Det visade sig emellertid vara en idébaserad och historiafokuserad kurs. Så nöjd i min förvissning om att jag slapp den skyndade jag mig sedan tvärs över campusområdet till min första föreläsning i arbetsrätt. Regnet öste ner från en grå himmel och jag förbannade mig stilla över att jag ännu inte införskaffat ett paraply när jag kommit till landet som är känt för ständiga skyfall.

Föreläsningen erbjöd inga direkta nyheter och återigen begav jag mig ut i regnet till dagens sista föreläsning i kriminologi. Mitt schema är något olyckligt, såtillvida att jag på måndagar och tisdagar endast har en kvart för att ta mig mellan mina olika föreläsningar. Föreläsningarna är dessutom i regel endast en trekvart långa och givetvis belägna i olika avlägsna lokaler spridda över campus, varför jag snabbt måste slå igen min laptop och springa till nästa föreläsning. Uppsalasyndromet synes även här drabba juriststudenterna.

Föreläsningsmaratonet avlöstes dock med en ledig onsdag. Jag hade stämt träff med min svenska vän och vi traskade bort till School of Law i Foxhill House för att få lite papper i ordning. När det väl var avklarat styrde vi stegen ner på stan för lunch och en efterföljande fika. Mycket trevligt. Det blev mindre studier, men desto mer funderingar kring att befinna sig i ett främmande land, framtiden och karriärval. Vardagsfilosofi och ett behövligt andrum.

Och när vi satt där och diskuterade framtiden såg jag inte längre rättssalar och lagböcker, utan min älskade flickvän. De senaste två veckorna har varit fyllda med emotionella toppar och dalar. Jag visste att det inte skulle bli enkelt att vara ifrån henne, jag hade ställt in mig på det, men inga förberedelser kan förbereda en för den våg av saknad som sköljer över en när mörkret lägger sig över Reading och tankarna söker sig bort. Bort till en mycket speciell flicka. Men när jag ser ner på ringen jag bär på min vänstra hand vet jag att vi kommer klara detta. Alla andra alternativ är otänkbara. Och det känns betryggande.

Torsdagen och fredagen fortsatte i föreläsningarnas tecken och jag började smått inse att det är dags att åter ta sig i skjortkragen. Månader av ledighet har onekligen invaggat mig i någon form av illusion om att man kan studera utan att behöva slå upp böckerna. Jag intalade mig dock snarast att så inte var fallet. Det var således med ett visst motstånd jag slog upp mina tegelstenar i kontraktsrätt och arbetsrätt och ställde mig frågan hur jag någonsin ska ta mig igenom allt detta. Ett steg i taget, antar jag.

Fredagskvällen hade jag planerat att ta det lugnt, men så blev inte fallet. Istället blev den en högst oplanerad utgång för min del. Likaså blev det på lördagen. Efter att ha tillbringat lördagseftermiddagen med att ha sett Pixars senaste film tillsammans med armé av barnfamiljer återvände jag hem för att sedan snabbt bli övertygad om att en klubb som endast serverar vodkadrinkar är en utmärkt idé för kvällen. Sagt och gjort; halv två ramlade jag i säng och kunde konstatera att det hade varit en trevlig kväll.

Söndagen har följaktligen passerat stillsamt i sällskap av te och film. Och ikväll blir det engelsk söndagsmiddag tillsammans med en massa andra Erasmus-studenter. Dagarna passerar i Reading. Och rätt vad det är så har ännu en skolvecka försvunnit. Således; bäst att njuta av den begränsade tiden på de brittiska öarna.

En viss nervositet har givetvis även infunnit sig. Men för att förebygga eventuella osäkerhetsmoment har jag vidtagit alla åtgärder jag kan komma på. Således har jag granskat såväl mitt boende som campusområdet och gjort virtuella guideturer i Reading med hjälp av Google Maps, letat fram kartor över Heathrow, och gått med i varenda Facebook-grupp som har något med universitetet att göra.

Sedan har jag även skaffat mig ett Skype-nummer och resväskan har jag fyllt med både nätverkskabel och eladapter. Som den person med kontrollbehov jag är har jag med andra ord knappast lämnat något åt slumpen, vilket som min flickvän leende påpekade förtar lite av poängen. Lite, kanske. Men jag kommer förhoppningsvis inte gå vilse. Förhoppningsvis.

Och medan dagarna i Sverige blir allt färre ser jag tillbaka på september. Knappt fyra veckor har passerat sedan jag återvände till studenternas stad, men tiden känns betydligt längre än så. Sommaren som i juni framstod som oändlig har nu tonat bort i en parentes. Tiden är onekligen relativ. Men samtidigt beror det givetvis även på att flickvännen och jag försökt utnyttja tiden tillsammans till fullo innan jag åker.

Vi har således på de två veckor som passerat sedan jag skrev här senast hunnit ha ett inflyttnings- och avfärdsmingel hemma i lägenheten. Inflyttning eftersom jag på sätt och vis kan säga att jag flyttat in och avfärd eftersom jag snart åker. Det blev en stillsam och mysig tillställning med lite olika snittar och trevligt sällskap. Sedan har vi dessutom firat Sandras morfar som nyligen fyllde 75 år. Hans lilla hus i Malmköping praktiskt taget invaderades av den närmaste släkten, god mat, livliga barn och rosa champagne. Kaosartat och hjärtligt, precis som det ska vara.

Mitt i släktkaoset passade vi också på att meddela att Sandra och jag trolovat oss. Och plötsligt befann jag mig i ett hav av kramar och välkomnanden och kunde knappt få ur ett ord på grund av det positiva gensvaret. Det var den 9 september som Sandra och jag, hand i hand, uppklädda, traskade till domkyrkotrappen för att byta två vackra silverringar med varandra. Omtumlade och upprymda av lycka gick vi därefter vidare till en närbelägen italiensk restaurang för att fira med middag, vin och ljus.

Och här sitter jag nu. Med en ring på fingret och en flickvän jag inte kan tänka mig leva utan, samtidigt som timmarna och dagarna försvinner. Onekligen blandade känslor. Snart tar äventyret vid. Teet har, medan jag plitat ner dessa meningar, svalnat i min kopp. På något sätt vet jag att jag kommer att passa in utmärkt i England. Eller kanske till och med bättre än dem själva, som en vän så passande uttryckte det. Dags för mer te.

Men även om det rått en viss tystnad här betyder det inte att jag varit sysslolös. Snarare tvärtom. Sedan jag senast plitade ner några meningar här har jag exempelvis hunnit tentera kursen i internationell företagsbeskattning, återuppleva 90-talet och dansat tills benen tröttnat på P3-gasquen som gick av stapeln föregående helg.

Jag har således lämnat skatterättens klara, men visserligen komplicerade, domäner till förmån för arbetsrätten och en vokabulär bestående av stridsåtgärder, blockader och uppsägningar. Onekligen spännande. Jag ser ser dessutom fram emot morgondagen, då vår kurs ska närvara på huvudförhandlingen i slutetappen i slutetappen av det välkända Laval-målet. Det är skadeståndsfrågan till följd av den otillåtna blockaden som ska upp till prövning. Och givetvis blir det röd slips till huvudförhandlingen. Är man i Arbetsdomstolen så är man.

Att få återuppleva 90-talet var också på många sätt spännande. Det var några vänner som hade samlat festeliten, som de så passande uttryckte det under temat 90-tal. Själv kom jag således klädd i munktröja och mittbena. Det förstnämnda vet jag inte om man kan säga är utpräglat 90-tal, men blotta faktumet att jag dök upp i en munktröja och inte skjorta och kavaj var nog tillräckligt för att skapa uppmärksamhet.

Föregående helg var även den festlig. Den årliga P3-gasquen, då ekonomer, jurister och läkare samlas för en stor sittning i syfte att utbyta pikar och umgås över kursgränserna, gick nämligen av stapeln. På Jontes hade emellertid några vänner arrangerat en alternativ sittning med sushi, tal och vin. En utmärkt kombination.

Efter en mycket trevlig alternativ sittning och möjligen något för få bitar sushi i förhållande till intaget av alkohol styre flickvännen och jag stegen mot Stockholms nation för dans. Efter flera timmars inspirerade danssteg traskade vi sedan hem trötta med värkande fötter, men nöjda med kvällen.

Söndagen tillbringades sedan, fullkomligt obefogat, på biblioteket för att stilla samvetet inför den kommande veckan. Samvetet stillades möjligen, men jag kan inte påstå att jag fick så mycket gjort. Egentligen. Och det är något oklart om det är över huvudtaget tillåtet att gå till biblioteket dagen efter en av vårens största sittningar. Till mitt försvar hävdar jag att det inte var min idé.

Veckorna flyger visserligen förbi, men livet ler mot mig. Och jag ler tillbaka. Och möts samtidigt av en blond flickas glittrande gröna ögon. Ensam har jag tidigare traskat genom den lilla lärdomsstaden i norr. Men inte längre. Det är som om jag återfunnit något jag inte visste jag saknade, men som jag nu inte skulle kunna tänka mig leva utan. Lycklig vandrar jag numera genom ett vårigt Uppsala.

Således vårens ankomst. Dags att hänga in vinterrocken och ta fram vårslipsarna. Det om något måste vara ett vårtecken.

Samtidigt som jag jagar tiden, försöker jag jaga bort den grå världen. Mer eller mindre framgångsrikt. En kopp te och rätt slipsval underlättar visserligen. Helgen var emellertid en färgsprakande tillställning i jämförelse.

I lördags var det nämligen födelsedagsfest hos en vän. Den första utmaningen var att hitta till hennes lägenhet. Att orientera sig till de bortersta delarna av Uppsala var inte helt utan bekymmer. I synnerhet för någon utan tillstymmelse till lokalsinne. Som jag. GPS är en bra uppfinning. Eller vänner som med bättre lokalsinne än en själv.

Väl där möttes vi av ett glatt sällskap, leenden och välkomstdrink. Mycket trevligt. Efter att, nära nog obligatoriskt, ha sett bidragen från den första deltävlingen av en större musiktillställning som händelsevis går av stapeln varje år, skruvade vi upp musiken och gjorde utrymme för ett dansgolv i hennes fina kök. Ek och rostfritt stål.

När klockan närmade sig någon timme efter midnatt var det emellertid dags att styra stegen hemåt. Att det hade varit en bra tillställning blev jag något smärtsamt varse om dagen efter. Det var onekligen med ett tungt huvud jag långsamt kravlade mig upp ur sängen för att klä på mig och traskade ner till V-dala nation för brunch. En kopp te och våfflor i gemytligt sällskap gjorde dock gott.

Mycket ambitiös kände jag mig när jag sedan satte mig på biblioteket för att läsa igenom rättsfallen till måndagens seminarium. Många skulle sannolikt kalla mig sinnesförvirrad. Pliktskyldigt skulle jag säga. En vän kom som tur var till min räddning och erbjöd en fikapaus. Ett välbehövligt avbrott från svårtolkade resonemang av EG-domstolen, särskilt om huvudet inte utan ett visst mått av tvång försöker förstå vad som faktiskt står på pappret.

Söndagen avslutades sedan med mysig middag och film hemma hos en vän. Jag hade dessutom försökt mig på konststycket att baka en ananaspaj. Riktigt gott. Det blev en underbar avslutning på en i övrigt färggrann helg.

Men i måndags var det tillbaka till verkligheten. Tillbaka till dagar med seminarier och timmar på biblioteket. Och om man så vill tillbaka till den grå vardagen. Men även om jag försöker jaga bort den finns det en trygghet i det rutinmässiga, en trygghet i det välbekanta. För vad vore det färgsprakande om det saknades kontrast?

Så hemtamt och tillfreds går jag genom en grå värld. Och känner mig nöjd med det. Juristen trivs som bekant i gråzonen. Inget är svart och vitt. Bara nyanser av grått. Och om inte får jag se till att byta slips till något mer färggrant.

Tillbaka till juridiken efter en termin i exil. Tillbaka till paragrafernas förlovade land. Och kanske tillbaka till vardagen med lite struktur. Kanske. Och så hägrar utbytesstudier i höst. Kanske. Och det är möjligen det som oroar mig mest – avsaknaden av svar. Jag har ingen aning om hur detta år kommer att gestalta sig. Oklart, oförutsägbart, osäkert och möjligen spännande. Skräckblandad förtjustning.

4 dagar in på det nya året. Jag sitter i solig och vintrig huvudstad. Behaglig musik spelar i bakgrunden. Efter några dagars vila har jag återhämtat mig från nyårsfirandet i de värmländska skogarna.

2008 hade knappast kunnat slutat på ett bättre sätt.; nyårsfirandet kan inte beskrivas som annat än fantastiskt, något dramatiskt och minst sagt händelserikt. Som det gångna året, fast på blott två dagar. Det är en underdrift att säga att när jag väl kom hem till ett vintrigt och kallt Uppsala på nyårsdagen att jag var trött. Men inte utan ett belåtet leende på läpparna när jag somnade i en kall studentlägenhet till en film.

Vi anlände till Karlstad dagen innan nyårsafton. Väl hemma hos värdinnan tog jag kommandot i köket för att laga middag till de anländande gästerna. Efter en vecka i familjens och släktingars gissel var det minst sagt skönt att återse sina vänner.

Senare på kvällen var det dags för en prestigefylld kamp mellan herrarna och damerna om vem som skulle få sköta servering och diskning under nyårssittningen. Det blev champagneprovning, där man skulle identifiera vad som var vad utifrån smak och doft, nutidsfrågestport och avslutningsvis en musikgissningstävling. Efter en mycket jämn kamp fick vi herrar tyvärr se oss besegrade. Jag är övertygad om att de flesta av oss omedelbart bedömde möjligheterna till att överklaga resultatet. Men lät bli. Kanske bra det.

Kvällen skulle dock erbjuda flera överraskningar. Omkring tolvslaget informerade värdinnan mig om att jag var huvudansvarig för matlagningen under nyår och gav mig en bunt recept. Efter att sammanbitet ha accepterat, bläddrat igenom recepten, insett att det skulle kräva ett inte litet mått av planering, samordning och tålamod, började jag förbereda fläskfilén som skulle svalna under natten. Klockan slog halv två när jag slutligen gick och lade mig.

Jag vaknade upp på nyårsaftonsmorgon påtagligt trött. En sekund kände jag mig såväl förvirrad som förvånad över var jag befann mig. Det är inte var dag man går ner i köket och möts av samtliga sina vänner. Planen för dagen var en utflykt till de värmländska skogarna och fyrhjulningsskörning.

Men föga anade jag hur dramatisk dagen skulle bli. På väg till platsen för fyrhjulningsskörningen lyckades vi krocka två bilar. Efter att ha konstaterat att skadorna på bilarna var ringa på sin höjd fortsatte vi mot målet. Att försäkringsrätt inte ingår i grundutbildningen på juristlinjen blev vi smärtsamt påminda om.

Solen sken. Och frosten hade klätt träden i vitt. Värmland är onekligen vackert i dess vinterskrud. Att jag frös är dock en underdrift. Jag är uppenbarligen ingen naturmänniska. Efter korvgrillning och två varv runt den utstakade banan åkte jag i förtid tillbaka till huset för att förbereda kvällens trerätterssittning.

Men dagens dramatik var inte över. När jag som bäst stod och förberedde timjanmarinerad kycklingfilé och två spenatostpajer gick nämligen strömmen. Huvudsäkringen klarade uppenbarligen inte att både ugn och bastu var igång samtidigt. Jag viftade bort min irritation och fortsatte med matlagningen. I mörkret. Men med stearinljus. Nästintill mysigt och lite charmigt.

Samtidigt förberedde några andra dukningen i vardagsrummet. Två långbord hade ställts upp som pryddes med silvriga stjärnor, ljus och vitt porslin. Givetvis hade värdinnan också ordnat sånghäften. Det skulle bli en Uppsalasittning i dess rätta bemärkelse.

Och det blev det. Herrarna hade samtliga klätt sig i kostym, med fluga eller slips. Och flickorna kom i den ena vackra klänningen efter den andra. En innovation introducerades också. Bordsplaceringen ändrades genom rotation efter varje rätt. Och till förrätten fick jag en förtjusande blond värmländska, som sedan dessutom skulle visa sig vara en riktigt duktig danspartner. När det ätits, sjungits och talats klart dukade vi undan borden. Mitt tal kan nog vänligast beskrivas som något osammanhängande; spontantal är uppenbarligen inte min sak.

Vid tolvslaget gick vi naturligtvis ut. Såg upp mot den färgsprakande himlen. Skålade i champagne. Önskade varandra ett gott nytt år. I den stunden kan jag inte tänka mig att jag skulle vilja befinna mig någon annanstans än just på den frusna gräsmattan tillsammans med mina vänner. Det är svårt att känna sig ensam i sådant sällskap.

När klockan slog halv tre, efter några timmars dans och vänskapliga samtal i köket, föll jag praktiskt taget ner i sängen. Utmattat, trött och knappt med en enda tanke i huvudet. Ett fantastiskt nyårsfirande. Minst sagt.

Nyårsdagen blev av naturliga skäl lugn och inställd på en lång hemfärd. Det var inte utan ett visst mått av lättnad jag kunde skymta de två kyrktornen när vi anlände sent på kvällen till vintrigt Uppsala.

4 januari. Söndag. Det blir ytterligare några dagar i Stockholm innan jag återvänder till studenternas stad. Och tillbaka till allvaret. Tillbaka till verkligheten. Tills dess befinner jag mig i en bubbla av förnekelse över det som måste göras och det som borde göras, i stilla sällskap med en kopp te och mina nyårsförhoppningar. För förhoppningar kan ingen ta ifrån en.

2009 är här. Ett nytt år. Låt oss se vad det kan bära med sig.

I våras studerade jag den sista terminen på grundutbildningen på juristlinjen. Den sjätte i ordningen. Internationell rätt och förvaltningsrätt stod på schemat. Därutöver läste jag en eftermiddagskurs i juridisk engelska. Dessutom hade jag mitt engagemang i Juridiska föreningen och några andra åtaganden. Att det blev en hektisk vår är en mild underdrift.

Därför valde jag inför hösten att ta ett studieuppehåll från mina juridikstudier och istället läsa retorik. Och så här i efterhand kunde jag inte vara mer nöjd med mitt beslut. Från Juridicum till litteraturvetenskapliga institutionen. Från drygt 40 timmars studier i veckan till omkring 7 timmar. Och istället desto fler på Juridiska föreningens stuga. Kontraster, onekligen. Dessutom har retorikstudierna i sig varit givande, även om det vore en överdrift att säga att allt varit av intresse.

Jag trodde, kanske en smula enfaldigt, att det skulle bli en lugn höst. Men jag kunde inte ha misstagit mig mer. Trots blott 7 timmars studier insåg jag att man med enkelhet fyller dygnets timmar. Och det för mig till mina engagemang detta år.

Under året har jag varit sekreterare i Juridiska föreningen, samtidigt som jag varit engagerad som juridisk rådgivare åt Projure. Dessutom har jag skrivit alltfler artiklar till tidningen Press Judicata, vilket har varit både fantastiskt givande och roligt. Många av artiklarna återfinns upplysningsvis även här på hemsidan.

Men det är nog mitt engagemang som sekreterare som främst präglat 2008. Utöver alla styrelsemöten, stämmor och allmän representation är nog följande det jag kommer att minnas från mitt år som sekreterare.

Det första är Culpa cup, föreningens årliga innebandyturnering. Styrelsen ställer alltid upp med ett lag, varför det bara var att knyta skorna och styra stegen mot Fyrishov. Ett mer adekvat namn dock torde vara Dolus cup med tanke på alla blåmärken jag ådrog mig under turneringen, men roligt var det.

Det andra jag kommer att minnas är när jag tillsammans med styrelsen vid registreringen inför höstterminen stod och hälsade de nya juriststudenterna välkomna och samtidigt, omedvetet ska tilläggas, infriade alla deras fördomar om juristlinjen när jag stod där i min gråa kostym och blå skjorta. En smula humoristiskt var det.

Det tredje är givetvis juristbalen. Min andra bal i studenternas stad, där styrelsen dessutom skulle tacka av föreningens inspektor. Det blev en underbar kväll med mycket dans. Till liveband dessutom. Det för mig således till festligheterna. Det har som sig bör i studenternas stad varit ett festligt år. Och jag är övertygad om att det är just festerna man vid sidan om sina engagemang, vänner och studier man främst kommer att minnas när man väl lämnar lärdomsstaden.

Och 2008 kan jag konstatera har varit osedvanligt festligt. Alla ämbetsmannafester kommer givetvis först till minnet. Sedan de middagar jag arrangerat med en vän. Men också samtliga sittningar under året. Och så Valborg med min första champagnegalopp. Icke att förglömma är också den årliga grillfesten hemma hos en nära vän – en ovanligt blöt tillställning även i Uppsalamått mätt. På gott och ont. Det är otvivelaktigt dessa sittningar som gör Uppsala till den främsta studentstaden i vårt avlånga land.

Jag kommer heller inte glömma sommaren. Jag återvände några veckor till den lilla ekonomiavdelningen. Men det är inte sommaren som ekonom jag främst kommer att minnas, utan midsommarfirandet på Ingarö och resan till Göteborg. Liseberg och Springsteen-konsert. Höjdskräck och skratt. Och ett glas vin i vänners sällskap på en uteservering i den ljumna sommarnatten.

Kontraster, engagemang och festligheter således. 2008 lider mot sitt slut. Året kan heller inte avslutas på bättre sätt. När detta inlägg publiceras befinner jag mig nämligen i Karlstad, där jag tillsammans med några vänner ska fira in det nya året på bästa Uppsalamanér. Det blir mat, sång och givetvis dans.

Jag kan också konstatera att min förhoppning om att detta år skulle bli ännu bättre än 2007 infriades. När jag blickar framåt mot 2009 inser jag emellertid att det nya året troligen kommer att innebära ett helt nytt kapitel. Efter en termin i exil återvänder jag till mina juridikstudier. Internationell företagsbeskattning och arbetsrätt blir det i vår. Och förhoppningsvis blir det utlandsstudier till hösten.

2008 tonar bort. Ett nytt år väntar. Tack mina vänner för året som gått! Och med dessa ord vill jag tillönska alla ett gott nytt år och på återseende 2009.

Insikten om att terminen snart är över börjar sakta sjunka in. Vid den här tidpunkten på året har jag tidigare längtat efter att att få jullov. Men den känslan infinner sig inte nu. Den är som bortblåst, obefintlig. Förmodligen på grund av att jag inte har en terminstenta att klara av dessförinnan. Befriande, minst sagt. Men det ena förutsätter uppenbarligen det andra.

Istället börjar insikten att ännu en termin i studenternas stad snart är till ända. På gott och ont. Det har varit en fantastisk rolig termin. Mer händelserik än någon tidigare termin här i Uppsala. Allt har inte varit skimrande dock, likt livet har allt sina toppar och dalar. Men spontant kan jag konstatera att det varit fler toppar än dalar. 

Dessutom har jag trivts oerhört bra med mitt val att ta en termins studieuppehåll från juristlinjen, även om jag ska erkänna att en viss paragrafabstinens infann sig redan efter två veckor in på terminen. Insocialiseringsprocessen på juristutbildningen fungerar uppenbarligen alldeles utmärkt. Man inte endast tänker, talar, klär och beter sig som en jurist. Man är en jurist. Så till den grad att paragrafer är något man kan länga efter. Det låter nästintill absurt, men icke desto mindre sant.

Jag är även mycket nöjd med mitt val att läsa retorik. Även om mycket känns som mindre relevant, och vissa saker ibland till och med onödigt, har jag lärt mig en hel del om språkets makt. Något som onekligen kommer att komma till nytta. Dessutom har jag fått en försmak på talandets konst. 

Jag kan endast nämna föregående retorikseminarium som exempel. Vi skulle träna oss i improvisation. Scenariot var en bröllopsmiddag där brudgummen kom från en utpräglad arbetarbakgrund och arbetade som ekonom på ett fackförbund och bruden var av adlig ätt och nyligen anställd på en välrenommerad advokatbyrå. Det var minst sagt upplagt för motsättningar. 20 minuter fick vi på oss för att sätta oss in i våra tilldelade roller och utforma ett tal. Stressigt är en mild underdrift. Vad säger man egentligen i ett bröllopstal?

Själv hade jag fått rollen som brudens mors nya amerikanska man, Isaac Goldman. Och givetvis kunde jag inte dra mig för att tillämpa såväl en amerikansk accent som att tala mer om USA:s storhet än om giftemålet. Brott mot decorum kan man fråga sig? Kanske, men roligt var det. Jag kunde heller inte dra mig från att på bästa Denny Crane-manér med att avsluta med mitt namn: “Isaac Goldman”, givetvis med eftertryck. 

Ännu en termin går alltså mot sitt slut. Endast en termin i studenternas stad återstår om mina planer på utlandsstudier besannas. Ångestblandad förväntan. Förr eller senare tar allt slut, antar jag. Men det som innebär slutet på något innebär också början på något annat, förhoppningsvis något nytt.

Dags att återvända till min packning. Fröken Lewis vackra stämma fyller mitt lilla studentrum. Run. Livet springer vidare. Och jag med det.

Hon talar även om sin rädsla för att misslyckas i livet och hur hon vände sina misslyckanden till något positivt. Att misslyckas lärde henne känna sig själv. Det lärde henne att livet inte är en checklista att bocka av; CV:et är inte ens liv. Livet är istället likt en berättelse; det inte är hur långt det är som betyder något, utan hur rikt det är. Se talet här!

Veckan inleddes intensivt med såväl basgruppsmöte som styrelsemöte. Jag kände mig trött och sliten när jag traskade hem från Jontes stuga efter nio i måndags. Veckan kunde ha börjat bättre var min tanke när jag styrde stegen genom Engelska parken.

I tisdags hade jag det sista retorikseminariet i grundkursen. Det kändes en smula surrealistiskt att sitta i klassrummet och konstatera att jag snart läst retorik en halv termin. Som sagt; veckorna försvinner. Och vore det inte för en annalkande tentamen hade jag kanske inte märkt någon skillnad.

På tisdagskvällen var jag även på ett möte med JF:s revisorer tillsammans med fröken ordförande och skattmästaren. Det gick alldeles utmärkt. Till och med över förväntan. Det är skönt att veta att det mesta står rätt till, i synnerhet när man sitter i styrelsen och har straffansvar för eventuella oegentligheter.

Onsdagen kom sedan att präglas av flera timmars inläsning av retorisk terminologi på biblioteket. Efter många timmar i böckernas sällskap traskade jag sedan hem, lämnade mina saker, och vände sedan för att gå och handla. Några av mina vänner och jag hade nämligen planerat en kväll med hemlagade hamburgare med alla tillbehör man kan tänka sig. Och vin. Det blev en riktigt trevlig kväll, vilket jag smärtsamt blev varse när jag vaknade dagen efter.

Såväl torsdag som fredag försvann i intet. Och idag är det återigen dagen efter. Igår arrangerade nämligen min vän Johannes och jag en av våra återkommande middagar på Jontes stuga. Denna gång med maffia-tema. Och vilken tillställning! Vi hade dukat upp ett långbord med vit duk och ljusstakar. Elegant, minst sagt.

Kvällen till ära begick jag dessutom ett stilbrott genom att ta på mig en vit slips. Det passade temat övertygade jag mig själv om. Livets svåra val. Lika väl som kläderna gör mannen, gör även stilen mannen, menade jag. Och kvällen befogade ett stilbrott – det går dessutom inte att komma undan att vit slips kan vara riktigt snyggt. Synd att det enligt etikettreglerna endast lämpar sig till begravning. Egentligen.

På menyn stod italiensk bruschetta med egenhändigt gjort pesto och tomat och mozarella till förrätt. Till huvudrätt blev det min italienska kycklingpasta med soltorkade tomater och färsk spenat. Panacotta och gino, dvs. varm fruktsallad med vit choklad avslutade middagen. Själv var jag alldeles för uppe i varv efter all matlagning att jag inte riktigt kunde njuta, men jag tror gästerna uppskattade matlagningen. Och det måste vara huvudsaken.

Och idag var det tillbaka till verkligheten. Tentan i retorik närmar sig med en oroväckande hastighet. Dagen har således tillbringats med ett något trögt huvud i böckerna. Det stillar åtminstone det dåliga samvetet försöker jag övertala mig själv. Mer eller mindre framgångsrikt ska kanske tilläggas.

Söndag. Slutet på veckan. Men också slutet på början. Av denna termin. Tillbaka till kurslitteraturen.

I måndags hade jag seminarium mellan sex och nio på kvällen, eftersom vårt seminarium blev inställt föregående vecka. Det kändes en smula besynnerligt att sitta i ett seminarierum på litteraturvetenskapliga institutionen medan byggnaden i övrigt ekade tom.

I tisdags var jag på Snerikes nation med styrelsen i Juridiska föreningen för en efterlängtad och i viss mån försenad kickoff. Det blev en riktigt lyckad kväll, men mycket god mat och sedan dans i Snerikes stora festsal som minst sagt var fylld till sista man. Att gå ut på nation tillhör studentlivet, men jag undrade stilla när jag traskade hem om det inte med tiden blivit något överspelat. Vissa saker förlorar sin charm efter några år. På gott och ont.

Såväl onsdag som torsdag kväll var jag på redaktionsmöte respektive skribentmöte för tidningen Press Judicata, som jag skriver en del för. Arbetet med nästa nummer påbörjades och så diskuterade vi mässguiden till juristernas kontaktdag i vilken tidningen fått en egen avdelning. Själv har jag skrivit två artiklar till den så jag ser verkligen fram emot att få se slutresultatet.

Och igår kväll arrangerade styrelsen och jag en middag för vår vänförening ELSA. Vi dukade upp för en trerätterssittning, med mig som ytterst ansvarig för matlagningen. Efter sittningen blev det som sig bör dans på nedervåningen. Det var således bara att kasta av sig kavajen och göra några Travolta-inspirerade steg. Och jag är övertygad om att gästerna från ELSA hade minst lika roligt som jag själv.

Och idag är det lördag. En stilla sådan. Och trots att jag har en hel lista med göromål som jag bör få avklarade försöker jag att luta mig tillbaka. En sak i sänder. Nåväl, inte fler än två i alla fall. Jag rusar vidare men försöker inget annat än att stå still, möjligen rädd för att livet i övrigt springer ifrån mig.

Springer för att stå stilla.