Efter ett besök i London och en mycket intressant guidetur i parlamentet, ledd av en charmig äldre herre full av anekdoter, med Erasmus-föreningen i onsdags, skyndade jag mig hem för att packa min resväska för att sedan på torsdagseftermiddagen släpa ner den till stationen i Reading. Förväntansfullt satte jag mig på bussen mot Heathrow, planet till Sverige och flickvännen.

Efter en timmes bussfärd klev jag av bussen och styrde snabbt stegen mot terminal tre. När jag väl gått ombord planet och sedan kunde se hur den brittiska huvudstaden krympa utanför flygplansfönstret för att därefter försvinna ur sikte insåg jag att jag äntligen var på väg.

Och när jag så klev av planet på ett märkbart kyligt Arlanda kunde jag inte annat än känna mig en smula lättad. Det finns en trygghet i det välbekanta. Parkettgolvet på flygplatsen ekade när jag med bestämda steg gick mot bagageutlämningen. När bussen sedan gled in på Uppsala station kändes som att jag vandrade i en surrealistisk dröm. Är jag hemma igen, undrade jag stilla, medan jag släpade min resväska genom stationen. Allt såg onekligen sig likt ut.

Några minuter senare stod jag utanför flickvännen port och knappt en halv minut efter att jag meddelat att jag äntligen var framme kunde jag se en överlycklig flickvän rusa ner för trapporna för att öppna ytterdörren och kasta sig om min hals. Och trots att det endast var några grader ute kunde jag inte känna något annat än hennes värme. En våg av saknad, glädje och berusande lycka sköljde över mig.

De följande dagarna kan inte beskrivas som något annat fullkomligt underbara. Allt var som vanligt igen. Det liv jag jag på sätt och vis temporärt lämnat hemmavid fanns kvar. Och det var minst sagt betryggande. Vi lagade god mat, drack gott vin, myste framför TV:n och den obligatoriska fredagsunderhållningen. På lördagen traskade vi till domkyrkan för att tända ljus för våra bortgångna anhöriga. Lyckliga, hand i hand, gick vi genom ett höstlikt Uppsala, småpratandes och bara njöt av varandras sällskap.

Men jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag vandrade i en dröm. Och när jag sedan sent på söndagskvällen satt på bussen tillbaka till Reading och kunde se hur det brittiska landskapet uppslukas av det kompakta mörkret kunde jag inte annat än fråga mig om så var fallet. Jag visste att det inte hade varit en dröm, och även om det kändes så kunde jag med ett leende konstatera att det i sådana fall hade varit en sällsamt vacker dröm.

Det var således ett brutalt uppvaknade när jag vaknade på måndagsmorgonen och insåg att jag åter befann mig i mitt lilla rum i England och att det var dags att gå upp, klä på sig och traska iväg på dagens föreläsningar. Och nu sitter jag här, återigen framför datorn, med en kopp te och en rad rättsfall inför morgondagens seminarium i engelsk kontraktsrätt.

Borde ta tag i verkligheten, men vill hellre drömma mig bort. Klänga mig fast vid helgens minnen så länge jag bara kan. Saknad, men även en betryggande tanke att om drygt två veckor så kommer flickvännen hit. Novembermörkret har sänkt sig över Reading. Från ett litet fönster skiner dock ljus. Om det är flitens lampa återstår att se.

Det är underbart att vara tillbaka i studenternas stad och åter tillsammans med flickvännen, men på samma gång vet jag att i slutet av månaden tar äventyret i England vid. Det är som om jag går i en ständig väntan samtidigt som jag försöker njuta av de lediga dagarna.

Men även om lediga dagar passerar går jag knappast sysslolös. Från fredagen då jag mötte upp en överlycklig flickvän på tågstationen har vi mer än väl lyckats fylla tiden, med såväl släktbesök som ommöblering. På fredagen vid hennes ankomst firade vi också 6 månader tillsammans med mysig hemmamiddag av det italienska slaget, vin och ljus. Dagen därefter bar det iväg till huvudstaden och sedan vidare mot en bondgård i Södermanlands böljande jordbrukslandskap för hennes släkts årliga kräftskiva.

Det blev en riktigt trevlig tillställning och Sandra och jag lyckades till och med stämma i upp en och annan studentikos snapsvisa. Jag kände mig dock en smula malplacé av att befinna mig mitt ute i ingenstans med en rad människor jag aldrig träffat tidigare. Men när mörkret sänkte sig över det lilla upplysta partytältet kunde Sandra och jag ta en promenad längs den lilla grusvägen och blicka upp mot en klar stjärnhimmel och en gulorange måne som precis orkade sig upp ovanför trätopparna. Underbart vackert.

På söndagen skyndade vi oss åter hem till Uppsala för att sedan styra kosan mot IKEA. Vi hade nämligen bestämt oss för att möblera om hennes lägenhet som jag flyttat in i under september månad. De följande dagarna blev därmed av naturliga skäl något hektiska med montering av möbler, utrensning och ommöblering. Det var därför ett välkommet avbrott bland flyttdamm och oreda att traska hem till ett par vänner för en efterlängtad och trevlig middag på torsdagskvällen den veckan.

Till helgen hade vi bestämt oss för att göra en mindre släktturné till Örebro för att Sandra skulle få träffa min farfar, min pappa och mormor min. Vi tog således bilen från huvudstaden på fredagseftermiddagen för att navigera genom ett ihärdigt regnfall mot gnällbältets huvudstad. Det blev en lyckad turné med ett obligatorisk besök på Svampen, Örebros kända vattentorn, lunch hos min pappa och sedan eftermiddagsfika hos mormor. I vanlig ordning hade hon givetvis bakat åtminstone fyra sorters fikabröd.

Utmattade och trötta återvände vi sedan till Uppsala på lördagskvällen efter att ha lämnat bilen hos Sandras föräldrar. Självförvållat hektiskt, minst sagt. Och det beskriver onekligen den senaste tiden väl. Förhoppningen är att de kommande veckorna innan avfärd blir något mindre hektiska. Det återstår att se.

Däremellan sitter jag här hemma, i en fint ommöblerad lägenhet, tillsammans med en tekopp och försöker njuta av dagarna i september. I limbo förvisso. Och jag kan, medan jag sitter och väntar på att flickvännen ska komma hem, endast konstatera att livet är bra förunderligt ibland.

Tentamen i retoriken var på många sätt en annorlunda upplevelse. Inte för att det var ovant att skriva en saltenta, utan för att vi dels skrev den i en föreläsningssal som av naturliga skäl inte direkt är lämpad för ändamålet, dels det något förvirrade intrycket tentavakterna gjorde. Tacka vet jag Gimogatan och de närmast militära instruktionerna vi får på juristprogrammet.

Ämbetsmannafesten vill jag också nämna särskilt. Temat var sällskapsresan. Och det blev en sällskaplig kväll. Minst sagt. Själv hade jag, som alltid, min kostym och denna gång dessutom en tekopp i handen. Mina kunskaper är en smula bristfälliga när det kommer till Sällskapsresan, men jag var övertygad om att det i någon av filmerna fanns en engelsk lord eller dylikt. Därav tekoppen.

Väl på Jontes serverades vi en välkomnande hälsodryck. Något spetsad ska väl tilläggas. Sedan delades vi in i länder och två lag; rött och gult. Själv blev jag amerikansk och på min lapp stod det ”Real heroes are from the states”. Jag kunde inte annat än le lite när jag såg lappen. Hur det kommer sig att jag hamnade i det röda laget övergick dock mitt förstånd. Jag som alltid stått en smula till höger på den politiska skalan.

Sittningen i övrigt var fantastisk. De två lagen skulle exempelvis framföra en sång med tillhörande koreografi. Jag kan inte påstå att min koordinationsförmåga är bra, men min avslutande solosång bör åtminstone genererat en stilpoäng. I alla fall enligt mitt tycke. Troligtvis var det falskt.

Efter sittningen öppnade så klart dansgolvet. När jag vaknade upp dagen efter hade jag ont i såväl rygg som i knäna. Troligtvis från några mindre väl valda danssteg. Omställningen till normaltid var välkommen, vilket är en mild underdrift.

Och idag är det åter måndag. Tillbaka till studentens vardag. Nåväl, så mycket vardag det än kan bli. Jag har tillbringat dagen med att finslipa på ett personligt tal jag ska hålla i den retoriska talarkursen. Att tala om sig själv inför andra har jag aldrig haft problem med. Snarare tvärtom. Men att sätta ihop ett tal som är både personligt, underhållande och inte alltför klyschigt är knappast lätt.

Utanför mitt fönster faller höstmörkret. Jagar bort dagen. Och klockan är blott kvart över fem.

Dagarna har försvunnit i ett töcken av retorikseminarium, möten och en hel del tid på Jontes, Juridiska föreningens stuga. Detta skulle ju bli min lugna termin, men på något lyckas jag ändå fylla min tid och mer därtill. Ibland önskar jag att jag bara kunde stanna upp tiden, om så bara för en liten stund. Men istället rusar jag genom dagarna och plötsligt har ännu en vecka passerat.

En kort resumé över veckan som gått är kanske på sin plats. För en vecka sedan var det terminens första ämbetsmannafest. Och det blev en riktigt trevlig kväll. Min vän Johannes hade stått för matlagningen. Därmed var det första ämbetsmannafesten med riktigt god mat.

En av kvällens höjdpunkter var när jag och två av mina vänner i hast komponerade en alternativ version av Aladdins ”En helt ny värld” till en tjejkompis som inom kort ska åka till Japan. Det blev riktigt uppskattat. Efteråt kom hon fram till mig och utbrast ”Inte visste jag att du kunde sjunga Johan”. Jag tog det som en komplimang.

I tisdags var jag på styrelsemöte i Uppsalajuristernas alumnistiftelse. Ett visst justitieråd som nyligen utnämndes till årets jurist sitter i styrelsen. Tydligen har han en viss förkärlek för pingis. Han hade nämligen inventerat hela Bondeska palatset där Högsta domstolen är belägen efter ett lämpligt utrymme att placera ett pingisbord.

Efter att ha uteslutit såväl ordförandens rum som det stora förhandlingsrummet hade han konstaterat att kapprummet möjligen var det lämpligaste utrymmet. Jag kunde inte annat än le. Här sitter en av Sveriges skarpaste jurister och talar om pingisbord. Underbart.

Vidare har jag haft mitt första riktiga seminarium i retorikens att skriva kurs, vilket var en helt ny upplevelse. Vi satt i tre timmar och diskuterade varandras texter av mycket varierat slag. Min fick omdömet att jag var mycket saklig i min pathosargumentation om dödshjälp. Yrkesskadad undrade jag stilla. Plausibelt, minst sagt.

Och nu är det fredagskväll. En lugn sådan. Jag sitter här med en rykande varm kopp te och plitar ner dessa ord. Och låter tankarna vandra iväg.

19 september. Höstens ankomst.

Veckan började med att jag stod på registreringen för de nya juriststudenterna och informerade om Juridiska föreningen. En smula humoristiskt var att jag besannade bilden av juriststudenten, som institutionen uppenbarligen hade utmålat denne i sin information till de antagna, när jag stod där i min gråa kavaj och blåa skjorta.

Senare på eftermiddagen informerade vi även på deras introduktionsföreläsning och vi gav ett något förvirrad intryck, men humant intalade vi oss. Jag var nära att säga något om lokalen, men lyckades behärska mig – institutionen hade bokat missionskyrkan för ändamålet. Att stå i predikstolen framför över 300 nya juriststudenter och tala om JF:s hemsida kan inte beskrivas som annat än mycket besynnerligt.

I onsdags var jag också på min egen registrering för grundkursen i retorik på litteraturvetenskapliga institutionen. Det var en upplevelse i sig. Kursföreståndarna var märkbart glada över att vi var 60 studenter; själv är jag van att vi är omkring 250-300 i samma föreläsningssal. Vidare var jag den enda med kavaj och skjorta i hela föreläsningssalen.

Konstrasterna mot Juridicum är med andra ord skarpa. Man kastas från en värld till en annan. Att juristutbildningen också stöper en i en viss form för att få oss att tänka, bete och klä oss som jurister kunde inte ha varit tydligare i den lilla föreläsningssalen. För en stund kände jag mig nästan lite vilse. Men bara för en stund.

På eftermiddagen hade vi den första föreläsningen där en professor i retorik introducerade oss till ämnet. Och jag blev positivt överraskad. För att illustrera ordets makt visade han tal från demokraternas partikongress som för närvarande pågår i USA på YouTube. Ja, litteraturvetenskapliga institutionen använder YouTube på sina föreläsningar. Jag tror inte ens tanken föresvävats på Juridicum.

Dessutom har det varit en hel del festligheter på kvällarna i samband med nollningen av de nya juriststudenterna som jag deltagit på. Läsning på dagarna och fest på kvällarna – livet som student kan inte beskrivas enklare än så.

Och nu sitter jag här denna söndag och sista augusti med min tekopp som blivit ljummen medan jag skrivit detta och känner mig tillfreds. Tillbaka i studenternas stad, tillbaka till livet som student. Och plötsligt känns de där tolv veckornas sommar som bortblåsta. På gott och ont.

Hösten är här.

Och jag kan inte undgå att sitta här och se tillbaka på de elva veckor som snart passerat. Vart tog tiden vägen egentligen? Det känns som det var igår jag lämnande in den sista tentan på den juridiska grundutbildningen. Men jag ska inte klaga – det har varit en bra sommar.

Jag har hunnit med att vara ekonom i fem veckor, fira midsommar med nära vänner på Ingarö, en oförglömlig resa till Göteborg, en ovanligt blöt grillfest (det finns en anledning till att den är årlig) och dessutom fått några veckors semester.

Midsommar på Ingarö var riktigt speciellt. Jag måste sett ut som urtypen av storstadsbo när jag inte utan besvär släpade min tunga resväska över gräsmattan till min väns sommarställe klädd i blå skjorta och kavaj. Det blev en fantastiskt dag med midsommarbuffé och grillning på kvällen. Dessutom lyckades jag vinna femkampen, vilket åtminstone för mig är fullkomligt oförklarligt.

Det andra som jag kommer att minnas bestämt från denna sommar var resan till Göteborg med Lisebergsbesök och Bruce Springsteen-konsert på Ullevi. Efter en dag på Liseberg var jag helt slut över att trotsa varje mänsklig instinkt som sa till mig att hållfastheten i anordningarna var diskutabel och höjden alldeles för mycket.

Kvällens konsert kan inte emellertid inte beskrivas som annat än fullkomligt magisk. Jag har inte tidigare varit på konsert på Ullevi och vi satt långt uppe på den högra läktaren, vilket fick mig att hålla fast i stolen ett bra tag innan jag vande mig vid avståndet.

Men Bruce rockade praktiskt taget sönder arenan och trots att jag knappt lyssnat på mer än en handfull låtar av bossen ryktes jag med och försökte sjunga med där det passade. I alla fall mer eller mindre. Jag längtar tills U2 kommer tillbaka till Sverige.

Från denna sommar kommer jag även att minnas det oväntade mötet med den amerikanska advokaten på en båt från en dagsutflykt på Drottningholm. Det blev ett trevligt samtal där han berättade att han för närvarande arbetade som bolagsjurist på ett stort läkemedelsföretag och pendlade mellan London och New York, där han arbetat som advokat i många år. Han var genuint trevlig och pratglad; typiskt osvenskt, men befriande på något sätt.

Och nu efter några veckors ledighet i ett regntungt Sverige närmar sig då sommaren sitt slut. Men min korta visit i studenternas stad fick mig att inse att jag längtar tillbaka till livet som student, till överstrykningspennor och kurslitteratur. Och framför allt att återse alla vänner.

Sommarens slut. Hösten annalkar. Gott så.