I morgon tar en ny termin vid. Tillbaka till paragraferna. Tillbaka till juridiken. Och tillbaka till allvaret. Även om jag har haft otroligt roligt under min termin i exil skulle jag fara med osanning om jag sa att det inte är med ett visst mått av lättnad jag återvänder till juridiska institutionen. Jag antar att det endast att konstatera att man är förlorad. Hopplöst förlorad.

Men det visste man redan. Även om man kanske inte vågat erkänna det för sig själv. Det blir onekligen uppenbart när man studerar på en annan institution för en termin. Och det kunde inte ha blivit mer tydligt när jag fick min respons från mitt sluttal i retoriken. En student hade nämligen på sin lapp skrivit som konstruktiv kritik som såväl positivt som negativt: din personlighet är jurist. Jag hade svårt att inte le inombords när jag såg det. Träffande och sannolikt lite väl sant.

I mitt avslutande tal talade jag om vänskap, sann vänskap. Som upplagt för klyschor. Och i ett visst avseende blev det säkerligen lite klyschigt. Medvetet också. Men det gick mycket bra och jag var nöjd med innehållet i talet. Troligen var det mer känsloladdat än något tal jag hållit på retoriken, troligen mer känsloladdat än något tal jag hållit över huvudtaget. Och därmed förhoppningsvis en smula överraskande för publiken.

Men även om det är med en känsla av lättnad jag inser att allvaret tar vid i morgon har jag svårt att framkalla den där känslan av genuin motivation och förväntan. Men den kanske kommer. Kanske. Återstår att se i morgon antar jag. Gäller att ta sig i skjortkragen, rätta till slipsen och åter dyka ner bland lagtext, doktrin och rättsfall. Kommer troligen att känna mig som hemma. Välbekant och tryggt.

Helgen har gått i festligheternas tecken. I fredags var det tentafest för de som just tenterat diverse fördjupningskurser och igår var jag hos en vän som hade en utflyttningsfest. Hon åker nämligen till Australien för utlandsstudier. Det blev en gemytlig och trevlig kväll. Pratglada värmländskor och argentinskt rödvin. Och ett avsked.

Själv befinner jag mig åter i valens skymningsland. Tyvärr fick jag ett negativt svar på min ansökan om utlandsstudier till Kanada. Istället hägrar de brittiska öarna. I alla fall i mina tankar. Valet är inte gjort än. Jag har tills februari på mig. Under tiden är jag upptagen med att skamlöst framhäva mig som den främsta gåvan till diverse byråer inför sommaren.

Söndagskväll. Dags att lämna det gamla bakom en, omfamna det nya och försöka att inte bli överdrivet nostalgisk. För det har varit en bra termin i exil. Nya ansikten, nya människor. Vars personligheter inte är utpräglat jurister. På gott och ont. Och retorik kan vara riktigt spännande, nästan lika spännande som grundlagsutredningar och fel i vara. Men bara nästan.

Men vad hade hänt om Apollo 11 inte kunde ha lyft från månens yta och därmed strandsatt Armstrong och Aldrin? Givetvis hade Vita huset förberett för denna risk. William Safire skrev därmed talet ”In Event of Moon Disaster” som kan läsas här.

Månlandningen lyckades visserligen och Nixon behövde aldrig hålla talet. Retoriskt måste talet ha varit särskilt svårt att utforma. Självfallet måste de döda astronauterna hedras, men samtidigt vill USA inte framstå som landet som misslyckades med att sätta människan på månen. Retorik kan onekligen vara spännande.

Veckan inleddes intensivt med såväl basgruppsmöte som styrelsemöte. Jag kände mig trött och sliten när jag traskade hem från Jontes stuga efter nio i måndags. Veckan kunde ha börjat bättre var min tanke när jag styrde stegen genom Engelska parken.

I tisdags hade jag det sista retorikseminariet i grundkursen. Det kändes en smula surrealistiskt att sitta i klassrummet och konstatera att jag snart läst retorik en halv termin. Som sagt; veckorna försvinner. Och vore det inte för en annalkande tentamen hade jag kanske inte märkt någon skillnad.

På tisdagskvällen var jag även på ett möte med JF:s revisorer tillsammans med fröken ordförande och skattmästaren. Det gick alldeles utmärkt. Till och med över förväntan. Det är skönt att veta att det mesta står rätt till, i synnerhet när man sitter i styrelsen och har straffansvar för eventuella oegentligheter.

Onsdagen kom sedan att präglas av flera timmars inläsning av retorisk terminologi på biblioteket. Efter många timmar i böckernas sällskap traskade jag sedan hem, lämnade mina saker, och vände sedan för att gå och handla. Några av mina vänner och jag hade nämligen planerat en kväll med hemlagade hamburgare med alla tillbehör man kan tänka sig. Och vin. Det blev en riktigt trevlig kväll, vilket jag smärtsamt blev varse när jag vaknade dagen efter.

Såväl torsdag som fredag försvann i intet. Och idag är det återigen dagen efter. Igår arrangerade nämligen min vän Johannes och jag en av våra återkommande middagar på Jontes stuga. Denna gång med maffia-tema. Och vilken tillställning! Vi hade dukat upp ett långbord med vit duk och ljusstakar. Elegant, minst sagt.

Kvällen till ära begick jag dessutom ett stilbrott genom att ta på mig en vit slips. Det passade temat övertygade jag mig själv om. Livets svåra val. Lika väl som kläderna gör mannen, gör även stilen mannen, menade jag. Och kvällen befogade ett stilbrott – det går dessutom inte att komma undan att vit slips kan vara riktigt snyggt. Synd att det enligt etikettreglerna endast lämpar sig till begravning. Egentligen.

På menyn stod italiensk bruschetta med egenhändigt gjort pesto och tomat och mozarella till förrätt. Till huvudrätt blev det min italienska kycklingpasta med soltorkade tomater och färsk spenat. Panacotta och gino, dvs. varm fruktsallad med vit choklad avslutade middagen. Själv var jag alldeles för uppe i varv efter all matlagning att jag inte riktigt kunde njuta, men jag tror gästerna uppskattade matlagningen. Och det måste vara huvudsaken.

Och idag var det tillbaka till verkligheten. Tentan i retorik närmar sig med en oroväckande hastighet. Dagen har således tillbringats med ett något trögt huvud i böckerna. Det stillar åtminstone det dåliga samvetet försöker jag övertala mig själv. Mer eller mindre framgångsrikt ska kanske tilläggas.

Söndag. Slutet på veckan. Men också slutet på början. Av denna termin. Tillbaka till kurslitteraturen.

Veckan började med att jag stod på registreringen för de nya juriststudenterna och informerade om Juridiska föreningen. En smula humoristiskt var att jag besannade bilden av juriststudenten, som institutionen uppenbarligen hade utmålat denne i sin information till de antagna, när jag stod där i min gråa kavaj och blåa skjorta.

Senare på eftermiddagen informerade vi även på deras introduktionsföreläsning och vi gav ett något förvirrad intryck, men humant intalade vi oss. Jag var nära att säga något om lokalen, men lyckades behärska mig – institutionen hade bokat missionskyrkan för ändamålet. Att stå i predikstolen framför över 300 nya juriststudenter och tala om JF:s hemsida kan inte beskrivas som annat än mycket besynnerligt.

I onsdags var jag också på min egen registrering för grundkursen i retorik på litteraturvetenskapliga institutionen. Det var en upplevelse i sig. Kursföreståndarna var märkbart glada över att vi var 60 studenter; själv är jag van att vi är omkring 250-300 i samma föreläsningssal. Vidare var jag den enda med kavaj och skjorta i hela föreläsningssalen.

Konstrasterna mot Juridicum är med andra ord skarpa. Man kastas från en värld till en annan. Att juristutbildningen också stöper en i en viss form för att få oss att tänka, bete och klä oss som jurister kunde inte ha varit tydligare i den lilla föreläsningssalen. För en stund kände jag mig nästan lite vilse. Men bara för en stund.

På eftermiddagen hade vi den första föreläsningen där en professor i retorik introducerade oss till ämnet. Och jag blev positivt överraskad. För att illustrera ordets makt visade han tal från demokraternas partikongress som för närvarande pågår i USA på YouTube. Ja, litteraturvetenskapliga institutionen använder YouTube på sina föreläsningar. Jag tror inte ens tanken föresvävats på Juridicum.

Dessutom har det varit en hel del festligheter på kvällarna i samband med nollningen av de nya juriststudenterna som jag deltagit på. Läsning på dagarna och fest på kvällarna – livet som student kan inte beskrivas enklare än så.

Och nu sitter jag här denna söndag och sista augusti med min tekopp som blivit ljummen medan jag skrivit detta och känner mig tillfreds. Tillbaka i studenternas stad, tillbaka till livet som student. Och plötsligt känns de där tolv veckornas sommar som bortblåsta. På gott och ont.

Hösten är här.