Efter ett besök i London och en mycket intressant guidetur i parlamentet, ledd av en charmig äldre herre full av anekdoter, med Erasmus-föreningen i onsdags, skyndade jag mig hem för att packa min resväska för att sedan på torsdagseftermiddagen släpa ner den till stationen i Reading. Förväntansfullt satte jag mig på bussen mot Heathrow, planet till Sverige och flickvännen.

Efter en timmes bussfärd klev jag av bussen och styrde snabbt stegen mot terminal tre. När jag väl gått ombord planet och sedan kunde se hur den brittiska huvudstaden krympa utanför flygplansfönstret för att därefter försvinna ur sikte insåg jag att jag äntligen var på väg.

Och när jag så klev av planet på ett märkbart kyligt Arlanda kunde jag inte annat än känna mig en smula lättad. Det finns en trygghet i det välbekanta. Parkettgolvet på flygplatsen ekade när jag med bestämda steg gick mot bagageutlämningen. När bussen sedan gled in på Uppsala station kändes som att jag vandrade i en surrealistisk dröm. Är jag hemma igen, undrade jag stilla, medan jag släpade min resväska genom stationen. Allt såg onekligen sig likt ut.

Några minuter senare stod jag utanför flickvännen port och knappt en halv minut efter att jag meddelat att jag äntligen var framme kunde jag se en överlycklig flickvän rusa ner för trapporna för att öppna ytterdörren och kasta sig om min hals. Och trots att det endast var några grader ute kunde jag inte känna något annat än hennes värme. En våg av saknad, glädje och berusande lycka sköljde över mig.

De följande dagarna kan inte beskrivas som något annat fullkomligt underbara. Allt var som vanligt igen. Det liv jag jag på sätt och vis temporärt lämnat hemmavid fanns kvar. Och det var minst sagt betryggande. Vi lagade god mat, drack gott vin, myste framför TV:n och den obligatoriska fredagsunderhållningen. På lördagen traskade vi till domkyrkan för att tända ljus för våra bortgångna anhöriga. Lyckliga, hand i hand, gick vi genom ett höstlikt Uppsala, småpratandes och bara njöt av varandras sällskap.

Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag vandrade i en dröm. Och när jag sedan sent på söndagskvällen satt på bussen tillbaka till Reading och kunde se hur det brittiska landskapet uppslukas av det kompakta mörkret kunde jag inte annat än fråga mig om så var fallet. Jag visste att det inte hade varit en dröm, och även om det kändes så kunde jag med ett leende konstatera att det i sådana fall hade varit en sällsamt vacker dröm.

Det var således ett brutalt uppvaknade när jag vaknade på måndagsmorgonen och insåg att jag åter befann mig i mitt lilla rum i England och att det var dags att gå upp, klä på sig och traska iväg på dagens föreläsningar. Och nu sitter jag här, återigen framför datorn, med en kopp te och en rad rättsfall inför morgondagens seminarium i engelsk kontraktsrätt.

Borde ta tag i verkligheten, men vill hellre drömma mig bort. Klänga mig fast vid helgens minnen så länge jag bara kan. Saknad, men även en betryggande tanke att om drygt två veckor så kommer flickvännen hit. Novembermörkret har sänkt sig över Reading. Från ett litet fönster skiner dock ljus. Om det är flitens lampa återstår att se.

Det visade sig emellertid vara en idébaserad och historiafokuserad kurs. Så nöjd i min förvissning om att jag slapp den skyndade jag mig sedan tvärs över campusområdet till min första föreläsning i arbetsrätt. Regnet öste ner från en grå himmel och jag förbannade mig stilla över att jag ännu inte införskaffat ett paraply när jag kommit till landet som är känt för ständiga skyfall.

Föreläsningen erbjöd inga direkta nyheter och återigen begav jag mig ut i regnet till dagens sista föreläsning i kriminologi. Mitt schema är något olyckligt, såtillvida att jag på måndagar och tisdagar endast har en kvart för att ta mig mellan mina olika föreläsningar. Föreläsningarna är dessutom i regel endast en trekvart långa och givetvis belägna i olika avlägsna lokaler spridda över campus, varför jag snabbt måste slå igen min laptop och springa till nästa föreläsning. Uppsalasyndromet synes även här drabba juriststudenterna.

Föreläsningsmaratonet avlöstes dock med en ledig onsdag. Jag hade stämt träff med min svenska vän och vi traskade bort till School of Law i Foxhill House för att få lite papper i ordning. När det väl var avklarat styrde vi stegen ner på stan för lunch och en efterföljande fika. Mycket trevligt. Det blev mindre studier, men desto mer funderingar kring att befinna sig i ett främmande land, framtiden och karriärval. Vardagsfilosofi och ett behövligt andrum.

Och när vi satt där och diskuterade framtiden såg jag inte längre rättssalar och lagböcker, utan min älskade flickvän. De senaste två veckorna har varit fyllda med emotionella toppar och dalar. Jag visste att det inte skulle bli enkelt att vara ifrån henne, jag hade ställt in mig på det, men inga förberedelser kan förbereda en för den våg av saknad som sköljer över en när mörkret lägger sig över Reading och tankarna söker sig bort. Bort till en mycket speciell flicka. Men när jag ser ner på ringen jag bär på min vänstra hand vet jag att vi kommer klara detta. Alla andra alternativ är otänkbara. Och det känns betryggande.

Torsdagen och fredagen fortsatte i föreläsningarnas tecken och jag började smått inse att det är dags att åter ta sig i skjortkragen. Månader av ledighet har onekligen invaggat mig i någon form av illusion om att man kan studera utan att behöva slå upp böckerna. Jag intalade mig dock snarast att så inte var fallet. Det var således med ett visst motstånd jag slog upp mina tegelstenar i kontraktsrätt och arbetsrätt och ställde mig frågan hur jag någonsin ska ta mig igenom allt detta. Ett steg i taget, antar jag.

Fredagskvällen hade jag planerat att ta det lugnt, men så blev inte fallet. Istället blev den en högst oplanerad utgång för min del. Likaså blev det på lördagen. Efter att ha tillbringat lördagseftermiddagen med att ha sett Pixars senaste film tillsammans med armé av barnfamiljer återvände jag hem för att sedan snabbt bli övertygad om att en klubb som endast serverar vodkadrinkar är en utmärkt idé för kvällen. Sagt och gjort; halv två ramlade jag i säng och kunde konstatera att det hade varit en trevlig kväll.

Söndagen har följaktligen passerat stillsamt i sällskap av te och film. Och ikväll blir det engelsk söndagsmiddag tillsammans med en massa andra Erasmus-studenter. Dagarna passerar i Reading. Och rätt vad det är så har ännu en skolvecka försvunnit. Således; bäst att njuta av den begränsade tiden på de brittiska öarna.

U2 spelar i bakgrunden. All I Want is You. Och tankarna rör sig omedelbart till flickan med det gyllene håret, flickan som totalt vänt upp och ner på min tillvaro. Världen ter sig onekligen en smula annorlunda.

Det är som om jag de senaste dagarna har vandrat omkring i en surrealistisk dröm. Och långsamt har drömmen flutit samman med verkligheten – omöjliga att särskilja. Inte ens den snabbt annalkande tentamen i internationell skatterätt synes oroa mig.

Den närmast obligatoriska tentaångesten lyser också, besynnerligt nog, med sin frånvaro. Den minst sagt gedigna skattelagstiftningen framstår inte längre som lika skräckinjagande. Självbedrägeri, undrar jag stilla. Möjligen. Men det är som om jag befinner mig i en helt ny värld, en värld jag inte visste fanns, än mindre kunde ana för någon månad sedan.

Jag har alltid intalat mig om att försöka leva mer i nuet. Men hopplöst misslyckats i praktiken. Studenten synes leva i framtiden, morgondagen, vad som kommer att hända. Så även jag. Men nu har jag fått ett skäl bättre än något annat att inte tänka på framtiden, utan bara vara här och nu.

Bilder passerar långsamt genom mitt medvetande. Trevlig chokladprovning på Stockholms nation. Ett snabbesök över helgen hos föräldrarna i Stockholm med italiensk middag och vin. En sagolik promenad genom universitetsparken. Utsikten över ett snötäckt Uppsala från slottet. Och en biokväll jag sent kommer att glömma.

En helt ny värld, en helt ny verklighet. Insikten sjunker långsamt in.