Idag hade jag min första lektion i den nya kursen i retorisk analys. Den smula förvirrade läraren som spontant började tala om papegojor innan han ens hunnit introducera sig själv eller ämnet betonade vikten av ett reflekterande perspektiv. Någon definition gav han inte över vad han menade med perspektivet.

Men jag tolkade det som att åter skåda saker man kanske redan avfärdat, att åter skåda saker man möjligen begrundad för att kanske se dem i ett nytt ljus. Det kan nog också sägas vara en av anledningarna varför jag skriver över huvudtaget. Ibland till synes utan mening och syfte ska erkännas. Men det kan också vara poängen. Det är behagligt att famla i mörkret ibland. Så länge man hittar till ljusknappen. Förr eller senare.

Läraren återvände förövrigt till sitt papegojexempel vid tre ytterligare tillfällen. Jag vet fortfarande inte riktigt vad han ville säga med det. Brist på reflektion från min sida? Inte omöjligt. Men jag vågar nästa påstå att det inte fanns så mycket att reflektera kring.

På ett helt annat ämne kan sägas att jag idag lämnade in min ansökningsblankett för utlandsstudier till Kanada nästa höst. Spontant framstår det som oceaner av tid tills dess, men vid det här laget vet jag bättre. Och även om mina tvivel består har jag kommit på mig själv med att känna mig alltmer nyfiken inför det okända. Tänk om? Kanske ett första steg att bryta trygghetens förföriska illusion.

Och det är just denna ansökningsblankett, utöver alla andra engagemang och seminarium, som fyllt min tid de senaste dagarna. Inte nog med man ska fylla i själva blanketten, välja universitet och kurser, dessutom ska man bifoga ett kort brev med motivering varför man vill åka till utlandet och varför universitetet just ska skicka dig. Utöver det ska en rad betyg och intyg bifogas. Och jag som alltid intalat mig själv att jag gillar pappersexercis. I måtta, intalar jag mig nu. I måtta.

Helgen tillbringades för övrigt i huvudstaden. En avkopplad helg. Minst sagt. På fredagen besökte jag dessutom Wallmans salonger med några vänner. Jag är övertygad om att vi sänkte medelåldern med minst ett decennium när vi traskade in. Men vilken fantastisk show!

Artisterna sjöng alltfrån musikal till schlager och populärmusik. När borden dukats undan gjordes dessutom utrymme för dansgolv, och givetvis kunde jag inte dra mig från att ta några danssteg på den lilla scenen. Underbart roligt.

Och nu närmar sig nästa helg. Dagarna försvinner som sagt i vintermörkret. Och tittar jag ut genom mitt fönster nu har åter dagen jagats i väg. Avsaknaden av ljus lämnar en endast med mörker. Jag sitter emellertid i ljuset från min skrivbordslampa och tar en klunk te. Visst finns det även andra ljuspunkter i livet. Även så vardagliga sådana som att avnjuta lite te en stilla torsdagseftermiddag.

20 november. Mörkret har sänkt sig över Uppsala. Vintern är här.