Studenternas stad är täckt i dimma denna onsdag. En vit vägg möter mig när jag kastar en blick utanför fönstret. Tankar om framtiden snurrar i mitt medvetande. Vägen är lika osynlig som om det vore täckt av en ogenomtränglig dimma. Obestämd.
Jag har börjat promenera på kvällarna. Det är vackert att raskt traska genom ett mörkt, men upplyst Uppsala endast med sina egna tankar som sällskap. Och för några dagar sedan slog det mig; min tid i studenternas stad är begränsad. Hittills har studietiden framstått som oändlig.