Jag förväntar mig nästan att sagan skulle börja med de sedvanliga orden ”det var en gång”. Men i själva verket börjar den med en inbjudan. I lördags var det nämligen kommittéfest på Jontes och trots att jag inte suttit i kommittén blev jag inbjuden. Något man givetvis inte kan tacka nej till. Och tur är väl det, annars hade sagan knappt börjat innan sista ordet var skrivet.

Efter tre timmars diskussion om Juridiska föreningens budget för nästkommande år kändes det nästan som en befrielse att få dra på sig kostymen och se fram emot en trevlig kväll med sång och god mat. Och det blev onekligen bådadera. Själv lyckades jag stämma upp i såväl Disney-låtar som studentssången innan efterrätten hade dukats fram.

Efter sittningen gjorde i vanlig ordning plats för dansgolv på nedervåningen. Och innan jag ens förstått eller ens börjat att förstå vad som hänt dansade vi där tillsammans. Blickarna möttes. Timmarna försvann. Inget existerade förutom den blonda flickan. Men snart började verkligheten hinna ikapp mig. Sagans skimmer falnade. Men för en stund hade hon lyckats tina upp ett sedan länge fruset hjärta. För en stund lyckades hon rämna den mur jag så omsorgsfullt byggt upp.

Jag vaknade morgonen därefter, påtagligt trött och en smula förvirrad ska väl erkännas. En vän hade lovat en lugn söndag med musikaler och film och det kan man inte tacka nej till. Jag begav mig således vid halvtvå snåret ut i ett vitt Uppsala och styrde stegen mot Väktargatan. Själv hade jag inte sett Chess tidigare så det var en trevlig överraskning. Och jag kunde inte undgå att tänka när jag satt där i fåtöljen under en filt; så långt borta, men ändå så nära. Verkligheten krossar illusionen.

Jag som alltid haft fötterna på jorden känner hur fotfästet inte längre är lika stabilt. Faller jag? Eller inbillar jag mig? Jag slår bort tanken. Tar en klunk te. Vänder blicken till världen utanför mitt fönster. Snön yr fortfarande utanför. Jag drar en djup suck och återvänder till sakerna jag borde göra.