Tillbaka till juridiken efter en termin i exil. Tillbaka till paragrafernas förlovade land. Och kanske tillbaka till vardagen med lite struktur. Kanske. Och så hägrar utbytesstudier i höst. Kanske. Och det är möjligen det som oroar mig mest – avsaknaden av svar. Jag har ingen aning om hur detta år kommer att gestalta sig. Oklart, oförutsägbart, osäkert och möjligen spännande. Skräckblandad förtjustning.

4 dagar in på det nya året. Jag sitter i solig och vintrig huvudstad. Behaglig musik spelar i bakgrunden. Efter några dagars vila har jag återhämtat mig från nyårsfirandet i de värmländska skogarna.

2008 hade knappast kunnat slutat på ett bättre sätt.; nyårsfirandet kan inte beskrivas som annat än fantastiskt, något dramatiskt och minst sagt händelserikt. Som det gångna året, fast på blott två dagar. Det är en underdrift att säga att när jag väl kom hem till ett vintrigt och kallt Uppsala på nyårsdagen att jag var trött. Men inte utan ett belåtet leende på läpparna när jag somnade i en kall studentlägenhet till en film.

Vi anlände till Karlstad dagen innan nyårsafton. Väl hemma hos värdinnan tog jag kommandot i köket för att laga middag till de anländande gästerna. Efter en vecka i familjens och släktingars gissel var det minst sagt skönt att återse sina vänner.

Senare på kvällen var det dags för en prestigefylld kamp mellan herrarna och damerna om vem som skulle få sköta servering och diskning under nyårssittningen. Det blev champagneprovning, där man skulle identifiera vad som var vad utifrån smak och doft, nutidsfrågestport och avslutningsvis en musikgissningstävling. Efter en mycket jämn kamp fick vi herrar tyvärr se oss besegrade. Jag är övertygad om att de flesta av oss omedelbart bedömde möjligheterna till att överklaga resultatet. Men lät bli. Kanske bra det.

Kvällen skulle dock erbjuda flera överraskningar. Omkring tolvslaget informerade värdinnan mig om att jag var huvudansvarig för matlagningen under nyår och gav mig en bunt recept. Efter att sammanbitet ha accepterat, bläddrat igenom recepten, insett att det skulle kräva ett inte litet mått av planering, samordning och tålamod, började jag förbereda fläskfilén som skulle svalna under natten. Klockan slog halv två när jag slutligen gick och lade mig.

Jag vaknade upp på nyårsaftonsmorgon påtagligt trött. En sekund kände jag mig såväl förvirrad som förvånad över var jag befann mig. Det är inte var dag man går ner i köket och möts av samtliga sina vänner. Planen för dagen var en utflykt till de värmländska skogarna och fyrhjulningsskörning.

Men föga anade jag hur dramatisk dagen skulle bli. På väg till platsen för fyrhjulningsskörningen lyckades vi krocka två bilar. Efter att ha konstaterat att skadorna på bilarna var ringa på sin höjd fortsatte vi mot målet. Att försäkringsrätt inte ingår i grundutbildningen på juristlinjen blev vi smärtsamt påminda om.

Solen sken. Och frosten hade klätt träden i vitt. Värmland är onekligen vackert i dess vinterskrud. Att jag frös är dock en underdrift. Jag är uppenbarligen ingen naturmänniska. Efter korvgrillning och två varv runt den utstakade banan åkte jag i förtid tillbaka till huset för att förbereda kvällens trerätterssittning.

Men dagens dramatik var inte över. När jag som bäst stod och förberedde timjanmarinerad kycklingfilé och två spenatostpajer gick nämligen strömmen. Huvudsäkringen klarade uppenbarligen inte att både ugn och bastu var igång samtidigt. Jag viftade bort min irritation och fortsatte med matlagningen. I mörkret. Men med stearinljus. Nästintill mysigt och lite charmigt.

Samtidigt förberedde några andra dukningen i vardagsrummet. Två långbord hade ställts upp som pryddes med silvriga stjärnor, ljus och vitt porslin. Givetvis hade värdinnan också ordnat sånghäften. Det skulle bli en Uppsalasittning i dess rätta bemärkelse.

Och det blev det. Herrarna hade samtliga klätt sig i kostym, med fluga eller slips. Och flickorna kom i den ena vackra klänningen efter den andra. En innovation introducerades också. Bordsplaceringen ändrades genom rotation efter varje rätt. Och till förrätten fick jag en förtjusande blond värmländska, som sedan dessutom skulle visa sig vara en riktigt duktig danspartner. När det ätits, sjungits och talats klart dukade vi undan borden. Mitt tal kan nog vänligast beskrivas som något osammanhängande; spontantal är uppenbarligen inte min sak.

Vid tolvslaget gick vi naturligtvis ut. Såg upp mot den färgsprakande himlen. Skålade i champagne. Önskade varandra ett gott nytt år. I den stunden kan jag inte tänka mig att jag skulle vilja befinna mig någon annanstans än just på den frusna gräsmattan tillsammans med mina vänner. Det är svårt att känna sig ensam i sådant sällskap.

När klockan slog halv tre, efter några timmars dans och vänskapliga samtal i köket, föll jag praktiskt taget ner i sängen. Utmattat, trött och knappt med en enda tanke i huvudet. Ett fantastiskt nyårsfirande. Minst sagt.

Nyårsdagen blev av naturliga skäl lugn och inställd på en lång hemfärd. Det var inte utan ett visst mått av lättnad jag kunde skymta de två kyrktornen när vi anlände sent på kvällen till vintrigt Uppsala.

4 januari. Söndag. Det blir ytterligare några dagar i Stockholm innan jag återvänder till studenternas stad. Och tillbaka till allvaret. Tillbaka till verkligheten. Tills dess befinner jag mig i en bubbla av förnekelse över det som måste göras och det som borde göras, i stilla sällskap med en kopp te och mina nyårsförhoppningar. För förhoppningar kan ingen ta ifrån en.

2009 är här. Ett nytt år. Låt oss se vad det kan bära med sig.

Som styrelseledamot i Juridiska föreningen skulle givetvis jag även vara med och representera föreningen. Det är ju trots allt JF som äger bolaget bakom dagen. Nåja, 75 procent av bolaget. Själv hade jag klätt mig i min gråa kostym, med svartsilvrig slips och röd näsduk, något som jag till min egen förtjusning insåg matchade dagens grafiska profil. Omedvetet, ska tilläggas.

Som tur är var jag inte fastkedjad i föreningens monter hela dagen, utan jag fick också tillfälle att samla på mig gratispennor, en synnerligen fin väska från en medelstor byrå och samtala med de många juristerna. Jag minglade runt i någon timme och pratade främst med juristernas vars byråer har stora processavdelningar.

Efter att ha packat ihop JF:s monter traskade jag raskt hem för att byta om inför kvällens bankett på Stockholms nation. Och vilken bankett! Det är inte överdrift från min sida att hävda att det troligen var höstens bästa sittning sett till såväl mat som underhållning. Kanske inte när det gäller dansframträdanden från undertecknad själv dock.

Kontaktdagens ordförande höll ett fantastiskt tal som lånade form och uttryck från Obamas segertal. Och det gjorde hon definitivt rätt i – Obama är en mycket skicklig retoriker. Liksom Obama upprepade hon mantrat: Yes we can! Talet avslutades givetvis med: God bless you. Retorikern inom mig log.

Under kvällen framträdde även trollkarlen Johan Ståhl som lyckades hänföra publiken och mig med sina korttrick. Mest fantastiskt av allt var nog när publiken på sedvanligt Uppsalavis tackade honom för föreställningen genom att sjunga honom till trollar fram ett bowlingklot på scen. Oförglömligt.

Några vänner var dessutom toastmasters för kvällen och gjorde en parodi av juriststereotyperna: humanjuristen, affärsjuristen och akademikern. Affärsjuristen upprepade ständigt: Det går bra nu. Och även om publiken till stor del bestod av just affärsjurister anade jag att även de drog på läpparna. Studenterna skrattade i alla fall glatt.

Och idag var det dagen efter. Avslutande retorikseminarium i skrivkursen och till min glädje fick jag god beröm för min essä om Apple. Jag har för avsikt att publicera den även här inom den snaraste framtiden.

Torsdagskväll. Fröken Lewis sjunger en stilla ballad i bakgrunden. Jag smuttar lite på mitt te. Och jag kan inte annat än tänka: Det går bra nu.

Jag är övertygad om att det åtminstone är tre saker man kommer att komma ihåg från sin tid i Uppsala. Det första är de otaliga timmarna av slit framför kurslitteraturen. Det andra är alla sina underbara vänner man fått under studietiden; vänner för livet tveklöst. Det tredje är de fantastiska festerna. Och igår kväll var just det; fantastisk.

Jag har under mina tre år i Uppsala gått på en hel del fantastiska sittningar, men igår kväll tillhör en av de främsta. Kvällen till ära var jag dessutom klädd i min nya gråa kostym, vilket var något nytt för mig; jag som alltid har svart kostym på sittningar. Vidare hade jag blå skjorta och inte vit. Inte lika formell och lite ledigare, intalade jag mig.

Det bjöds givetvis på trerätters middag. Jag har inte tidigare varit på en sittning på V-dala nation och jag kan inte annat än säga att jag är imponerad av såväl maten som lokalen och personalen. Min servicemätare är om jag får te till efterrätten. Och det fick jag. Helt klart nöjd. Kladdkakan gjorde inte saken sämre. Inte heller det trevliga sällskapet vid JF-bordet.

Kvällens underhållning var också utan dess like; de olika reccegrupperna som gått till final bjöd på olika spex och salen fullkomligt bubblade av entusiasm och skratt. VM-laget vann efter en mycket jämn kamp, men det är svårt att inte charma publiken och domarna när man uppträder till ”När vi gräver guld i USA”.

När middagen var över dukades borden bort och gjorde utrymme för ett stort dansgolv och det var ett tag sedan jag haft så roligt på dansgolvet. En speciell rödhårig flicka förgyllde min kväll. Och att hon kunde dansa.

Efter att V-dala nation stängt och efter mer dans på en efterfest hos en vän följde jag henne till hennes dörr och sa god natt till flickan, för att sedan traskade hem igenom ett mörkt och öde Uppsala klockan halv fem på morgonen. Precis då kunde man se en tillstymmelse till att himlen började ljusna i horisonten. Med ett leende traskade jag förbi Carolina Rediviva och försökte dra mig till minnes när jag senast gick hem så här sent. Svaret undviker mig fortfarande.

Och denna lördag har tillbringats i sängen, framför The Notebook. Dessutom har skolan tagit vid på allvar i veckan. Tills på måndag måste jag göra en retorisk analys av en debattartikel och tills på torsdag har jag en skriftlig pathosargumentation att lämna in.

Men just idag kommer jag inte oroa mig över det, utan stillsamt sjunka ner framför ytterligare en film. Ibland är livet vackert, även om man har huvudvärk. Igår var en kväll jag länge kommer att minnas…