U2 spelar i bakgrunden. All I Want is You. Och tankarna rör sig omedelbart till flickan med det gyllene håret, flickan som totalt vänt upp och ner på min tillvaro. Världen ter sig onekligen en smula annorlunda.

Det är som om jag de senaste dagarna har vandrat omkring i en surrealistisk dröm. Och långsamt har drömmen flutit samman med verkligheten – omöjliga att särskilja. Inte ens den snabbt annalkande tentamen i internationell skatterätt synes oroa mig.

Den närmast obligatoriska tentaångesten lyser också, besynnerligt nog, med sin frånvaro. Den minst sagt gedigna skattelagstiftningen framstår inte längre som lika skräckinjagande. Självbedrägeri, undrar jag stilla. Möjligen. Men det är som om jag befinner mig i en helt ny värld, en värld jag inte visste fanns, än mindre kunde ana för någon månad sedan.

Jag har alltid intalat mig om att försöka leva mer i nuet. Men hopplöst misslyckats i praktiken. Studenten synes leva i framtiden, morgondagen, vad som kommer att hända. Så även jag. Men nu har jag fått ett skäl bättre än något annat att inte tänka på framtiden, utan bara vara här och nu.

Bilder passerar långsamt genom mitt medvetande. Trevlig chokladprovning på Stockholms nation. Ett snabbesök över helgen hos föräldrarna i Stockholm med italiensk middag och vin. En sagolik promenad genom universitetsparken. Utsikten över ett snötäckt Uppsala från slottet. Och en biokväll jag sent kommer att glömma.

En helt ny värld, en helt ny verklighet. Insikten sjunker långsamt in.

Trots det fortsätter jag, besynnerligt nog, att undvika att ta mig i skjortkragen och ta tag i saken. Istället försöker jag fånga nuet. Förtränga vad jag borde göra, bortse från alla krav och bara vara.

Men jag misslyckas. Tankarna vägrar stå stilla. Jag lever för morgondagen, eller snarare löftet om morgondagen. Även om framtiden är osäker och obestämd är det framtidsdrömmarna som jag håller fast vid. Möjligen naturligt för en student. Morgondagen är allt. Men kanske glömmer man att ibland försöka fånga nuet, att njuta av bara det som är. Terminer rusar förbi. Veckorna försvinner. Ibland måste man stanna upp. Annars riskerar studietiden passera utan minsta reflektion.

Då och då dyker dock tillfällen upp när man befinner sig i nuet. Ofta inser man det inte förrän tillfället är över. Nuet försvinner. Man ser det passera. Ibland kan det vara ett par sekunder, ibland varar det längre. Och inte sällan kan man komma på sig själv med att tänka; varför sa jag inte eller gjorde så? När insikten sjunker in är ögonblicket förlorat. Det som inte blev sagt lämnas osagt. Man ångrar inte saker man gjort, bara saker man inte gjorde.

Men ibland dyker också sällsynta tillfällen upp när man inser att man befinner sig i nuet. Det kan vara på ett dansgolv, det kan vara i trevligt sällskap med vänner, på en middag eller över en fika. Världen utanför är bara kulisser. Det enda som existerar och betyder något är här och nu.

Och igår kväll var ett sådant tillfälle. Jag mötte nämligen upp några vänner som just skrivit sin tenta på termin 5 för att äta middag. Indiskt restaurang. Det var både lättade och så där utmattat glada som man är efter att ha tenterat en hel termin på blott fem timmar.

Den enda kunskapen jag har om indisk mat är att den är känd för att vara stark, varför jag tog det säkra före det osäkra och beställde in rätten som var särskilt rekommenderad för barn. Och det smakade bra. Trevligt sällskap och god mat.

Efter middagen traskade vi och hyrde en film för att sedan styra stegen hem till dem, där det till filmen serverades te. Mycket mysigt. Det är sådana tillfällen som sätter guldkant på tillvaron, hur klychigt det än låter, men icke desto mindre sant.

Om man frågar sig om man just i denna stund vill befinna sig någonstans eller göra något annat? Om nej befinner man sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Och det kanske just är det som är nuet. Det är i nuet jag är som lyckligast. Utan krav, utan måsten. Kanske är den enfaldiga jakten efter nuet egentligen en jakt på lycka.

Fröken Carey sjunger julsånger i bakgrunden. All I Want for Christmas is You. Och så drömmer jag mig bort från nuet till framtiden. På något sätt är morgondagen en tryggare plats än nuet. Borde med andra ord återvända till min uppsats.

I fredags gick årets juristgasque av stapeln på V-dala nation. Temat var tusen och natt. Borden var klädda i rött och matlagningen gick på arabiskt tema. Efter några glas vin lyckades jag övertyga samtliga kring mitt bord att stämma upp i Disney-sång. Mycket trevligt.

När väl borden var undandukade gjordes plats för två dansgolv, varav det ena hade ett liveband. Vilket alltid, åtminstone enligt min mening, brukar vara en succé. Själv hade jag i alla fall mycket roligt, så roligt att till och med sångaren berömde mig för min dansuppvisning. När klockan slog kvart i två traskade jag hem, nöjd och påtagligt trött, samtidigt som regnet föll från en gråsvart himmel.

Att jag hade haft en fantastisk kväll kvällen innan blev jag mycket varse om när jag vaknade upp på lördagsmorgonen, trött i huvudet och med insikten att jag var tvungen att ta mig upp ur sängen för att ta mig till tåget till huvudstaden.

Jag hade nämligen lovat att åka hem till helgen för att få se på det nya huset. Och jag måste erkänna att det kändes en smula besynnerligt att stå där i en nybyggd villa och träffa sin familj – jag var på besök, jag var inte hemma var tanken som slog mig.

På söndagen sedan hade jag blivit hembjuden till en tjej från min basgrupp från föregående termin. Hon hade lovat att bjuda på riktig kinesisk kokkonst. Och vilken mat! Dessutom hade hon bjudit hem några av sina vänner från Handelshögskolan. Att handelsstudenter är ett säreget släkte fick jag snabbt bekräftat för mig.

Det blev mycket samtalande om skolans lokaler och att de hade haft en Porsche på sin inspark. Trevligt var det i alla fall, även om jag hade föredragit ett och annat juristskämt för att lätta upp stämningen, men efter ett oskälighetskämt från min sida insåg jag att det kanske inte var riktigt rätt forum.

Väl hemma på söndagskvällen var jag besynnerligt pigg och fick för mig att tvätta veckans skjortor var ypperlig idé. Klockan slog halv tolv när jag styrde stegen mot tvättstugan. Några timmar och sex nytvättade skjortor senare gick jag i alla fall till sängs.

Och igår var det karriärcentrum nere på nya Juridicum. På dagen närvarade jag på en lunchföreläsning med en simulerad intervju och på kvällen var det mingelkväll med mingelskola. Det kändes minst sagt en smula konstlat att få instruktioner om hur man ska mingla på bästa sätt – när jag väl fått en fördrink ligger det så att säga i farans riktning att jag råkar samtalar med folk.

Tisdagsförmiddagen tillbringade jag med att gå runt i cirklar i mitt lilla studentrum för att öva in mitt tal om personlig integritet. Jag fortsätter att profilera mig som juristen i retorikgruppen. Och med dylika ämnesval är det knappast en svår uppgift.

Talet gick bra. Med slips, skjorta och kavaj, samt ett lugnt uppträdande gjorde jag nog ett gott intryck som jurist. Troligen lite väl gott när klasskamraterna efteråt inte hade alltför mycket att kommentera. Om det är en bra sak eller inte är svårt att svara på.

Och då är jag tillbaka där jag började. Denna tisdagskväll lider mot sitt slut. Dagarna försvinner innan jag ens försökt att fånga dem. Tankarna rusar vidare och jag med dem. Jag försöker fånga det flyktiga nuet, men utan framgång. I morgon är det en ny dag.

Jag har börjat promenera på kvällarna. Det är vackert att raskt traska genom ett mörkt, men upplyst Uppsala endast med sina egna tankar som sällskap. Och för några dagar sedan slog det mig; min tid i studenternas stad är begränsad. Hittills har studietiden framstått som oändlig.

Inte ens när jag traskade hem en sen kväll från biblioteket med en vän och vi konstaterade att vi var halvvägs genom utbildningen kände jag att tiden är begränsad. Sedan dess har ytterligare ett år förflutit.

Nästa höst planerar jag dessutom att åka utomlands. Även om jag drömt om att ta steget ut och studera i ett okänt land, känner jag mig en smula kluven. Jag vill inget hellre än att pröva mina vingar i utlandet, men samtidigt kommer jag att sakna studenternas stad och livet här.

Mindre än ett år återstår alltså i studenternas stad. När jag väl återvänder från min tid utomlands vet jag dessutom inte hur framtiden kommer att se ut. Troligen dags för examensarbete. Jag förmodar att det handlar om att njuta av tiden så länge den varar, med insikten om att den inte kommer att vara för evigt. Leva studentlivet som om det vore den sista dagen.

Och även om jag fått höra från många äldre att studietiden var den bästa tiden i deras liv vill jag inte tro på det fullt ut. Det skulle ju innebära att den bästa tiden i livet snart är över. Den ljusnande framtid är vår sjunger studenten. Det vill jag fortfarande tro på.

Samtidigt som bilden av det ljuva studentlivet, visserligen romantiserad, målas upp i mitt inre, kan jag inte annat än känna mig en smula nyfiken på vad framtiden kommer att innebära. De obestämda valen skapar möjligheter, ger en frihet. Falsk eller ej, kan jag emellertid inte svara på.

Men det blev åtminstone tydligt när jag i måndags var på ett företagsbesök av den affärsjuridiska byrån Vinge. Kvällen var trevlig och det var en smula inspirerande att få lyssna till när de nyutexaminerade biträdande juristerna pratade om sitt arbete och sin vardag. Det som kändes avlägset för ett år sedan, blev med ens ytterst påtagligt.

Jag försöker skaka av mig tankarna, återgå till mina retorikstudier. Men på något sätt återvänder tankarna. Jag talade igår inför min retorikklass om min dröm att en dag avlägga advokatexamen. Det har varit min drivkraft mycket länge nu. En framtidsdröm. När den förhoppningsvis går i uppfyllelse återstår min tid i studenternas stad som ett minne. Ett ljuvt sådant, men blott ett minne.

Tills jag hunnit ikapp framtiden får jag försöka njuta av nuet. Även om man student alltid på ett sätt lever i framtiden. Det är ju därför man studerar. Framtiden.

Och vägen dit är dock fortfarande obestämd. Höljd i dimma, precis som studenternas stad denna onsdag. Förhoppningsvis kommer dimman att skingras inom kort.