Sunday Bloody Sunday är en av mina absoluta favoritlåtar av U2. Det inledande gitarriffet av Edge är vid det här laget odödligt och tillsammans med sången och det närmast militäriska trumkompet kan Sunday Bloody Sunday inte beskrivas som något annat än en magisk låt.

Låten är dessutom en av bandet mest utpräglat politiska låtar. Och kanske därför också en av de mest kontroversiella. Den första blodiga söndagen som låten refererar till ägde rum i Dublin den 21 november 1921. Den andra blodiga söndagen ägde rum i Derry den 30 januari 1972, där brittiska trupper i ett försök att stoppa en demonstration för medborgerliga rättigheter sköt ihjäl 13 obeväpnade civila.

Det är denna andra blodiga söndag som Sunday Bloody Sunday främst syftar till. Men även om låten handlar om tragedin i Derry är låten till skillnad från vad många tror inte en rebellisk låt. Det är en fredslåt. Med ett uttryckligt pacifistiskt budskap. Låten blundar dock inte för verkligheten och våldet.

“Jag skulle älska att se ett enat Irland, men jag tror inte att man kan ändra på folks åsikter genom att sätta en pistol mot deras huvuden.” Bono, 1983

Versionen av Sunday Bloody Sunday som återfinns på DVD:n U2 Rattle And Hum är min absoluta favorit. Framträdandet skedde den 8 november 1987 i Denver, USA. Samma dag hade ett bombattentat i den irländska staden Enniskillen dödad elva människor. Den inleds stillsamt med Bonos smärtsamma sång och endast med Edge gitarrslinga för att sedan mynna ut i en fullkomlig känsloexplosion. ”How long, how long must we sing this song!?”, ropar Bono frågande.

U2 är visserligen kända för sina känsloladdade framträdanden, men just denna version av Sunday Bloody Sunday är speciell. Det är smärta. Ilska. Och raseri. ”No more!” skriker Bono. ”No more!”. Det ultimata framförandet har Bono själv beskrivit denna version. Och jag kan inte annat än instämma. Det är nästintill obeskrivligt. Nackhåren reser sig. Och en tsunami av känslor sköljer över en.

Och det räcker att slå upp dagstidningen för att låten ska göra sig påmind. Internationella konflikter, mänskliga tragedier och man kan stilla endast tänka: ”I can’t believe the news today”.

Och efter några veckors lyssnande har inte min bild förändrats. Tyvärr. Förnyelse var dock nödvändigt från U2:s sida. Jag hoppas bara att No Line on the Horizon tar oss till de höjder av storslagen rock som vi vant oss vid. Då kan jag förlåta ett snedsteg som Get on Your Boots.

Film: The Dark Knight

Christopher Nolan har med The Dark Knight lyckats med konststycket att åter ta hjältefilmerna till en ny nivå. The Dark Knight är mörk, intensiv och präglad av goda skådespelarinsatser, i synnerhet av Heath Ledger som troligen gör sin livs roll som Jokern. Han är obehagligt psykotisk och stjäl varje scen han medverkar i. Att The Dark Knight dessutom överträffade mina högst ställda förväntningar sedan föregångaren Batman Begins gör det knappast svårt att utnämna filmen till årets film.

Jag vill dock även nämna Pixars senaste mästerverk – Wall-E. Det var i höstas jag och en vän gick och såg den på bio och det är troligen ingen överdrift att säga att vi var de som skrattade högst i biosalongen. Det är svårt att inte tycka om den gulliga roboten som enträget städar jorden sedan mänskligheten tvingats lämna planeten efter all miljöförstöring. Ett rymdäventyr utan dess like och troligen Pixars hittills mest utpräglat politiska film. Charmerande, gripande och vacker.

Bok: Silke

Tyvärr har jag, i vanlig ordning ska nästan tilläggas, hunnit läsa långt färre böcker än vad jag föresatte mig att göra detta år. Och att utnämna en bok i internationell rätt eller förvaltningsrätt, liksom i retorik känns föga givande.

Dock jag läste jag under hösten boken Silke av Alessandro Barrico. En skimrande berättelse om en mans resa genom livet som handlare av silkesägg. Han möter en kvinna på sina resor som han omedelbart blir förälskad i, trots att de inte ens utbytt ett enda ord. Barricco har därtill ett vackert språkbruk som nära nog suddar ut gränsen mellan prosa och poesi. En mycket behaglig läsupplevelse som därför förtjänas att utnämnas till årets bok.

Jag vill emellertid även nämna Romarblod av Steven Saylor i sammanhanget. En deckare i romersk miljö baserat på ett autentiskt rättsfall av Cicero. Klart att en juriststudent som under hösten studerad retorik blir hänförd. Det är välskrivet och spännande. Dessutom har Saylor en sällsam förmåga att väcka antikens Rom till liv.

Låt: Run

Att utnämna årets album erbjuder alltid betydande svårigheter för mig. Dels för att mina musikpreferenser kan variera betydande från dag till dag, dels för att musik överhuvud taget är svårt att bedöma. Följaktligen har jag valt att inte utnämna något album till årets album, även om Coldplays senaste album Viva la vida ligger bra till.

Däremot vill jag nämna Leona Lewis debutalbum Spirit som en vän rekommenderade till mig i somras. Jag är svag för vacker sång och lugna låtar och detta album är i det avseendet inget annat än fantastiskt. Formellt gavs albumet ut föregående år, varför jag inte kan utnämna det till årets album, men jag kan utnämna den senaste singeln Run till årets låt – en mäktig ballad som börjar lite trevande och sedan fullkomligt exploderar. Leona Lewis lyckas vida överträffa Snowpatrols original.

Webbsida: Twitter

Liksom att utnämna årets album erbjuder också utnämningen årets webbsida en del svårigheter. Föregående år hade utnämningen otvivelaktigt gått till Facebook – hur man klarade sig utan detta sociala community tidigare är en fråga jag ibland ställer mig.

Och med utvecklingen av alltfler sociala webbsidor vill jag i år utnämna Twitter, mikrobloggtjänsten, till årets webbsida. Det var i somras jag återupptog mikrobloggandet på Twitter och det senaste inlägget visas också här på hemsidan. Det är ett tacksamt format för att kasta ur sig tankar, idéer och beskriva vad man sysselsätter sig med för stunden. 2009 kommer troligen innebära ett ännu större genomslag för mikrobloggtjänster, även här i Sverige.

Blogg: Mårten Schultz

Jag följer en hel del bloggar av varierande innehåll; alltfrån vardagsbetraktelser till filmrecensioner och teknikbloggar. Men en blogg som jag under året kommit att uppskatta alltmer är Mårten Schultzs juridikblogg. Han är juris doktor i civilrätt, särskilt skadeståndsrätt, vid Stockholms universitet och skriver alltid pricksäkert och intressant om juridiska aktualiteter.

Jag vill också nämna Martin Ackerfors blogg Yasylum som nära nog dagligen lägger ut en ny recension. Alltid välformulerade och tänkvärda. Onekligen imponerande.

Att komma igång med Spotify var utan problem; det var endast att ladda ner programmet från Spotifys hemsida, installera det och ange sina användaruppgifter. Väl inloggad möts man av ett iTunes-liknande gränssnitt och nyheter i utbudet. Att sedan söka efter sina favoritartister och börja lyssna kunde knappast vara enklare – intuitivt och okomplicerat beskriver Spotify väl.

Spotifys iTunes-liknande användargränssnitt

Ljudkvaliteten är också god. Likaså stabiliteten – jag har inte noterat ett enda avbrott. Utbudet är brett, men tyvärr utan djup. Jag sökte efter några av mina favoritartister, däribland U2, och jag fick upp deras mest kända låtar, men knappast fullständiga album.

Dessutom gillar jag att Spotify lagt in artistbiografier, men jag saknar lika tydliga musikrekommendationer som Last.fm har – jag vet inte hur många nya artister jag upptäckt genom dessa rekommendationer. Spotify bör definitivt implementera en liknande funktion.

Det är också intressant att Spotify lyckats ta musikdistribution till det nya århundrandet. Att alltmer data flyttar ut på Internet är ju den senaste trenden. Själv använder jag såväl Google Docs som Flickr. Däremot vet jag inte om jag är riktigt redo att flytta ut min musik till Internetmolnet.

”People want to own their music” – Steve Jobs

Även om många anser att strömmande musik är framtiden kommer jag inte ifrån att jag vill äga min musik och kunna förfoga över den på datorn, samt ha möjligheten att flytta över den till såväl min iPod som andra datorer. Det är också detta skäl som Steve Jobs framhävde när han sa att iTunes Store inte kommer att erbjuda en prenumerationstjänst för musik. Hade Spotify emellertid varit en tjänst för att strömma tv-serier och film hade jag sonika instämt i hyllningskören.

Om man dock inte bryr sig om att man inte kan förfoga över sin musik på samma sätt som tidigare är Spotify en fantastisk tjänst med stor potential. Det är precis dylika initativ som är nödvändiga för att stävja den illegala fildelningen. Än en gång är det IT-entreprenörer som insett det, och inte skivbolagen.

Det finns dock några farhågor kvar; människor vill kunna bära med sig sin musik – i dagsläget går det endast att lyssna på musik via Spotify framför datorn. Utan en mobil version av Spotify har jag svårt att se att tjänsten på lång sikt kommer att lyckas. Frågan om Spotifys infrastruktur kommer att klara användartillströmningen kvarstår också.

Det är ingen tvekan att Spotify erbjuder ett nytt sätt att uppleva musik. Om utbudet bli djupare och företaget lanserar en mobil version kan tjänsten onekligen revolutionerna musiklyssnandet. Tills dess återgår jag till mitt bibiotek i iTunes och min iPod.

Jag kan inte finna andra ord för albumet än helt fantastiskt. Den första singeln Bleeding Love har jag praktiskt taget spelat sönder vid det här laget. Andra favoriter är Whatever It Takes med den mäktiga avslutningen, den melodiösa Angel och Homeless som för övrigt är slående lik Christina Aguileras Hurt.