Den sex åriga pojken Ender Wiggin kan vara den I.F. letat efter och han överförs till I.F:s stridsskola belägen på en rymdstation, där han tillsammans med många andra barn tränas till att leda arméer i krig genom olika krigsspel.

Ender briljerar snabbt i allt han företar sig och hans förmåga att ständigt tänka i nya oväntade banor gör honom oslagbar – ingen kan slå honom i spelen. Frågan är hur I.F. ska kunna manipulera ett litet barn till att utradera en hel ras och samtidigt ge honom färdigheterna som krävs?

Jag hade, trots att Ender’s Game anses av många som en av de bästa science fiction-romanerna som någonsin skrivits, inte hört talas om denna bok innan en vän tipsade mig om den. Och jag är mycket tacksam för att han gjorde det; efter blott ett tiotal sidor kunde jag knappt släppa boken ifrån mig.

Författaren Orson Scott Card målar skickligt upp en dyster framtid med en desperat jakt efter underbarnet som kan rädda mänskligheten. Det är en berättelse om förlorad barndom, där barn inte endast förväntas att agera som vuxna, utan även som soldater i krig.

Den internationella flottan är närmast hänsynlös i sina metoder till att finna den ultimata soldaten och ju mer Ender avancerar på stridsskolan desto mer börjar han inse hur han och de andra barnen manipuleras till att bli det I.F. letar efter. Spelen har blivit verklighet.

Samtidigt som man får följa Ender’s utbildning på stridsskolan berättas parallellt hur Enders äldre bror Peter och syster Valentine som under pseudonymer skriver politiska artiklar i syfte att skapa debatt och slutligen påverka världspolitiken i den riktning de behagar – en annan form av manipulation.

Ender’s Game är kort sagt en intensiv och fängslande bok med mycket intressanta teman – jag kan inte annat än att rekommendera den starkt.