar. Framtiden.

Och vägen dit är dock fortfarande obestämd. Höljd i dimma, precis som studenternas stad denna onsdag. Förhoppningsvis kommer dimman att skingras inom kort.