De senaste dagarna har jag emellertid försökt finna julkänslan genom att sedvanligt åka på en släktturné. Jag har hunnit besöka såväl min mormor som moster, morbror och så idag farfar, som bjöd på underbara revbenspjäll. Släktturné må kanske inte vara förknippat med jul, men likväl lov.

Dylika turnéer är givetvis också alltid ett kärt återseende, men det går inte att komma ifrån att de också innebär ett visst mått av upprepning. Efter att ha svarat, eller elegant undvikt att ha svarat (det är inte för inte man studerar till jurist), på de sedvanliga frågorna om när man egentligen är klar med sin utbildning, vad man vill sysselsätta sig med efter examen, om man hittat någon flickvän än, är det dags att röra sig vidare. Kort, men intensivt, summerar förfarandet väl.

Och de senaste dagarna har definitivt varit en kontrast mot förra veckan med den fantastiska redaktionsfesten, där jag lyckades dansa så att jag lätt stukade min tumme, den gemytliga och trevliga julminglet och känslan av avslut. På många sätt. Och kanske någon förhoppning inför det nya året.

Och nu sitter jag här. Drömmer mig bort till magin från barndomens jular. Och inser att magin bleknat med tiden. Men inget förhindrar en att drömma. Vem vet, det är kanske där den genuina julkänslan finns. Fri från bekymmer och förväntningar; endast magisk förväntan när tiden tycks stå still. Eller som Denny Crane så träffande uttrycker det: julen får allt som gått fel i världen att försvinna. Åtminstone för en stund.

Oavsett om jag finner den där speciella julkänslan eller inte kan jag inte förneka att julen är här. Således; från mig, till er alla, en riktigt god jul!