En viss nervositet har givetvis även infunnit sig. Men för att förebygga eventuella osäkerhetsmoment har jag vidtagit alla åtgärder jag kan komma på. Således har jag granskat såväl mitt boende som campusområdet och gjort virtuella guideturer i Reading med hjälp av Google Maps, letat fram kartor över Heathrow, och gått med i varenda Facebook-grupp som har något med universitetet att göra.

Sedan har jag även skaffat mig ett Skype-nummer och resväskan har jag fyllt med både nätverkskabel och eladapter. Som den person med kontrollbehov jag är har jag med andra ord knappast lämnat något åt slumpen, vilket som min flickvän leende påpekade förtar lite av poängen. Lite, kanske. Men jag kommer förhoppningsvis inte gå vilse. Förhoppningsvis.

Och medan dagarna i Sverige blir allt färre ser jag tillbaka på september. Knappt fyra veckor har passerat sedan jag återvände till studenternas stad, men tiden känns betydligt längre än så. Sommaren som i juni framstod som oändlig har nu tonat bort i en parentes. Tiden är onekligen relativ. Men samtidigt beror det givetvis även på att flickvännen och jag försökt utnyttja tiden tillsammans till fullo innan jag åker.

Vi har således på de två veckor som passerat sedan jag skrev här senast hunnit ha ett inflyttnings- och avfärdsmingel hemma i lägenheten. Inflyttning eftersom jag på sätt och vis kan säga att jag flyttat in och avfärd eftersom jag snart åker. Det blev en stillsam och mysig tillställning med lite olika snittar och trevligt sällskap. Sedan har vi dessutom firat Sandras morfar som nyligen fyllde 75 år. Hans lilla hus i Malmköping praktiskt taget invaderades av den närmaste släkten, god mat, livliga barn och rosa champagne. Kaosartat och hjärtligt, precis som det ska vara.

Mitt i släktkaoset passade vi också på att meddela att Sandra och jag trolovat oss. Och plötsligt befann jag mig i ett hav av kramar och välkomnanden och kunde knappt få ur ett ord på grund av det positiva gensvaret. Det var den 9 september som Sandra och jag, hand i hand, uppklädda, traskade till domkyrkotrappen för att byta två vackra silverringar med varandra. Omtumlade och upprymda av lycka gick vi därefter vidare till en närbelägen italiensk restaurang för att fira med middag, vin och ljus.

Och här sitter jag nu. Med en ring på fingret och en flickvän jag inte kan tänka mig leva utan, samtidigt som timmarna och dagarna försvinner. Onekligen blandade känslor. Snart tar äventyret vid. Teet har, medan jag plitat ner dessa meningar, svalnat i min kopp. På något sätt vet jag att jag kommer att passa in utmärkt i England. Eller kanske till och med bättre än dem själva, som en vän så passande uttryckte det. Dags för mer te.

Det är underbart att vara tillbaka i studenternas stad och åter tillsammans med flickvännen, men på samma gång vet jag att i slutet av månaden tar äventyret i England vid. Det är som om jag går i en ständig väntan samtidigt som jag försöker njuta av de lediga dagarna.

Men även om lediga dagar passerar går jag knappast sysslolös. Från fredagen då jag mötte upp en överlycklig flickvän på tågstationen har vi mer än väl lyckats fylla tiden, med såväl släktbesök som ommöblering. På fredagen vid hennes ankomst firade vi också 6 månader tillsammans med mysig hemmamiddag av det italienska slaget, vin och ljus. Dagen därefter bar det iväg till huvudstaden och sedan vidare mot en bondgård i Södermanlands böljande jordbrukslandskap för hennes släkts årliga kräftskiva.

Det blev en riktigt trevlig tillställning och Sandra och jag lyckades till och med stämma i upp en och annan studentikos snapsvisa. Jag kände mig dock en smula malplacé av att befinna mig mitt ute i ingenstans med en rad människor jag aldrig träffat tidigare. Men när mörkret sänkte sig över det lilla upplysta partytältet kunde Sandra och jag ta en promenad längs den lilla grusvägen och blicka upp mot en klar stjärnhimmel och en gulorange måne som precis orkade sig upp ovanför trätopparna. Underbart vackert.

På söndagen skyndade vi oss åter hem till Uppsala för att sedan styra kosan mot IKEA. Vi hade nämligen bestämt oss för att möblera om hennes lägenhet som jag flyttat in i under september månad. De följande dagarna blev därmed av naturliga skäl något hektiska med montering av möbler, utrensning och ommöblering. Det var därför ett välkommet avbrott bland flyttdamm och oreda att traska hem till ett par vänner för en efterlängtad och trevlig middag på torsdagskvällen den veckan.

Till helgen hade vi bestämt oss för att göra en mindre släktturné till Örebro för att Sandra skulle få träffa min farfar, min pappa och mormor min. Vi tog således bilen från huvudstaden på fredagseftermiddagen för att navigera genom ett ihärdigt regnfall mot gnällbältets huvudstad. Det blev en lyckad turné med ett obligatorisk besök på Svampen, Örebros kända vattentorn, lunch hos min pappa och sedan eftermiddagsfika hos mormor. I vanlig ordning hade hon givetvis bakat åtminstone fyra sorters fikabröd.

Utmattade och trötta återvände vi sedan till Uppsala på lördagskvällen efter att ha lämnat bilen hos Sandras föräldrar. Självförvållat hektiskt, minst sagt. Och det beskriver onekligen den senaste tiden väl. Förhoppningen är att de kommande veckorna innan avfärd blir något mindre hektiska. Det återstår att se.

Däremellan sitter jag här hemma, i en fint ommöblerad lägenhet, tillsammans med en tekopp och försöker njuta av dagarna i september. I limbo förvisso. Och jag kan, medan jag sitter och väntar på att flickvännen ska komma hem, endast konstatera att livet är bra förunderligt ibland.

De senaste dagarna har jag emellertid försökt finna julkänslan genom att sedvanligt åka på en släktturné. Jag har hunnit besöka såväl min mormor som moster, morbror och så idag farfar, som bjöd på underbara revbenspjäll. Släktturné må kanske inte vara förknippat med jul, men likväl lov.

Dylika turnéer är givetvis också alltid ett kärt återseende, men det går inte att komma ifrån att de också innebär ett visst mått av upprepning. Efter att ha svarat, eller elegant undvikt att ha svarat (det är inte för inte man studerar till jurist), på de sedvanliga frågorna om när man egentligen är klar med sin utbildning, vad man vill sysselsätta sig med efter examen, om man hittat någon flickvän än, är det dags att röra sig vidare. Kort, men intensivt, summerar förfarandet väl.

Och de senaste dagarna har definitivt varit en kontrast mot förra veckan med den fantastiska redaktionsfesten, där jag lyckades dansa så att jag lätt stukade min tumme, den gemytliga och trevliga julminglet och känslan av avslut. På många sätt. Och kanske någon förhoppning inför det nya året.

Och nu sitter jag här. Drömmer mig bort till magin från barndomens jular. Och inser att magin bleknat med tiden. Men inget förhindrar en att drömma. Vem vet, det är kanske där den genuina julkänslan finns. Fri från bekymmer och förväntningar; endast magisk förväntan när tiden tycks stå still. Eller som Denny Crane så träffande uttrycker det: julen får allt som gått fel i världen att försvinna. Åtminstone för en stund.

Oavsett om jag finner den där speciella julkänslan eller inte kan jag inte förneka att julen är här. Således; från mig, till er alla, en riktigt god jul!