Daniel Craig är tillbaka i rollen som James Bond. Efter ha blivit förrådd av sin älskade Vesper ger sig Bond ut på en jakt efter hämnd och sanningen. Snart visar det sig att den organisation som övade utpressning mot Vesper är mer komplex, omfattande och farlig än MI6 först misstänkt. Men kan Bond fokusera på uppdraget och inte förblindas av sitt hämndbegär?

Quantum of Solace tar vid omedelbart efter att Casino Royale slutar. Att därmed ha sett den föregående filmen kanske inte är en nödvändig förutsättning, men underlättar onekligen. Själv hade jag trots det lite svårt att hänga med i de olika svängarna. Och det säger en del om Quantum of Solace som film.

Som actionfilm betraktat infriar Quantum Solace de höga förhoppningarna. Som Bond-film betraktat, tyvärr inte. Den intelligenta dialogen från Casino Royale är som bortblåst. Istället staplas actionsekvenser på rad med avbrott för någon ledtråd som för Bond vidare i sin jakt. Borta är elegansen från föregångaren. Borta är överblicken. Istället blir det ryckigt och osammanhängande. Och så fortgår det i en timme och 45 minuter.

När Casino Royale gick upp på biograferna blev jag positivt överraskad över hur filmskaparna lyckats nyskapa Bond-konceptet. Quantum of Solace fortsätter på samma inslagna bana och Daniel Craig i rollen som Bond kunde inte kännas mer rätt. Denna gång är han lite mer sliten, ännu råare, men också mer rutinerad. Judi Dench som M är utmärkt och Kurylenko som en annorlunda Bond-brud är ett intressant inslag, men det räcker inte.

Jag kan heller inte undgå att notera att den närmast obligatoriska och klassiska repliken: ”Bond, James Bond”, lyser med sin frånvaro i filmen. Det är en detalj förvisso, men det är också utmärkande för filmen som helhet – de små detaljerna som gör en Bond-film till just en Bond-film saknas. Och det kan knappast vara ett gott betyg.

Filmens betyg: 3/5 – Quantum of Solace är tveklöst en av årets bästa actionfilmer. Men av en Bond-film förväntar jag mig dessvärre mycket mer. Att hoppas att denna film skulle bli årets film var tyvärr att hoppas på för mycket.

I Gordanius sökande efter sanningen blottlägger han lögner, svek och förvridna passioner. Och snart inser han att det inte är endast den anklagades liv som står på spel, utan såväl Ciceros som hans eget. Om sanningen kommer ut hotar det nämligen den innersta kretsen av Roms maktelit.

Romarblod är den första delen i författaren Steven Saylors serie ”Sub Rosa” om privatdetektiven Gordanius. Saylor har baserat sin roman på ett autentiskt försvarstal av Cicero om Sextus Roscius filius. Händelserna utspelar sig i en epok då Roms styrs av diktatorn tillika generalen Lucius Cornelius Sulla, som kommit till makten efter en lång tids inbördeskrig.

Det första som slår en är Saylors förmåga att väcka det antika Rom till liv. Forum Romanum, det stora torget i Rom och den romerska landsbygden i Ameria skildras på ett effektfullt och målande sätt. Saylors öga för detaljer ger Romarblod ett autentiskt skimmer över sig, som gör att man förleds tro att man faktiskt befinner sig i Rom omkring 80 f.Kr. Även karakteriseringen av Cicero känns trovärdig – det är uppenbart att Saylor lagt ner stor möda på efterforskningar om denna historiska gestalt.

Som en god deckarförfattare blottlägger Saylor långsamt de olika omständigheterna i fallet – det blir aldrig tråkigt, något som är en dödssynd för deckare, utan Saylor lyckas på ett skickligt sätt öka spänningen, givetvis med några oväntade vändningar.

Inledningsvis störde jag mig en smula på jag-perspektivet som Saylor valt för Gordianus, men ju mer involverad jag blev i fallet desto mer tonade irritationen bort och utbyttes snart i förundran över denna berättarteknik – det låter läsaren följa Gordianus inre dialog och tankar medan denne nystar i det besynnerliga mordet.

Det ligger onekligen i farans riktning att en deckare i historisk miljö baserat på ett autentiskt rättsfall av Cicero tilltalar en juriststudent som för närvarande studerar retorik. Jag medger att jag med andra ord utgör en ideal målgrupp.

Trots det kan jag varmt rekommendera Romarblod till de som vill avnjuta en intensiv och välskriven deckare, som utspelar sig i en tidsepok där intriger, konspirationer och maktlystenhet var en del av vardagen. Romarblod är en klassisk gåta, i dubbel bemärkelse.

Snart sprider sig emellertid epidemin och vetenskapen står handfallen inför orsakerna till sjukdomen. För att finna friska silkesmaskägg måste Hervé Joncour således bege sig till Japan; ett örike som i decennier vägrat kontakt med omvärlden och som sägs spinna det vackraste silket i världen.

Väl i Japan möter han en kvinna. De talar aldrig med varandra och han kan inte läsa det meddelande hon lämnar honom, men Hervé Joncour är besatt. Föga visste han att resan till världens ände skulle förändra hans liv.

Silke är den italienska författaren Alessandro Bariccos fjärde roman. I denna bok skildrar han en mans sällsamma liv i all dess enkelhet, samtidigt som det är en berättelse om längtan, besatthet och kärlekens komplexitet.

Trots bokens ringa längd har den 65 kapitel, vilket är ett intressant drag från författarens sida. Det är som att Baricco avsiktligt vill att läsaren ska stanna upp och låta orden sjunka in, innan nästa scen skildras. Klart är att det skapar en behaglig läsupplevelse och en berättarton som jag inte upplevt hos någon annan författare.

Formen passar även väl till Bariccos närmast poetiska språk. Baricco suddar ut gränsen mellan prosa och poesi; språket är kort, men inte korthugget, vackert i dess enkelhet och lättsamt att läsa. Samtidigt döljer språket ett färgstarkt bildspråk. På blott några ord lyckas Baricco förmedla en bild av lättaste silke och stilla sjöar i det japanska inlandet. Att översätta en bok som denna kan omöjligen ha varit en lätt uppgift.

Det är även sällan jag upplevt en bok som lämnar mycket osagt, men som genom att låta det vara osagt säger desto mer. Som läsare känner man Hervé Joncours längtan till det främmande landet och kvinnan han mötte där, utan att det faktiskt beskrivs. Man känner även hans hustru Hélènes rädsla att förlora sin make till ett annat land och till en annan kvinna. Det beskrivs aldrig, men är lika tydligt som om det skulle stå svart på vitt.

Silke kan inte beskrivas som något annat en ljuvlig vacker berättelse av sällan skådat slag, med ett slut som får en att se på boken med delvis nya ögon. Alessandro Barricco har lyckats väva en historia lika skimrande som finaste silke.

Den sex åriga pojken Ender Wiggin kan vara den I.F. letat efter och han överförs till I.F:s stridsskola belägen på en rymdstation, där han tillsammans med många andra barn tränas till att leda arméer i krig genom olika krigsspel.

Ender briljerar snabbt i allt han företar sig och hans förmåga att ständigt tänka i nya oväntade banor gör honom oslagbar – ingen kan slå honom i spelen. Frågan är hur I.F. ska kunna manipulera ett litet barn till att utradera en hel ras och samtidigt ge honom färdigheterna som krävs?

Jag hade, trots att Ender’s Game anses av många som en av de bästa science fiction-romanerna som någonsin skrivits, inte hört talas om denna bok innan en vän tipsade mig om den. Och jag är mycket tacksam för att han gjorde det; efter blott ett tiotal sidor kunde jag knappt släppa boken ifrån mig.

Författaren Orson Scott Card målar skickligt upp en dyster framtid med en desperat jakt efter underbarnet som kan rädda mänskligheten. Det är en berättelse om förlorad barndom, där barn inte endast förväntas att agera som vuxna, utan även som soldater i krig.

Den internationella flottan är närmast hänsynlös i sina metoder till att finna den ultimata soldaten och ju mer Ender avancerar på stridsskolan desto mer börjar han inse hur han och de andra barnen manipuleras till att bli det I.F. letar efter. Spelen har blivit verklighet.

Samtidigt som man får följa Ender’s utbildning på stridsskolan berättas parallellt hur Enders äldre bror Peter och syster Valentine som under pseudonymer skriver politiska artiklar i syfte att skapa debatt och slutligen påverka världspolitiken i den riktning de behagar – en annan form av manipulation.

Ender’s Game är kort sagt en intensiv och fängslande bok med mycket intressanta teman – jag kan inte annat än att rekommendera den starkt.

Christian Bale är tillbaka i rollen som mörkrets riddare – Batman. Han ställs nu inför en psykotisk galning vid namn Jokern som ämnar sänka staden Gotham i en andra våg av kaos och förstörelse. Samtidigt har Bruces kärlek Rachel Dawson förälskat sig i stadens framgångsrike åklagare Harvey Dent.

Jag gick till biografen med högt ställda förväntningar. Batman Begins har jag sett ett otal gånger och är en av mina favoritfilmer. Jag räknade således kallt med att uppföljaren skulle överträffa föregångaren. Jag blev inte besviken – The Dark Knight infriar mina förväntningar. Och lite till.

Skådespelarinsatserna kan inte beskrivas som annat än fenomenala. Heath Ledger gör troligen sin livs roll som Jokern. Han är obehagligt psykotisk och samtidigt dödligt lekfull. Ledger stjäl praktiskt taget varje scen han medverkar i.

Maggie Gyllenhall som Rachel Dawson är också en välkommen förändring i jämförelse med den stela och osympatiska Katie Holmes. Christian Bale gör återigen en gedigen insats och lyckas väl förmedla Batmans inre kamp mellan vad som är rätt och vad han måste göra.

Intensiv beskriver filmen väl. Actionsekvenserna är välregisserade och tempot rasande. Dialogen är knivskarp och trovärdig. Dessutom belyser filmen på ett snyggt sätt den klassiska motsättningen mellan ordning och kaos.

Christopher Nolan tvekar heller inte att diskutera Batmans hjälteroll, vilket titeln uttryckligen återspeglar – han är en mörk riddare, vad invånarna Gotham behöver, inget annat. Batman tvingas därigenom ifrågasätta sin egen existens.

Min främsta kritik är filmens längd – 2 timmar och 38 minuter. Den tappar förvisso aldrig i tempo, men kunde med fördel ha varit något kortare. I sammanhanget är det dock knappast något anmärkningvärt.

The Dark Knight är inget annat än ett mästerverk och onekligen den bästa Batman-filmen hittills. Jag är kort sagt betagen.

Filmens betyg: 5/5 – Mörk, intensiv och med en Heath Ledger i högform. The Dark Knight är en omedelbar klassiker.