Efter ett besök i London och en mycket intressant guidetur i parlamentet, ledd av en charmig äldre herre full av anekdoter, med Erasmus-föreningen i onsdags, skyndade jag mig hem för att packa min resväska för att sedan på torsdagseftermiddagen släpa ner den till stationen i Reading. Förväntansfullt satte jag mig på bussen mot Heathrow, planet till Sverige och flickvännen.

Efter en timmes bussfärd klev jag av bussen och styrde snabbt stegen mot terminal tre. När jag väl gått ombord planet och sedan kunde se hur den brittiska huvudstaden krympa utanför flygplansfönstret för att därefter försvinna ur sikte insåg jag att jag äntligen var på väg.

Och när jag så klev av planet på ett märkbart kyligt Arlanda kunde jag inte annat än känna mig en smula lättad. Det finns en trygghet i det välbekanta. Parkettgolvet på flygplatsen ekade när jag med bestämda steg gick mot bagageutlämningen. När bussen sedan gled in på Uppsala station kändes som att jag vandrade i en surrealistisk dröm. Är jag hemma igen, undrade jag stilla, medan jag släpade min resväska genom stationen. Allt såg onekligen sig likt ut.

Några minuter senare stod jag utanför flickvännen port och knappt en halv minut efter att jag meddelat att jag äntligen var framme kunde jag se en överlycklig flickvän rusa ner för trapporna för att öppna ytterdörren och kasta sig om min hals. Och trots att det endast var några grader ute kunde jag inte känna något annat än hennes värme. En våg av saknad, glädje och berusande lycka sköljde över mig.

De följande dagarna kan inte beskrivas som något annat fullkomligt underbara. Allt var som vanligt igen. Det liv jag jag på sätt och vis temporärt lämnat hemmavid fanns kvar. Och det var minst sagt betryggande. Vi lagade god mat, drack gott vin, myste framför TV:n och den obligatoriska fredagsunderhållningen. På lördagen traskade vi till domkyrkan för att tända ljus för våra bortgångna anhöriga. Lyckliga, hand i hand, gick vi genom ett höstlikt Uppsala, småpratandes och bara njöt av varandras sällskap.

Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag vandrade i en dröm. Och när jag sedan sent på söndagskvällen satt på bussen tillbaka till Reading och kunde se hur det brittiska landskapet uppslukas av det kompakta mörkret kunde jag inte annat än fråga mig om så var fallet. Jag visste att det inte hade varit en dröm, och även om det kändes så kunde jag med ett leende konstatera att det i sådana fall hade varit en sällsamt vacker dröm.

Det var således ett brutalt uppvaknade när jag vaknade på måndagsmorgonen och insåg att jag åter befann mig i mitt lilla rum i England och att det var dags att gå upp, klä på sig och traska iväg på dagens föreläsningar. Och nu sitter jag här, återigen framför datorn, med en kopp te och en rad rättsfall inför morgondagens seminarium i engelsk kontraktsrätt.

Borde ta tag i verkligheten, men vill hellre drömma mig bort. Klänga mig fast vid helgens minnen så länge jag bara kan. Saknad, men även en betryggande tanke att om drygt två veckor så kommer flickvännen hit. Novembermörkret har sänkt sig över Reading. Från ett litet fönster skiner dock ljus. Om det är flitens lampa återstår att se.

De vandrar iväg till alla saker jag bör göra, till alla saker jag måste göra. Ibland finns det dagar när man önskat att man kunde stanna tiden. Vakna upp dagen därefter och se samma datum i kalendern. En ny morgondag, så att säga.

Tankarna vandrar iväg till helgens lyckade Halloween-fest som jag var med och arrangerade. Rökmaskinen vi hade lånat för ändamålet blev en riktig succé! Och när man rörde sig i den lilla lokalen fylld med dimma och stearinljus infann sig definitivt de kalla kårarna.

Långbordet hade vi dukat med tidningspapper och röd målarfärg för att ge mindre trevliga associationer. Som lite lättare förtäring bjöd vi på en enkel pastasallad och till efterrätt kladdkaka. Enkelt förvisso, men icke desto mindre uppskattat. Att sedan efter flera timmars dansande traska hem genom Uppsalas gamla kyrkogård, omgiven av ett hav av gravljus, var mycket vackert.

Och även om det är tisdag får jag känslan av att jag inte lämnat måndagen efter mig ännu. Trots det tickar tiden obönhörligt vidare, vare sig jag vill det eller inte. Två intensiva veckor tar nu vid. Det mesta är emellertid självförvållat.

I morgon ska jag pröva mina vingar som affärsjurist för en dag, då en advokatbyrå arrangerar en casetävling för juriststudenterna. Det ser jag verkligen fram emot och i synnerhet hotellfrukosten som byrån bjuder på. På fredag är det juristgasquen och sedan på lördag bär det av mot huvudstaden. Nästa vecka går också juristernas arbetsmarknadsdag av stapeln. Utöver det har jag några artiklar att skriva.

I jämförelse med dagarna som kommer är tystnaden i mitt lilla studentrum, där jag sitter med min tekopp och plitar ner dessa ord, slående. En novemberdag, lugnet före stormen. Nåväl, tillbaka till min text.