Åter tillbaka på Juridicum. Åter tillbaka till paragraferna. Och åter tillbaka i gamla mönster. Onekligen välbekant och på något sätt tryggt. Kanske i ett visst avseende lite väl tryggt. Terminen i exil förpassas till minnet och tonar långsamt bort. Och vore det inte för att jag lärt mig en och annan retorisk term skulle jag nästan kunna tro att jag knappt varit borta.

I fredags bröt jag emellertid mönstret genom att ta tåget till huvudstaden. Jag skulle nämligen intervjua den verkställande ledamoten Gunnar Strömmer på den ideella organisationen Centrum för rättvisa för en artikel till Press Judicata. Efter att ha traskat genom en kall och grå huvudstad, förbi den kungliga slottet och mot skeppsbron hittade jag slutligen rätt.

Jag måste ha framstått som en smula förvirrad och vilse när jag något tidigare än vad som avtalats ringde på deras dörr. Deras kontor var dessutom beläget i källaren och för närvarande under konstruktion så jag traskade rakt in i arbetsrummet utan att vara medveten om det. Efter att ha hälsat på samtliga slog vi oss slutligen ner i ett litet lunchrum med pentry.

Vi samtalade i omkring 45 minuter om juridisk aktivism, grundlagsutredningen och en författningsdomstols vara eller icke vara – jag är förvånad över att jag i efterhand kunde tyda mina egna minnesanteckningar, som jag febrilt tecknat ner under samtalet. Kort, men intensivt beskriver mötet väl.

För innan jag visste ordet av satt jag bussen hem till mor min för en snabbvisit och middag. Klockan slog tio när jag slutligen kunde skymta de två kyrkotornen från tågfönstret. Trött, och besynnerligt nog, något vilsen, styrde jag stegen hemåt.

På lördagen var det dags för årets första ämbetsmannafest. Denna gång utan tema, vilket förvisso knappast gjorde någon skillnad för mitt vidkommande – jag brukar komma i kostym vilket som. Det är endast valet av skjorta och slips som brukar variera. Stiligt, brukar mitt tema vara. Vissa traditioner är till för att hållas, menar jag bestämt.

I sedvanlig ordning avtackade även den nya styrelsen mig och fröken ordförande. Som tack för mitt arbete som föreningens sekreterare under föregående år hade de köpt några saker som enligt deras mening karaktäriserar mig.

Jag fick nämligen te och två fina tekoppar (som till min förtjusning också matchar mina underlägg), en Disney-film och chips. Onekligen träffsäkert. Vad gäller det sistnämnda kan jag emellertid säga att jag inte är överdrivet förtjust i chips. Förutom efter ett och annat glas vin, ska kanske tilläggas.

Då är snart denna måndag till ända. Springsteen sjunger från ”Working on a Dream”. Och jag fortsätter att arbeta på min dröm. Vag och diffus till trots. Det är drömmarna som för en framåt. Åtminstone vill jag intala mig det.

I måndags hade jag seminarium mellan sex och nio på kvällen, eftersom vårt seminarium blev inställt föregående vecka. Det kändes en smula besynnerligt att sitta i ett seminarierum på litteraturvetenskapliga institutionen medan byggnaden i övrigt ekade tom.

I tisdags var jag på Snerikes nation med styrelsen i Juridiska föreningen för en efterlängtad och i viss mån försenad kickoff. Det blev en riktigt lyckad kväll, men mycket god mat och sedan dans i Snerikes stora festsal som minst sagt var fylld till sista man. Att gå ut på nation tillhör studentlivet, men jag undrade stilla när jag traskade hem om det inte med tiden blivit något överspelat. Vissa saker förlorar sin charm efter några år. På gott och ont.

Såväl onsdag som torsdag kväll var jag på redaktionsmöte respektive skribentmöte för tidningen Press Judicata, som jag skriver en del för. Arbetet med nästa nummer påbörjades och så diskuterade vi mässguiden till juristernas kontaktdag i vilken tidningen fått en egen avdelning. Själv har jag skrivit två artiklar till den så jag ser verkligen fram emot att få se slutresultatet.

Och igår kväll arrangerade styrelsen och jag en middag för vår vänförening ELSA. Vi dukade upp för en trerätterssittning, med mig som ytterst ansvarig för matlagningen. Efter sittningen blev det som sig bör dans på nedervåningen. Det var således bara att kasta av sig kavajen och göra några Travolta-inspirerade steg. Och jag är övertygad om att gästerna från ELSA hade minst lika roligt som jag själv.

Och idag är det lördag. En stilla sådan. Och trots att jag har en hel lista med göromål som jag bör få avklarade försöker jag att luta mig tillbaka. En sak i sänder. Nåväl, inte fler än två i alla fall. Jag rusar vidare men försöker inget annat än att stå still, möjligen rädd för att livet i övrigt springer ifrån mig.

Springer för att stå stilla.