Insikten har dock inte riktigt hunnit sjunka in ännu. Och min tidigare osäkerhet över mitt val har nu istället bytts ut till förväntan. Skräckblandad förväntan, ska nog erkännas. Det känns dock oerhört skönt att slippa vandra i ovetskap. Och att veta att jag vid det här tidpunkten nästa år kommer att befinna mig oräkenliga mil, med största sannolikhet också med en kopp te, bort fascinerar mig.

Få ord. Många dagar. Det är en koncis men träffande sammanfattning av den senaste veckan. Det är dock knappast ett tecken på att dagarna varit händelselösa. Snarare tvärtom! Tankarna går omedelbart till föregående helg och föreningsstämman och ett i många avseenden annorlunda alla hjärtans dag-firande.

På föreningsstämman fick vi en ny ordförande och därtill en ny sekreterare, vilket innebar att jag äntligen formellt kunde frånträda min post. Ett kapitel som sedan i december känts som avslutat fick så sitt definitiva slut. Således kan man numera fint titulera sig själv som sekreterare emeritus i föreningen.

Efter stämman styrde jag tillsammans med några vänner stegen mot kvarnen för inhandling. Ensamma själar som vi är hade vi bestämt oss för att fira den skenbart rosa-skimrande dagen tillsammans med god mat, glass och tilltugg i ohälsosamma mängder, och Disney-filmer. Givetvis.

Det blev föga förvånande en Disney-afton av sällan skådat slag – vi hann se Belle dansa i det sagolika biblioteket, Aladdin upptäcka anden i lampan, Robin Hood vinna skyttetävlingen, och sjöjungfrun förvandlas till människa. Underbart. Och efter att ha avverkat fyra filmer var det dags att traska hemåt i den kalla och stjärnklara Uppsalanatten. Ensamhet känns onekligen mindre ensamt i goda vänners sällskap.

Tankarna återvänder till drömmarnas öar. Jag smuttar ytterligare lite på mitt te. Timman är sen. I morgon är det en ny dag. Troligtvis på biblioteket med huvudet djupt nere i kurslitteraturen. En helt vanlig söndag i en juriststudents liv med andra ord.

Åter tillbaka på Juridicum. Åter tillbaka till paragraferna. Och åter tillbaka i gamla mönster. Onekligen välbekant och på något sätt tryggt. Kanske i ett visst avseende lite väl tryggt. Terminen i exil förpassas till minnet och tonar långsamt bort. Och vore det inte för att jag lärt mig en och annan retorisk term skulle jag nästan kunna tro att jag knappt varit borta.

I fredags bröt jag emellertid mönstret genom att ta tåget till huvudstaden. Jag skulle nämligen intervjua den verkställande ledamoten Gunnar Strömmer på den ideella organisationen Centrum för rättvisa för en artikel till Press Judicata. Efter att ha traskat genom en kall och grå huvudstad, förbi den kungliga slottet och mot skeppsbron hittade jag slutligen rätt.

Jag måste ha framstått som en smula förvirrad och vilse när jag något tidigare än vad som avtalats ringde på deras dörr. Deras kontor var dessutom beläget i källaren och för närvarande under konstruktion så jag traskade rakt in i arbetsrummet utan att vara medveten om det. Efter att ha hälsat på samtliga slog vi oss slutligen ner i ett litet lunchrum med pentry.

Vi samtalade i omkring 45 minuter om juridisk aktivism, grundlagsutredningen och en författningsdomstols vara eller icke vara – jag är förvånad över att jag i efterhand kunde tyda mina egna minnesanteckningar, som jag febrilt tecknat ner under samtalet. Kort, men intensivt beskriver mötet väl.

För innan jag visste ordet av satt jag bussen hem till mor min för en snabbvisit och middag. Klockan slog tio när jag slutligen kunde skymta de två kyrkotornen från tågfönstret. Trött, och besynnerligt nog, något vilsen, styrde jag stegen hemåt.

På lördagen var det dags för årets första ämbetsmannafest. Denna gång utan tema, vilket förvisso knappast gjorde någon skillnad för mitt vidkommande – jag brukar komma i kostym vilket som. Det är endast valet av skjorta och slips som brukar variera. Stiligt, brukar mitt tema vara. Vissa traditioner är till för att hållas, menar jag bestämt.

I sedvanlig ordning avtackade även den nya styrelsen mig och fröken ordförande. Som tack för mitt arbete som föreningens sekreterare under föregående år hade de köpt några saker som enligt deras mening karaktäriserar mig.

Jag fick nämligen te och två fina tekoppar (som till min förtjusning också matchar mina underlägg), en Disney-film och chips. Onekligen träffsäkert. Vad gäller det sistnämnda kan jag emellertid säga att jag inte är överdrivet förtjust i chips. Förutom efter ett och annat glas vin, ska kanske tilläggas.

Då är snart denna måndag till ända. Springsteen sjunger från ”Working on a Dream”. Och jag fortsätter att arbeta på min dröm. Vag och diffus till trots. Det är drömmarna som för en framåt. Åtminstone vill jag intala mig det.

I våras studerade jag den sista terminen på grundutbildningen på juristlinjen. Den sjätte i ordningen. Internationell rätt och förvaltningsrätt stod på schemat. Därutöver läste jag en eftermiddagskurs i juridisk engelska. Dessutom hade jag mitt engagemang i Juridiska föreningen och några andra åtaganden. Att det blev en hektisk vår är en mild underdrift.

Därför valde jag inför hösten att ta ett studieuppehåll från mina juridikstudier och istället läsa retorik. Och så här i efterhand kunde jag inte vara mer nöjd med mitt beslut. Från Juridicum till litteraturvetenskapliga institutionen. Från drygt 40 timmars studier i veckan till omkring 7 timmar. Och istället desto fler på Juridiska föreningens stuga. Kontraster, onekligen. Dessutom har retorikstudierna i sig varit givande, även om det vore en överdrift att säga att allt varit av intresse.

Jag trodde, kanske en smula enfaldigt, att det skulle bli en lugn höst. Men jag kunde inte ha misstagit mig mer. Trots blott 7 timmars studier insåg jag att man med enkelhet fyller dygnets timmar. Och det för mig till mina engagemang detta år.

Under året har jag varit sekreterare i Juridiska föreningen, samtidigt som jag varit engagerad som juridisk rådgivare åt Projure. Dessutom har jag skrivit alltfler artiklar till tidningen Press Judicata, vilket har varit både fantastiskt givande och roligt. Många av artiklarna återfinns upplysningsvis även här på hemsidan.

Men det är nog mitt engagemang som sekreterare som främst präglat 2008. Utöver alla styrelsemöten, stämmor och allmän representation är nog följande det jag kommer att minnas från mitt år som sekreterare.

Det första är Culpa cup, föreningens årliga innebandyturnering. Styrelsen ställer alltid upp med ett lag, varför det bara var att knyta skorna och styra stegen mot Fyrishov. Ett mer adekvat namn dock torde vara Dolus cup med tanke på alla blåmärken jag ådrog mig under turneringen, men roligt var det.

Det andra jag kommer att minnas är när jag tillsammans med styrelsen vid registreringen inför höstterminen stod och hälsade de nya juriststudenterna välkomna och samtidigt, omedvetet ska tilläggas, infriade alla deras fördomar om juristlinjen när jag stod där i min gråa kostym och blå skjorta. En smula humoristiskt var det.

Det tredje är givetvis juristbalen. Min andra bal i studenternas stad, där styrelsen dessutom skulle tacka av föreningens inspektor. Det blev en underbar kväll med mycket dans. Till liveband dessutom. Det för mig således till festligheterna. Det har som sig bör i studenternas stad varit ett festligt år. Och jag är övertygad om att det är just festerna man vid sidan om sina engagemang, vänner och studier man främst kommer att minnas när man väl lämnar lärdomsstaden.

Och 2008 kan jag konstatera har varit osedvanligt festligt. Alla ämbetsmannafester kommer givetvis först till minnet. Sedan de middagar jag arrangerat med en vän. Men också samtliga sittningar under året. Och så Valborg med min första champagnegalopp. Icke att förglömma är också den årliga grillfesten hemma hos en nära vän – en ovanligt blöt tillställning även i Uppsalamått mätt. På gott och ont. Det är otvivelaktigt dessa sittningar som gör Uppsala till den främsta studentstaden i vårt avlånga land.

Jag kommer heller inte glömma sommaren. Jag återvände några veckor till den lilla ekonomiavdelningen. Men det är inte sommaren som ekonom jag främst kommer att minnas, utan midsommarfirandet på Ingarö och resan till Göteborg. Liseberg och Springsteen-konsert. Höjdskräck och skratt. Och ett glas vin i vänners sällskap på en uteservering i den ljumna sommarnatten.

Kontraster, engagemang och festligheter således. 2008 lider mot sitt slut. Året kan heller inte avslutas på bättre sätt. När detta inlägg publiceras befinner jag mig nämligen i Karlstad, där jag tillsammans med några vänner ska fira in det nya året på bästa Uppsalamanér. Det blir mat, sång och givetvis dans.

Jag kan också konstatera att min förhoppning om att detta år skulle bli ännu bättre än 2007 infriades. När jag blickar framåt mot 2009 inser jag emellertid att det nya året troligen kommer att innebära ett helt nytt kapitel. Efter en termin i exil återvänder jag till mina juridikstudier. Internationell företagsbeskattning och arbetsrätt blir det i vår. Och förhoppningsvis blir det utlandsstudier till hösten.

2008 tonar bort. Ett nytt år väntar. Tack mina vänner för året som gått! Och med dessa ord vill jag tillönska alla ett gott nytt år och på återseende 2009.

Igår var det nämligen årets sista föreningsstämma, då en ny styrelse utses. Vid årsskiftet avgår jag således som sekreterare. Formellt förvisso, eftersom ingen ställde upp som min efterträdare, tyvärr. En smula bitterljuvt, ska erkännas. Trots det känns det skönt att kunna gå vidare till andra saker.

Efter stämman var det i sedvanlig ordning ämbetsmannafest. Terminen och årets sista. Denna gång med ett passande jultema; Kalle Anka och hans vänner. Men trots detta alldeles ypperliga tema kände jag mig en smula omotiverad. Inte ens glöggen till fördrink kunde liva upp mitt besynnerligt dova humör.

Jag såg emellertid fram emot mitt ämbetsmannatal jag förberett kvällen till ära. Vanligen brukar vi inte hålla tal på föreningen, förutom vid formella tillställningar och förutom ett och annat som tillkommit i stundens ingivelse. Med en termins retorikkunskaper ville jag därför ta tillfället i akt och hålla ett högtidstal, ett något föreningsinternt sådant (en mild underdrift), för att blicka tillbaka på året som gått.

Självfallet hade jag kryddat talet med såväl Disney-referenser som både subtila och uttryckliga pikar. Och jag tror att mitt tal uppskattades. Jag fick en hel del skratt, vilket måste bedömas vara ett gott betyg, i synnerhet då jag höll talet under förrätten.

Tankarna vandrar vidare till mitt glöggmingel jag arrangerade i onsdags för mina närmaste vänner. Det blev en mycket gemytlig och trevlig kväll och det var roligt att se att så många av mina vänner slitit sig från kurslitteraturen för att mingla lite.

Jag bjöd på några olika sorters glögg, julsnittar och så klart pepparkakor. Julslipsen fick också komma fram ur garderoben. Särskilt nöjd var jag över min vita bröstnäsduk som jag vikt på Bond-vis. Det var minst sagt ett behagligt avbrott i denna för studenten annars stressiga tid.

Jag vänder blad. Ett avslutat kapitel. På flera sätt. Låter en smula dramatiskt, men icke desto mindre sant. Det som markerar slutet för något innebär förhoppningsvis också början på något nytt. En uppmuntrande tanke.

Jag tar ytterligare en klunk te. Ser ut i vintermörkret utanför mitt fönster. En stilla söndagskväll, ensam med mina tankar. Troligtvis precis som jag vill ha det.

Som styrelseledamot i Juridiska föreningen skulle givetvis jag även vara med och representera föreningen. Det är ju trots allt JF som äger bolaget bakom dagen. Nåja, 75 procent av bolaget. Själv hade jag klätt mig i min gråa kostym, med svartsilvrig slips och röd näsduk, något som jag till min egen förtjusning insåg matchade dagens grafiska profil. Omedvetet, ska tilläggas.

Som tur är var jag inte fastkedjad i föreningens monter hela dagen, utan jag fick också tillfälle att samla på mig gratispennor, en synnerligen fin väska från en medelstor byrå och samtala med de många juristerna. Jag minglade runt i någon timme och pratade främst med juristernas vars byråer har stora processavdelningar.

Efter att ha packat ihop JF:s monter traskade jag raskt hem för att byta om inför kvällens bankett på Stockholms nation. Och vilken bankett! Det är inte överdrift från min sida att hävda att det troligen var höstens bästa sittning sett till såväl mat som underhållning. Kanske inte när det gäller dansframträdanden från undertecknad själv dock.

Kontaktdagens ordförande höll ett fantastiskt tal som lånade form och uttryck från Obamas segertal. Och det gjorde hon definitivt rätt i – Obama är en mycket skicklig retoriker. Liksom Obama upprepade hon mantrat: Yes we can! Talet avslutades givetvis med: God bless you. Retorikern inom mig log.

Under kvällen framträdde även trollkarlen Johan Ståhl som lyckades hänföra publiken och mig med sina korttrick. Mest fantastiskt av allt var nog när publiken på sedvanligt Uppsalavis tackade honom för föreställningen genom att sjunga honom till trollar fram ett bowlingklot på scen. Oförglömligt.

Några vänner var dessutom toastmasters för kvällen och gjorde en parodi av juriststereotyperna: humanjuristen, affärsjuristen och akademikern. Affärsjuristen upprepade ständigt: Det går bra nu. Och även om publiken till stor del bestod av just affärsjurister anade jag att även de drog på läpparna. Studenterna skrattade i alla fall glatt.

Och idag var det dagen efter. Avslutande retorikseminarium i skrivkursen och till min glädje fick jag god beröm för min essä om Apple. Jag har för avsikt att publicera den även här inom den snaraste framtiden.

Torsdagskväll. Fröken Lewis sjunger en stilla ballad i bakgrunden. Jag smuttar lite på mitt te. Och jag kan inte annat än tänka: Det går bra nu.

I fredags gick årets juristgasque av stapeln på V-dala nation. Temat var tusen och natt. Borden var klädda i rött och matlagningen gick på arabiskt tema. Efter några glas vin lyckades jag övertyga samtliga kring mitt bord att stämma upp i Disney-sång. Mycket trevligt.

När väl borden var undandukade gjordes plats för två dansgolv, varav det ena hade ett liveband. Vilket alltid, åtminstone enligt min mening, brukar vara en succé. Själv hade jag i alla fall mycket roligt, så roligt att till och med sångaren berömde mig för min dansuppvisning. När klockan slog kvart i två traskade jag hem, nöjd och påtagligt trött, samtidigt som regnet föll från en gråsvart himmel.

Att jag hade haft en fantastisk kväll kvällen innan blev jag mycket varse om när jag vaknade upp på lördagsmorgonen, trött i huvudet och med insikten att jag var tvungen att ta mig upp ur sängen för att ta mig till tåget till huvudstaden.

Jag hade nämligen lovat att åka hem till helgen för att få se på det nya huset. Och jag måste erkänna att det kändes en smula besynnerligt att stå där i en nybyggd villa och träffa sin familj – jag var på besök, jag var inte hemma var tanken som slog mig.

På söndagen sedan hade jag blivit hembjuden till en tjej från min basgrupp från föregående termin. Hon hade lovat att bjuda på riktig kinesisk kokkonst. Och vilken mat! Dessutom hade hon bjudit hem några av sina vänner från Handelshögskolan. Att handelsstudenter är ett säreget släkte fick jag snabbt bekräftat för mig.

Det blev mycket samtalande om skolans lokaler och att de hade haft en Porsche på sin inspark. Trevligt var det i alla fall, även om jag hade föredragit ett och annat juristskämt för att lätta upp stämningen, men efter ett oskälighetskämt från min sida insåg jag att det kanske inte var riktigt rätt forum.

Väl hemma på söndagskvällen var jag besynnerligt pigg och fick för mig att tvätta veckans skjortor var ypperlig idé. Klockan slog halv tolv när jag styrde stegen mot tvättstugan. Några timmar och sex nytvättade skjortor senare gick jag i alla fall till sängs.

Och igår var det karriärcentrum nere på nya Juridicum. På dagen närvarade jag på en lunchföreläsning med en simulerad intervju och på kvällen var det mingelkväll med mingelskola. Det kändes minst sagt en smula konstlat att få instruktioner om hur man ska mingla på bästa sätt – när jag väl fått en fördrink ligger det så att säga i farans riktning att jag råkar samtalar med folk.

Tisdagsförmiddagen tillbringade jag med att gå runt i cirklar i mitt lilla studentrum för att öva in mitt tal om personlig integritet. Jag fortsätter att profilera mig som juristen i retorikgruppen. Och med dylika ämnesval är det knappast en svår uppgift.

Talet gick bra. Med slips, skjorta och kavaj, samt ett lugnt uppträdande gjorde jag nog ett gott intryck som jurist. Troligen lite väl gott när klasskamraterna efteråt inte hade alltför mycket att kommentera. Om det är en bra sak eller inte är svårt att svara på.

Och då är jag tillbaka där jag började. Denna tisdagskväll lider mot sitt slut. Dagarna försvinner innan jag ens försökt att fånga dem. Tankarna rusar vidare och jag med dem. Jag försöker fånga det flyktiga nuet, men utan framgång. I morgon är det en ny dag.

Tentamen i retoriken var på många sätt en annorlunda upplevelse. Inte för att det var ovant att skriva en saltenta, utan för att vi dels skrev den i en föreläsningssal som av naturliga skäl inte direkt är lämpad för ändamålet, dels det något förvirrade intrycket tentavakterna gjorde. Tacka vet jag Gimogatan och de närmast militära instruktionerna vi får på juristprogrammet.

Ämbetsmannafesten vill jag också nämna särskilt. Temat var sällskapsresan. Och det blev en sällskaplig kväll. Minst sagt. Själv hade jag, som alltid, min kostym och denna gång dessutom en tekopp i handen. Mina kunskaper är en smula bristfälliga när det kommer till Sällskapsresan, men jag var övertygad om att det i någon av filmerna fanns en engelsk lord eller dylikt. Därav tekoppen.

Väl på Jontes serverades vi en välkomnande hälsodryck. Något spetsad ska väl tilläggas. Sedan delades vi in i länder och två lag; rött och gult. Själv blev jag amerikansk och på min lapp stod det ”Real heroes are from the states”. Jag kunde inte annat än le lite när jag såg lappen. Hur det kommer sig att jag hamnade i det röda laget övergick dock mitt förstånd. Jag som alltid stått en smula till höger på den politiska skalan.

Sittningen i övrigt var fantastisk. De två lagen skulle exempelvis framföra en sång med tillhörande koreografi. Jag kan inte påstå att min koordinationsförmåga är bra, men min avslutande solosång bör åtminstone genererat en stilpoäng. I alla fall enligt mitt tycke. Troligtvis var det falskt.

Efter sittningen öppnade så klart dansgolvet. När jag vaknade upp dagen efter hade jag ont i såväl rygg som i knäna. Troligtvis från några mindre väl valda danssteg. Omställningen till normaltid var välkommen, vilket är en mild underdrift.

Och idag är det åter måndag. Tillbaka till studentens vardag. Nåväl, så mycket vardag det än kan bli. Jag har tillbringat dagen med att finslipa på ett personligt tal jag ska hålla i den retoriska talarkursen. Att tala om sig själv inför andra har jag aldrig haft problem med. Snarare tvärtom. Men att sätta ihop ett tal som är både personligt, underhållande och inte alltför klyschigt är knappast lätt.

Utanför mitt fönster faller höstmörkret. Jagar bort dagen. Och klockan är blott kvart över fem.

Veckan inleddes intensivt med såväl basgruppsmöte som styrelsemöte. Jag kände mig trött och sliten när jag traskade hem från Jontes stuga efter nio i måndags. Veckan kunde ha börjat bättre var min tanke när jag styrde stegen genom Engelska parken.

I tisdags hade jag det sista retorikseminariet i grundkursen. Det kändes en smula surrealistiskt att sitta i klassrummet och konstatera att jag snart läst retorik en halv termin. Som sagt; veckorna försvinner. Och vore det inte för en annalkande tentamen hade jag kanske inte märkt någon skillnad.

På tisdagskvällen var jag även på ett möte med JF:s revisorer tillsammans med fröken ordförande och skattmästaren. Det gick alldeles utmärkt. Till och med över förväntan. Det är skönt att veta att det mesta står rätt till, i synnerhet när man sitter i styrelsen och har straffansvar för eventuella oegentligheter.

Onsdagen kom sedan att präglas av flera timmars inläsning av retorisk terminologi på biblioteket. Efter många timmar i böckernas sällskap traskade jag sedan hem, lämnade mina saker, och vände sedan för att gå och handla. Några av mina vänner och jag hade nämligen planerat en kväll med hemlagade hamburgare med alla tillbehör man kan tänka sig. Och vin. Det blev en riktigt trevlig kväll, vilket jag smärtsamt blev varse när jag vaknade dagen efter.

Såväl torsdag som fredag försvann i intet. Och idag är det återigen dagen efter. Igår arrangerade nämligen min vän Johannes och jag en av våra återkommande middagar på Jontes stuga. Denna gång med maffia-tema. Och vilken tillställning! Vi hade dukat upp ett långbord med vit duk och ljusstakar. Elegant, minst sagt.

Kvällen till ära begick jag dessutom ett stilbrott genom att ta på mig en vit slips. Det passade temat övertygade jag mig själv om. Livets svåra val. Lika väl som kläderna gör mannen, gör även stilen mannen, menade jag. Och kvällen befogade ett stilbrott – det går dessutom inte att komma undan att vit slips kan vara riktigt snyggt. Synd att det enligt etikettreglerna endast lämpar sig till begravning. Egentligen.

På menyn stod italiensk bruschetta med egenhändigt gjort pesto och tomat och mozarella till förrätt. Till huvudrätt blev det min italienska kycklingpasta med soltorkade tomater och färsk spenat. Panacotta och gino, dvs. varm fruktsallad med vit choklad avslutade middagen. Själv var jag alldeles för uppe i varv efter all matlagning att jag inte riktigt kunde njuta, men jag tror gästerna uppskattade matlagningen. Och det måste vara huvudsaken.

Och idag var det tillbaka till verkligheten. Tentan i retorik närmar sig med en oroväckande hastighet. Dagen har således tillbringats med ett något trögt huvud i böckerna. Det stillar åtminstone det dåliga samvetet försöker jag övertala mig själv. Mer eller mindre framgångsrikt ska kanske tilläggas.

Söndag. Slutet på veckan. Men också slutet på början. Av denna termin. Tillbaka till kurslitteraturen.

I måndags hade jag seminarium mellan sex och nio på kvällen, eftersom vårt seminarium blev inställt föregående vecka. Det kändes en smula besynnerligt att sitta i ett seminarierum på litteraturvetenskapliga institutionen medan byggnaden i övrigt ekade tom.

I tisdags var jag på Snerikes nation med styrelsen i Juridiska föreningen för en efterlängtad och i viss mån försenad kickoff. Det blev en riktigt lyckad kväll, men mycket god mat och sedan dans i Snerikes stora festsal som minst sagt var fylld till sista man. Att gå ut på nation tillhör studentlivet, men jag undrade stilla när jag traskade hem om det inte med tiden blivit något överspelat. Vissa saker förlorar sin charm efter några år. På gott och ont.

Såväl onsdag som torsdag kväll var jag på redaktionsmöte respektive skribentmöte för tidningen Press Judicata, som jag skriver en del för. Arbetet med nästa nummer påbörjades och så diskuterade vi mässguiden till juristernas kontaktdag i vilken tidningen fått en egen avdelning. Själv har jag skrivit två artiklar till den så jag ser verkligen fram emot att få se slutresultatet.

Och igår kväll arrangerade styrelsen och jag en middag för vår vänförening ELSA. Vi dukade upp för en trerätterssittning, med mig som ytterst ansvarig för matlagningen. Efter sittningen blev det som sig bör dans på nedervåningen. Det var således bara att kasta av sig kavajen och göra några Travolta-inspirerade steg. Och jag är övertygad om att gästerna från ELSA hade minst lika roligt som jag själv.

Och idag är det lördag. En stilla sådan. Och trots att jag har en hel lista med göromål som jag bör få avklarade försöker jag att luta mig tillbaka. En sak i sänder. Nåväl, inte fler än två i alla fall. Jag rusar vidare men försöker inget annat än att stå still, möjligen rädd för att livet i övrigt springer ifrån mig.

Springer för att stå stilla.

Detta år hade jag dessutom en date med mig till balen. Men det var inte min förtjänst, utan min vän Johannes hade frågat några flickor i hans retorikgrupp om det ville gå på bal. Juristbal, tillade han. Och de tackade ja. Troligen visste de inte riktigt vad de gett sig in på.

Senare samma dag ringde Johannes upp mig och sa rent ut att jag hade en date till balen och skickade sedan hennes nummer. Det är ingen underdrift att säga att det var ett av de mest besynnerliga samtalen jag fått på länge. Dessutom blev jag lite nervös. Men givetvis även nyfiken.

Jag tog mig till mods dagen efter och ringde upp henne och hon tyckte nog att situationen var lika underlig som jag. Hon verkade också vara lika entusiastisk som jag, vilket var en smula betryggande. Hennes vän skulle gå med en annan vän till mig, Patrick.

Följaktligen stod Patrick och jag igår på V-dala nation där fördrinken inför balen serverades och väntade på att flickorna skulle anlända. Jag lugnade nerverna med mousserande vin. En halvtimme efter att jag anlänt kom de, söta som få, och efter en del småprat styrde vi sedan stegen mot Stockholms nation, där vi minglade runt lite innan dörrarna slogs upp till den stora festsalen, där borden stod uppdukade.

Sittningen blev en fantastisk föreställning. Även om det blev en maratonsittning på nära nog fem och en halv timme. Maten smakade bra, i synnerhet efterrätten i form av limecheesecake. Kvällens höjdpunkter var annars, förutom den förtjusande bordsdamen, de två studenttalen och avtackningen av Juridiska föreningens inspektör tillika justitieråd i Högsta domstolen Torgny Håstad.

Traditionsenligt brukar studenttalen vara ett tal till mannen och ett till kvinnan. Men denna kväll blev det inte riktigt så. Talet till kvinnan blev istället talet till Juridiska biblioteket, vilket var fantastiskt roligt. Talet till mannen blev talet till lagboken i romantiserad form. Sanslöst roligt. Inte minst när talaren utbrister att det är hos denna hon hämtar ”stöd” och tröst. Jurister är en smula insnöade, det är svårt att förneka.

Kvällen präglades annars av avtackningen av Håstad. Vi hade beställt knappar med texten ”Jag älskar Håstad” och till avtackningscermonin hade vi köpt honom ett pingisbord, vilket han verkade bli väldigt förtjust över. Han har nämligen enligt egen utsago inventerat Högsta domstolen efter ett ställe att ha ett pingisbord. Han ville ju inte vara sämre än Justitiekanslern menade han. Senare under kvällen utmanade han även studenterna på några matcher – onekligen en succé.

Efter maratonsittningen blev det styrdans till liveband. Är det bal på nation så är det. Följaktligen svängde jag om med såväl bordsdam som min vän Patrick på dansgolvet. Jag hann även dansa några steg med fröken ordförande. Efter närmare tre timmars dans stängde nationen och vi begav oss till efterfesten på Juridiska föreningens stuga Jontes där vi snabbt körde igång Schlager-CD:n och skrek oss hesa.

Omkring tre tackade jag min bordsdam för en fantastisk kväll och önskade god natt. Jag traskade sedan; med värkande fötter, påtagligt trött, men med ett leende på läpparna, hem i Uppsalanatten. Bal i studenternas stad är onekligen sagolikt.