Men även om de senaste två månaderna har utgjorts av en nedräkning har sommaren knappast passerat obemärkt förbi. I sju veckor har jag jobbat som kreditassistent. Ännu en sommar som ekonom med andra ord. Men denna gång med en del obeståndsrätt. Alltid lika roande att ringa upp en kund, presentera sig vänligt och sedan nämna att man ringer från kreditavdelningen, varpå kunden ifråga nära nog alltid reflexmässigt säger att denne ska alternativt har betalat. Underhållande.

Och mellan veckorna som kreditassistent har helgerna nästintill undantagslöst varit fullbokade. Jag kommer särskilt minnas min vän Patricks årliga grillfest, som i vanlig ordning var mycket trevlig, men denna gång mindre blöt. Åtminstone för min del. I år var det dessutom något av en avskedsfest – han tog för några veckor sedan planet över Atlanten för att tillbringa ett utbytesår i USA. Det kommande året kommer inte bli sig likt för någon av oss.

Sedan kommer jag givetvis minnas de två underbara helgerna på svärföräldrarnas landställe utanför Söderhamn tillsammans med flickvännen och när vi satt på bryggan, blickade ut mot havet, med ett glas rosé, samtidigt som solen gick ner bakom trädtopparna. Insikten om hur dyrbara några timmar är blev uppenbar när vi endast fick några få dygn tillsammans innan vi tvingades styra kosan åt varsitt håll tillbaka till vardagen och jobb; jag mot huvudstaden och Sandra mot Sollefteå.

Och jag kommer knappast att förglömma sommarens absoluta höjdpunkt; helgen i Göteborg och U2 på Ullevi tillsammans med min vän Johannes och hans sambo. Efter att ha köat i något som kändes som en evighet i regn och kyla kunde vi på fredagskvällen äntligen med skyndsamma steg traska in på den gigantiska arenan. Och det räckte med ett fåtal steg innan den enorma scenen uppenbarade sig framför en. Visst jag hade läst om den på nätet, men när jag raskt klev in på arenan började jag smått inse hur fullkomligt enorm den runda scenen var.

Och vilken konsert! Jag finner inga andra ord än: magi. Vi stod några få meter från scenen och trots att jag var genomfrusen förhindrade det inte att jag sjöng mig hes och praktiskt taget smälte när Ullevi fullkomligt exploderade till tonerna av Beautiful Day. Och allsången till Unknown Caller fick mig att rysa av välbehag. När sedan The Edge började på inledningsriffet till One var jag totalt hänförd. Jag har längtat efter att få se U2 spela i Sverige och jag kan utan att överdriva konstatera att det uppfyllde alla mina förväntningar. Magiskt.

Dagen efter konserten vandrade vi omkring i ett somrigt Göteborg, åt lunch på det som enligt säkra källor uppenbarligen var stadens i särklass dyraste kafé (något vi fick veta i efterhand) och tog den obligatoriska Paddan-turen för att uppleva Göteborg som turist. Kvällen avslutades sedan på en intressant och mysig restaurang som serverade grillade ananas och en mango-papaya-salsa till grillad kyckling. Annorlunda och riktigt gott.

När vi sedan på söndagskvällen klev av på Centralstationen i huvudstaden insåg vi att det troligen var sista gången på ett år vi skulle ses. Kändes en smula overkligt. Ytterligare ett avsked. Min vän flög nämligen för bara någon vecka även han till USA för ett utbytesår i Sacramento.

Och nu har drygt en vecka passerat sedan jag lämnade den lilla kreditavdelningen. Dagen efter att jag för sista gången denna sommar, med kavajen över axeln, tog tvärbanan hemåt satte jag mig återigen på bussen mot Norrland och älsklingen. Ytterligare en vecka i den lilla norrländska metropolen som hemmaman och dagar av väntan tills hon kom hem från jobbet. Och i söndags tog jag buss och tåg för en snabb visit till far min i Kumla.

26 augusti. Två månader senare. Sommarens slut. Och höstens stundande ankomst. Äntligen. I morgon återvänder jag till studenternas stad. Förvisso för en månad. Men det förtränger jag i detta nu.

Och jag kan konstatera att tiden synes vara relativ. Veckan i Norrland passerade alltför snabbt, trots att jag inget hellre ville än att tiden skulle stå stilla. Och åter i huvudstaden kryper mina lediga dagar fram. Gott då att sommarjobbet tar vid imorgon. I vanlig ordning när jag inte plitat ner något här på ett tag följer härmed en sammanfattning av tiden som gått.

23

Sedan mitt senaste inlägg har jag hunnit fira min födelsedag. Då var man 23. Ytterligare ett år har skyndsamt passerat. Men konstigt nog känner jag mig knappast ett år äldre. Åren synes bli kortare med åren. Och hade det inte varit för en speciell flicka som de senaste fyra månaderna förgyllt mitt liv skulle jag nog förpassa året som ett i mängden. Ett bra år, men inget särskilt. Flickan förvandlade dock detta år till början på en helt ny underbar resa, en resa som jag i januari knappt kunde drömma om. Och nu kan jag stilla konstatera att jag inte skulle kunna föreställa mig en morgondag utan Sandra.

I övrigt passerade födelsedagen lugnt förbi. Vänliga gratulationer strömmade in medelst moderna och mer beprövade kommunikationsvägar. Trots mina försök att få dagen att kännas speciell kunde jag inte tänka på något annat än lördagens bussresa till Sollefteå, Norrland och flickvännen.

Resan till Sollefteå

Tidigt på lördagsmorgonen steg jag upp för släpa min överfyllda resväska genom Stockholms lokaltrafik till Cityterminalen. I vanlig ordning anlände jag nära nog en timme innan bussen skulle avgå. Möjligen lite tidigt kunde jag konstatera, men jag var i alla fall på plats. Efter knappt en timmes väntan kunde jag så äntligen stiga ombord på bussen som skulle ta mig till mer norra breddgrader.

Bussresan kan inte beskrivas som något annat än en nära nog olidlig väntan. Men ju längre bussen förde mig norrut ju närmre tog den mig till Sandra. Närmre än vad jag först skulle ana. Flickvännen hade nämligen tillbringat lördagen i Sundsvall tillsammans med sin farmor. När så min buss rullade in i den lilla norrländska staden gled den upp och ställde sig jämte en annan buss vid ett stoppljus. Jag vände mig och av ren instinkt och kastade en blick över axeln. Och för en sekund kunde jag i den andra bussen skymta en blond flicka sittandes längst fram. Jag intalade mig att jag måste se i syne. Och innan jag kunde se efter en andra gång började min buss sakta rulla in mot stationen i Sundsvall, medan den andra bussen fortsatte rakt fram – mot Sollefteå. Onekligen ödets nyck.

Det var sedan med glädje och längtan jag trött några timmar senare steg av bussen i Sollefteå. Sandra kastade sig om min hals praktiskt taget innan jag hunnit kliva av och kramade om mig, som hon aldrig ville släppa taget. Välkommen till Norrland tänkte jag, log och såg in i hennes glittrande gröna ögon.

Det första som slog mig när jag anlänt i Sollefteå var hur otroligt vackert det norrländska landskapet är. Genom den lilla norrländska metropolen ringlar sig Ångermannaälven och omkring staden tornar sig enorma bergsnipor upp vilka tonar bort i olika nyanser av blått så långt ögat kan nå. Vackert och mäktigt.

Efter en lugn söndag i varandras sällskap väntade sedan en fyra dagars arbetsvecka för Sandra, medan jag mer än gärna tog på mig rollen som hemmaman. Således; upp i ottan för förbereda frukost, vinka av henne, återgå till sängen för att sedan några timmar senare gå upp, göra mig i ordning och förbereda lunchen, samtidigt som jag höll hennes farmor sällskap. Eftermiddagarna tillbringade jag mestadels med att vänta på hon skulle komma hem, så att vi sedan kunde sjunka ner framför en film eller ta en promenad på kvällskanten. Stillsamt och behagligt. Minst sagt.

En midsommar i Norrland

På kvällen dagen innan midsommarafton tog vi bilen för att åka på det beryktade Midnattstravet. Och det var förunderligt att se hur solens sista strålar färgade bergsniporna som omgav travbanan i olika nyanser av orange, samtidigt som det aldrig tycktes bli mörkt, medan hästarna tävlade. Trav må kanske inte vara min kopp te, men te fick jag likväl när vi gick in och fikade i den stora anläggningsbyggnaden på grund av kylan.

Midsommarafton skulle firas på högst traditionellt vis med midsommarstång, dans och fika. Solen sken förvånande nog från en blå himmel. Även jag dansade kring stången tillsammans med en uppsjö barn och entusiastiska föräldrar. Visserligen efter ett visst mått av övertalning från Sandras sida ska kanske erkännas. Jag kan med enkelhet konstatera att jag och flickvännen var de enda som representerande vårt ålderssegment i den lilla byn. Men det var roligt och kändes genuint svenskt.

Efter dans och att ha beskådat de gamla träbyggnaderna begav vi oss åter hem för att äta midsommarbuffé bestående av bland annat sill, färskpotatis och köttbullar. Och snaps givetvis.

Midsommardagen passerade sedan behagligt förbi. Söndagen likaså, dock med den tunga insikten att jag skulle återvända hem på måndagsmorgonen. På söndagskvällen tog vi en promenad kring Risön – en halvö – och tittade på hur Ångermannaälven glittrade i kvällssolen, medan vi pratade om den underbara veckan som passerat, sommaren och framtiden.

På måndagsmorgonen skjutsade Sandras farmor ner oss till stationen och en stund rullade bussen långsamt ut ur Sollefteå med destination Uppsala. För att stilla saknaden bläddrade jag långsamt genom fotografierna jag tagit från veckan. Men det tröstade endast en smula. Utanför passerade det vackra norrländska landskapet. Och jag ville inget hellre än hoppa av bussen och springa tillbaka.

Ett avslutat kapitel

Några timmar senare i en, turligt nog, luftkonditionerad buss anlände bussen sent på måndagseftermiddagen i studenternas stad. Trött och något utmattad av att sitta hopkrupen på en alldeles för lite yta alldeles för länge släpade jag min packning hemåt. De två följande dagarna tillbringade jag med att intensivt packa ner mitt studentrum i kartonger. En avkopplande middag hos en nära vän på tisdagskvällen tillsammans med allsång kom som en välbehövlig paus bland svett, flyttlådor och skräp.

Ett avslutat kapitel tänkte jag när jag såg all min kurslitteratur och andra tillhörigheter nedpackade i flyttkartonger. Och besynnerligt nog kändes det bra. Jag har en tid fruktat att packa ner mina saker på grund av eventuell separationsångest från rummet. Men den infann sig inte. Inte alls. Min tid i rummet är ett avslutat kapitel. Och det kändes bra att kunna blicka framåt och se en än ljusare framtid.

Tillbaka till verkligheten

Efter några lediga dagar i en solig huvudstad tar sommarjobbet vid i morgon. Tillbaka till verkligheten. Och tillbaka till företaget jag jobbade på förra sommaren, men denna gång till en ny avdelning. Ska bli spännande. Dessutom ska det bli skönt att återfå lite struktur i vardagen och låta tankar upptas av något annat än längtan och saknad. Få dagarna att gå lite fortare. Kanske lura tiden en smula och hoppas att nästa helg tillsammans med Sandra närmar sig fortare än vad den en annars skulle göra.

Slutet på en vecka. Slutet på ledigheten. Känns bra.

Jag kastar en blick på min föga uppdaterade hemsida och kan snabbt konstatera att det har gått en tid sedan jag skrev något här senast. Det beror emellertid inte på att den senaste tiden har varit händelselös. Tvärtom! Det är knappt så att jag vet vart jag ska börja. Livet som de tidigare inläggen skildrar framstår nu på något sätt som avlägset, trots att det rör sig om blott två månader. Två underbara månader.

Sedan i april har jag hunnit fira påsk tillsammans med flickvännen hemma i Stockholm, besöka hennes föräldrar, närvara på hennes systers studentskiva och studentmottagning, gå på Valborgsbal på slottet, dansa på en finlandsfärja till Helsingfors och fira tre månader tillsammans. Sedan har tiden givetvis varit fylld av studier i arbetsrätt. Dagarna och veckorna har således rusat förbi.

Mest av nostalgiska skäl och för min egen skull (och för en och annan intresserad läsare) följer härmed en mer ingående sammanfattning av de viktigaste händelserna från tiden som gått.

Gula fjädrar och godis

Efter det intressanta besöket på Arbetsdomstolen närmade sig påskhelgen med rasande fart. Då flickvännens föräldrar bestämt sig för att fira påsken i Norrland tog vi tåget från Uppsala för att fira med mina föräldrar i den kungliga huvudstaden. Det blev en påsk i ordets rätta bemärkelse. Gula fjädrar i påskris, godis och mat i mängder, snapsvisor på sant studentikost manér och ett glas rosévin i vårsolens glans på den nya altanen. Underbart. Och välbehövligt avkopplande.

En bal på slottet

Med påsken bakom oss närmade sig Valborg. Uppsala praktiskt taget höll andan av förväntan inför den sedvanligt stundande invasionen. Men för min egen och flickvännens del skulle det bli en något annorlunda Valborg. En Valborg med bal på slottet.

Vi hade anlände sent dagen före Valborg efter att ha besökt flickvännens systers studentskiva, på vilken vi för övrigt fick applåder för något som blev ett dansuppträdande, men vars avsikt var att få folk upp på dansgolvet. Syftet förfelades kanske en smula, men kul var det.

Efter att ha sovit ut, ätit en snabb frukost begav vi oss, med klänning och frack under armen, till Triangelparken för champagnefrukost i gräset med mousserande vin, vindruvor och ost. Därefter var det dags för balförberedelser; flickorna gjorde i ordning håruppsättningar medan herrarna spelade Wii. Själv smuttade jag vidare på det mousserande vinet.

När klockan närmade sig fyra promenerade vi gemensamt bort mot det rosa slottet. Efter en stunds fotografering för att föreviga ögonblicket begav vi oss in. I den stora festsalen hade flera långbord dukats upp med vita linnedukar, porslin och silverkandelabrar. Serveringspersonalen stod prydligt uppradad längst den ena långväggen.

Då det var Allmänna sången som arrangerade balen kunde jag till min förskräckelse slå upp sånghäftet och se att de inkluderat noterna till visorna. När de sedan stämde upp i sång var det inte mindre än femstämmigt. Själv sjöng jag med efter bästa förmåga. Bra eller dåligt låter vi vara osagt. Maten sedan kan inte beskrivas som något annat än fullkomligt utsökt.

Efter en mycket trevlig sittning i glada vänners sällskap begav vi oss ut på borggården för att beskåda när kören sjöng in våren vid Gunillaklockan. Samtidigt gick solen ner bakom kyrktornen i horisonten. Inget annat än magiskt.

När våren officiellt hade förkunnats ankommen gick vi åter in och snabbt styrde stegen mot festsalen, där långborden hade dukats undan och gjort utrymme för ett stort dansgolv. På den lilla scenen hade en orkester fattat sina instrument. Och tills klockan närmade sig ett svängde så jag och flickvännen runt i den stora salen på slottet tills fötterna värkte och tröttheten infann sig. En bal på slottet. Sagor kan uppenbarligen bli verklighet. Om än för en kväll.

Tillsammans på öppet hav

Med Valborg bakom oss hade så våren kommit för att stanna. För att ladda upp inför det stundande tentaplugget föreslog en av flickvännens vänner att vi skulle åka på en kryssning till Helsingfors tillsammans. Sagt och gjort; efter att ha tagit den designerade bussen från Uppsala klev vi ombord till musik från en stråkkvartett på färjan som skulle ta oss till grannlandet i öster. Tanken till Titanic-filmen var inte långt borta.

Vi styrde omedelbart stegen till vår hytt; en fin tvåbäddshytt med utsikt över promenadstråket i mitten av båten. Efter att ha packat upp våra tillhörigheter begav vi oss ner på jakt efter ett lämpligt vin till den medtagna middagsmaten, som vi sedan åt på sängen. Därefter var det dags att inspektera båtens dansgolv och barer. Och efter flera timmars premiärdans och kareoke (från flickornas sida) gick vi i säng förhållandevis tidigt.

Jag stapplade mig upp ur sängen påföljande morgonen alldeles för tidigt (läs: vid sjusnåret), en smula irriterad över tidsskillnaden mellan Sverige och Finland, för att gå ner och mötas av en enorm frukostbuffé. Samtidigt som jag åt min tredje portion fruktsallad gled färjan in i hamnen i Helsingfors. Välkommen till Finland tänkte jag stilla. Ytterligare ett land att kryssa av från listan.

Och Helsingfors infriade onekligen våra förväntningar när vi kunde konstatera att regnet praktiskt taget öste ner över den finska huvudstaden. Vi tog spårvagnen in till ett shoppingcentrum där flickorna roade sig med att kolla på skor och kläder medan herrarna pliktskyldigt stod och tittade på. Påtagligt frusna och blöta återvände vi till båten för en eftermiddagslur innan kvällens middagsbuffé. Och vilken buffé! Samtidigt som vi skålade och åt kunde vi beskåda hur den långsamma solnedgången fick havet att stå i brand.

Efter att ha praktiskt taget rullat ut från restaurangen, och efter en kort förfest, begav vi oss till det stora dansgolvet som gungade i takt med vågorna. Storm undrade vi, normalt sa personalen med ett välvillig leende. Vi dansade sedan natten långt, stundom till endast andras beskådan. En och annan uppmuntrande applåd fick vi dessutom. I gengäld bjöd vi på ett lyft, oräkneliga snurrar och lite skådespel till en välkänd Abba-låt. Det var länge sedan jag haft så kul på dansgolvet.

Trötta vaknade vi upp morgonen därefter, återigen på svenskt vatten. Och efter att ha tagit bussen hem, lämpat av väskorna i hallen, pustat ut, kunde jag konstatera att devisen borta bra men hemma bäst aldrig blir utsliten.

Sjung om studentens lyckliga dag

Efter att såväl jag som flickvännen skrivit våra tentor begav vi oss till huvudstaden för att fira hennes systers student. Man kan onekligen känna sig gammal för mindre. Vi anlände hemma hos flickvännens föräldrar, jag dagen till ära klädd i rosa slips. Frusna och i regn stod vi sedan, med plakat i högsta hugg vid utspringet till gymnasieskolan, och gratulerade systern för avklarade studier.

Därefter styrde hon och flickvännen stegen till de väntande flaket. Själv följde jag med i bilen hem till föräldrarna för förberedelser inför mottagningen. Efter att ha ätit buffé, minglat runt med släkt och vänner sjönk jag sedan ner i soffan, fullkomligt utmattad.

Förmiddagen därpå tog flickvännen och jag tåget hem till studenternas stad för att tillbringa en sista kväll tillsammans, innan hon nästföljande dag skulle styra kosan mot det norrländska metropolen Solleftå för att nu till sommaren arbeta som folkbokföringshandläggare på Skatteverket. Det var med tungt sinne och saknad jag såg den svarta bilen rulla ut från gatan och försvinna. Insikten om att jag kommer upp och hälsar på om en vecka tröstade föga.

Blickar mot sommaren

Och då är vi tillbaka där jag började. Tillbaka i en grå huvudstad. Men bara för ett tag. På lördag styr jag som sagt kosan mot Solleftå för att fira midsommar i de norrländska skogarna. Äventyr bland hjortron och mygg således. Sedan följer sex veckors sommarjobb som kreditassistent, och icke att förglömma; U2-konstert på Ullevi. Äntligen ska jag få se mitt favoritband praktiskt taget rocka sönder Göteborgs stolta arena.

Sommar och ledighet. Och bloggens återkomst. På något sätt synes det höra samman.

Och jag kan inte undgå att sitta här och se tillbaka på de elva veckor som snart passerat. Vart tog tiden vägen egentligen? Det känns som det var igår jag lämnande in den sista tentan på den juridiska grundutbildningen. Men jag ska inte klaga – det har varit en bra sommar.

Jag har hunnit med att vara ekonom i fem veckor, fira midsommar med nära vänner på Ingarö, en oförglömlig resa till Göteborg, en ovanligt blöt grillfest (det finns en anledning till att den är årlig) och dessutom fått några veckors semester.

Midsommar på Ingarö var riktigt speciellt. Jag måste sett ut som urtypen av storstadsbo när jag inte utan besvär släpade min tunga resväska över gräsmattan till min väns sommarställe klädd i blå skjorta och kavaj. Det blev en fantastiskt dag med midsommarbuffé och grillning på kvällen. Dessutom lyckades jag vinna femkampen, vilket åtminstone för mig är fullkomligt oförklarligt.

Det andra som jag kommer att minnas bestämt från denna sommar var resan till Göteborg med Lisebergsbesök och Bruce Springsteen-konsert på Ullevi. Efter en dag på Liseberg var jag helt slut över att trotsa varje mänsklig instinkt som sa till mig att hållfastheten i anordningarna var diskutabel och höjden alldeles för mycket.

Kvällens konsert kan inte emellertid inte beskrivas som annat än fullkomligt magisk. Jag har inte tidigare varit på konsert på Ullevi och vi satt långt uppe på den högra läktaren, vilket fick mig att hålla fast i stolen ett bra tag innan jag vande mig vid avståndet.

Men Bruce rockade praktiskt taget sönder arenan och trots att jag knappt lyssnat på mer än en handfull låtar av bossen ryktes jag med och försökte sjunga med där det passade. I alla fall mer eller mindre. Jag längtar tills U2 kommer tillbaka till Sverige.

Från denna sommar kommer jag även att minnas det oväntade mötet med den amerikanska advokaten på en båt från en dagsutflykt på Drottningholm. Det blev ett trevligt samtal där han berättade att han för närvarande arbetade som bolagsjurist på ett stort läkemedelsföretag och pendlade mellan London och New York, där han arbetat som advokat i många år. Han var genuint trevlig och pratglad; typiskt osvenskt, men befriande på något sätt.

Och nu efter några veckors ledighet i ett regntungt Sverige närmar sig då sommaren sitt slut. Men min korta visit i studenternas stad fick mig att inse att jag längtar tillbaka till livet som student, till överstrykningspennor och kurslitteratur. Och framför allt att återse alla vänner.

Sommarens slut. Hösten annalkar. Gott så.

Det har nu gått en vecka sedan sedan jag lämnade den lilla ekonomiavdelningen. Och ett par veckors ledighet innan skolan åter tar vid är minst sagt välbehövligt. Just nu befinner jag hos min far min i Kumla. Världens ände. Stillsamt och lugnt är det i alla fall.

Jag sysselsätter mig mest med att läsa skönlitteratur (Ender’s Game), se på filmer (Sin City, Blade Runner) jag länge velat se, men varken haft tid eller försummat att se, skriva artiklar till Press Judicata, samt besöka släktingar som jag inte sett på ett år. Tiden går fort. Nästan skrämmande fort. Alla är vi upptagna med våra egna liv och rätt vad det är så har ytterligare ett år passerat.

Om en vecka återvänder jag också till studenternas stad – det ska bli ett skönt återseende. De välbekanta kyrkotornen och det rosa slottet. Om jag redan skaffat mig en romantiserad bild av studentlivet och Uppsala? Absolut! Ett slags studentsyndrom antar jag.

Jag tar ytterligare en klunk av teet. Earl Grey, med lite honung. Som alltid. Nu ska jag återvända till min bok.

Detta är andra sommaren jag jobbar som ekonom och mycket har varit detsamma. Vissa saker har förändrats, men i mångt och mycket har tiden stått still på avdelningen.

Rutiner sammanfattar fortfarande livet som ekonom. Varje dag samma sak. Hämta posten, registrera fakturor, betala desamma, och sedan arkivera dem. Inga nyheter och på sätt och vis tryggt, men tyvärr hopplöst uttråkande i längden. I fem veckor en sommar är det emellertid alldeles ypperligt; mycket trevliga medarbetare, en iPod fulladdad med musik och bra betalt underlättar givetvis.

Och samtidigt som tiden som ekonom lider mot sitt slut närmar sig även sommaren mot sitt slut, hur än man vägrar inse det. Sommarens sista sång. Även om det ska bli skönt med några lediga veckor måste jag bekänna, åtminstone för mig själv, att jag saknar lärdomsstaden i norr och livet som student.

Det är intressant att man lär sig uppskatta de långa timmarna på biblioteket djupt försjunken i böcker först när man suttit djupt begravt i kredit och debet i några veckor. Men så är jag också paragrafnörd och inte ekonomistuderande.

Nåväl, innan jag återvänder ska jag försöka få lite sol på mitt bleka anlete tillsammans med en bok. För närvarande Ender’s Game av Orson Scott Card. Rekommenderas starkt.